Varför har man såna här dagar? Jag vill bara kräkas på världen och dess orättvisor! Och på vår förbannad kattunge som idag verkligen går mig på nerverna. Sedan sambon åkte runt kl. sex har hon varit en plåga! Slickat mig i ansiktet, bitit mig i tårna och verkligen gjort allt för att jag minsann inte ska få sova.
Jag är less på dessa sena kvällar, denna osociala tid på kvällen. Jag behöver umgås, jag behöver närhet men mest av allt behöver jag dig. Igår kände jag hur ledsen jag blev, när jag satt och grät, bad dig flera gånger att komma till mig, men du hörde mig inte utan fortsatte ditt spelande. Det är inte lätt att vara jag, att känna konstant smärta över det som fattas oss. Jag missunnar ingen att jobba, att ha ett liv men jag önskar bara att jag också hade det, att jag hade ett liv som var värt något.
Jag bar min son i nio långa underbara månader, jag kände hans rörelser och gav honom livet. När han föddes var jag världens lyckligaste! Även om jag inte kunde amma honom, hålla honom när jag ville, så var han min. När han sedan lämnade oss brast jag inombords.. Det är aldrig någon som frågat hur jag känner, frågat om min kroppsliga tomhet, frågat om hur det känns för mig som burit honom nära mitt hjärta! Vi har alla förlorat lille Elliott, vi har förlorat vår son men jag har även förlorat en del av mig.
Jag drömde inatt om att jag blev med barn igen, oron över att barnet skulle vara sjuk fanns där, men jag var så lycklig! Det är skrämmande hur verkliga vissa drömmar är.. När jag i drömmen satt och smekte min fina mage tändes plötsligt Elliotts ljus, som om han visade att han delade lyckan med oss. Jag vaknade av att jag grät, jag ville bara dö! Saknaden efter ett barn håller på att ta kål på mig, att livets tråd kan vara så skör.
Jag kommer aldrig våga berätta för någon den dagen jag blir gravid igen, jag är så rädd för allas reaktioner. Alla har så många och så stora åsikter, även om jag vet att det är vårat val, det är vi som bestämmer om vi vill ha barn igen, men jag är livrädd! Hur hanterar man denna rädsla, och kommer jag klara av att möta allas blickar?
Nu ska jag försöka mig ut i solen en stund, kanske hitta lite motivation till livet. Kanske blir det stickjunta hos svägerskan, den som lever får se.. helt enkelt.
Du finns verkligen i mina tankar ska du veta!!
SvaraRaderaInte för att jag kan förstå hur det skulle kännas att förlora ett barn...kan bara ana....
Men den aningen är säkert väldigt svag...
Många kramar
//Linda
Hej Kristina!
SvaraRaderaHttade hit via facebook och måste bara skicka en värmande kram till dig!
Jag kan aldrig förstå hur du mår, men jag kan bara tänka mig hur fruktansvärt jobbigt det måste vara att genomgå någon sådant som du gjort/gör!
Hoppas du finner styrkan att gå vidare, aldrig glömma utan alltid minnas..Men finner glädjen igen och kan gå vidare och våga bli gravid igen!
Många kramar!
Vad är du rädd för för slags reaktioner? Att folk ska tycka ni blir gravida för snabbt inpå? För det tror jag nämnligen inte "folk" kommer tycka om dom inte är helt dumma i huvudet. Det jag tycker mig se då jag är ofta inne på änglaforum och liknande av någon anledning är att det vanligaste är att det hunnit födas ett syskon inom ett år efter att barnet gått bort.
SvaraRaderaNästa gång bör du också bli erbjuden KUB eller tom fostervattensprov så att du kan få svart på vitt att allt är ok och du kan njuta av graviditeten.
Många kramar!
Vill bara skicka en varm kram. Hoppas du en dag finner ro i dig själv och orkar se framåt. Smärtan du känner måste vara fruktansvärd. Måste ändå le för att ni fick krama om er fina son och skapa små minnen innan er fina prins vände om. Alldeles för kort tid men nu är han på en fin plats tillsammans med alla andra små fina änglar.Det är jag övertygad om....Och där kommer han en dag leka med min lilla Sessa. Kram på dig och hoppas verkligen du kan hitta lite glädje i livet.
SvaraRadera