Morsdag.. Grattis alla mammor!
Idag skulle ha varit min dag. Under hela graviditeten drömde jag om min första morsdag, om en mysdag med familjen. Äta middag tillsammans och kanske tårta. Vem vet, kanske hade man fått en present också?
Det går inte en dag utan att jag drömmer, utan att jag längtar efter ett barn. Mitt barn, vårt barn. Det finns ingen jag hellre skulle skaffa barn med än min älskling, han är världens bästa. Drömma kan man, hur mycket som helst, men om det går i uppfyllelse är en annan sak.
Imorgon tänker jag ta mod till mig och besöka Elliott. Har inte varit där sedan före påsk. Det har gjort alldeles för ont. På något sätt känner jag mig starkare nu, kanske just för att jag tillåtit mig själv att låta det göra ont ett tag, tillåtit mig själv att vara ledsen.
28 maj 2011
Usch och fy! Idag mår man verkligen inte som man förtjänar! Hade en helt otrolig kväll igår, mycket dricka, dans och party. Idag har jag skallebang och mår halv-illa. Kul hade jag iallafall. Så tack alla som gjorde kvällen minnesvärd!
Någonstans känner jag mig modig som vågar. Vågar ut och festa. Vågar ha kul. I början när Elliott gått bort trodde jag att hela mitt liv var förstört, att jag aldrig skulle kunna skratta igen eller umgås med vänner. Visst man behöver inte festa, men jag behöver komma ut och träffa folk och göra sådant som jag gjorde innan Elliott.
Nu ska jag göra som jag gjort hittills idag, ingenting! :-)
Någonstans känner jag mig modig som vågar. Vågar ut och festa. Vågar ha kul. I början när Elliott gått bort trodde jag att hela mitt liv var förstört, att jag aldrig skulle kunna skratta igen eller umgås med vänner. Visst man behöver inte festa, men jag behöver komma ut och träffa folk och göra sådant som jag gjorde innan Elliott.
Nu ska jag göra som jag gjort hittills idag, ingenting! :-)
25 maj 2011
Känns som att jag skriver mer och mer sällan, men jag har inget att skriva om.
Jobbar i veckan, det känns helt underbart, som jag längtat! Dessutom har världens underbaraste och bästaste Nadja sett till så att jag har jobb i sommar, puss på dig vännen! Är bara 4 veckor, men hellre det än ingenting alls!
Dagarna rullar på. Har varit ganska ledsen de senaste dagarna. Tänkt mycket på min lillprins och det hemska öde som drabbade honom. Jag har inte besökt hans grav sedan påsk, jag orkar inte och jag kan inte.
Är inne i en period nu då jag bara vill glömma det som hänt. Att fara på graven gör det hela så verkligt. Just nu är han borta, det är jag fullt medveten om. Däremot är jag vid graven så är han inte bara borta, han är död.
Kanske har det att göra med att det bara är en hög med jord där han ligger. Svärmor och svärfar brukar vara där och göra fint, jag klarar inte det än. Kanske när stenen kommit upp, då åsynen av hans grav blir en annan, något annat än bara en jordhög.
Nu ska jag lägga mig på sängen och fortsätta läsa den där underbart, spännande boken som kusin Anna lånade mig. En såndär bok som man helst inte vill lägga ifrån sig! Perfekt för oss som gillar deckare/kriminalböcker :-)
Jobbar i veckan, det känns helt underbart, som jag längtat! Dessutom har världens underbaraste och bästaste Nadja sett till så att jag har jobb i sommar, puss på dig vännen! Är bara 4 veckor, men hellre det än ingenting alls!
Dagarna rullar på. Har varit ganska ledsen de senaste dagarna. Tänkt mycket på min lillprins och det hemska öde som drabbade honom. Jag har inte besökt hans grav sedan påsk, jag orkar inte och jag kan inte.
Är inne i en period nu då jag bara vill glömma det som hänt. Att fara på graven gör det hela så verkligt. Just nu är han borta, det är jag fullt medveten om. Däremot är jag vid graven så är han inte bara borta, han är död.
Kanske har det att göra med att det bara är en hög med jord där han ligger. Svärmor och svärfar brukar vara där och göra fint, jag klarar inte det än. Kanske när stenen kommit upp, då åsynen av hans grav blir en annan, något annat än bara en jordhög.
Nu ska jag lägga mig på sängen och fortsätta läsa den där underbart, spännande boken som kusin Anna lånade mig. En såndär bok som man helst inte vill lägga ifrån sig! Perfekt för oss som gillar deckare/kriminalböcker :-)
20 maj 2011
Jag försökte vara stark igår. Det gick bra. Tills kvällen kom och jag skulle sova. Igår var det fyra månader sedan vår älskling lämnade oss, då han blev en ängel. Jag var stark hela dagen, tänkte fina tankar om den tid vi fick med honom, om alla hans framsteg. Jag grät, hysteriskt, när jag skulle sova. Det fanns inget slut på tårarna.
Det är orättvist. Livet. Att små barn ska behöva vara sjuka, dödligt sjuka. Att små barn inte har en chans till ett liv, vissa hinner inte ens se ljuset utanför magen innan de får lämna oss. Var finns rättvisan i detta?
Barnen är vår framtid, ändå berövas de livet. För vems skull? Jag har länge haft tanken att det ska vara jämnt på jorden. För går någon ner i vikt, går någon annan automatiskt upp i vikt. Föds någon, måste någon annan dö. Ingen borde dö. Men jag ser hellre att alla hemska människor borde dö, än att små oskyldiga barn ska det.
Jag älskar min son, lika mycket som föräldrar med levande barn älskar sina. För hur kan man inte älska sina barn? Det är för dem vi lever. Iallafall jag.
Det är orättvist. Livet. Att små barn ska behöva vara sjuka, dödligt sjuka. Att små barn inte har en chans till ett liv, vissa hinner inte ens se ljuset utanför magen innan de får lämna oss. Var finns rättvisan i detta?
Barnen är vår framtid, ändå berövas de livet. För vems skull? Jag har länge haft tanken att det ska vara jämnt på jorden. För går någon ner i vikt, går någon annan automatiskt upp i vikt. Föds någon, måste någon annan dö. Ingen borde dö. Men jag ser hellre att alla hemska människor borde dö, än att små oskyldiga barn ska det.
Jag älskar min son, lika mycket som föräldrar med levande barn älskar sina. För hur kan man inte älska sina barn? Det är för dem vi lever. Iallafall jag.
?
På något sätt saknar jag hur det var förut. Det hemska och jobbiga. För mitt i allt det, så hade jag vänner.
Jag har ingenting kvar. Jag har min älskling, min katt och två vänner här i Vilhelmina. Vars tog alla andra vägen? Jag saknar umgänge, ett liv.
Dessa sömnlösa nätter får mig att tänka en massa. Inte bra. Inte alls bra. Om någon behöver en vän, någon att fika med, surra med.. tveka inte att höra av er!
I need to get out!
Jag har ingenting kvar. Jag har min älskling, min katt och två vänner här i Vilhelmina. Vars tog alla andra vägen? Jag saknar umgänge, ett liv.
Dessa sömnlösa nätter får mig att tänka en massa. Inte bra. Inte alls bra. Om någon behöver en vän, någon att fika med, surra med.. tveka inte att höra av er!
I need to get out!
19 maj 2011
Ibland går det några dagar mellan uppdateringarna. Enbart för att jag inte har något att skriva. Vissa dagar står det helt enkelt stilla och vissa dagar är tankarna för fulla för att jag ska kunna skriva något.
Det är tomt just nu. I tankarna. Jag ser bilderna på Elliott, men det är tomt. Jag känner inte mycket. Det gör bara ont. En massa ont.
Jag försöker tänka framåt. Tänka på bröllopet, tänka på utlandsresan. På den framtid vi har. På de barn vi kommer få se växa upp. På de jobb vi i framtiden kommer ha. Jag försöker tänka på vår lycka. För lycka, det kommer vi ha massor av.
Det är tomt just nu. I tankarna. Jag ser bilderna på Elliott, men det är tomt. Jag känner inte mycket. Det gör bara ont. En massa ont.
Jag försöker tänka framåt. Tänka på bröllopet, tänka på utlandsresan. På den framtid vi har. På de barn vi kommer få se växa upp. På de jobb vi i framtiden kommer ha. Jag försöker tänka på vår lycka. För lycka, det kommer vi ha massor av.
Helvetes jävla skit.
Det var inte såhär det skulle vara. Du skulle vara här hos mig, hos oss. Jag skulle natta dig innan jag själv skulle krypa till sängs. Sjunga alla de där sångerna för dig, som jag sjöng när du låg i min mage. Och på sjukhuset. Du blev lugn då. När jag sjöng för dig. Du andades lättare. Nu andas du inte alls.
Saknad. Sorg. Smärta. Helvetes jävla skit.
Det var inte såhär det skulle vara. Jag tittar på stället där din säng borde stå, det är tomt där. Vart är alla dina saker som borde stått överallt? Varför ligger inte dina kläder i tvättkorgen när jag ska tvätta? Men främst av allt, vart är du?
Ledsen. Arg. Förtvivlad. Helvetes jävla skit.
Det var inte såhär det skulle vara.
Saknad. Sorg. Smärta. Helvetes jävla skit.
Det var inte såhär det skulle vara. Jag tittar på stället där din säng borde stå, det är tomt där. Vart är alla dina saker som borde stått överallt? Varför ligger inte dina kläder i tvättkorgen när jag ska tvätta? Men främst av allt, vart är du?
Ledsen. Arg. Förtvivlad. Helvetes jävla skit.
Det var inte såhär det skulle vara.
15 maj 2011
Ensam. Ikväll är jag ensam. Ibland är ensam stark, jag är stark.
Killarna spelar dataspel, jag har gömt mig bakom draperiet i sovrummet. Tänker alldeles strax lägga mig på sängen och kika på film. Hittade inge kul så får bli Sex and the City 2, har inte sett den nämligen.
Jag vet inte hur det är med er andra änglaföräldrar, men sedan Elliotts bortgång kan minsta ord förstöra ens dag. Jag är så otroligt mycket känsligare, tar åt mig lättare och ser allt som mitt fel. Känner ni likadant?
Jag längtar mer och mer efter bröllopet och Turkietresan. Jag vill iväg. Lycklig. Jag vill vara världens lyckligaste fru. Just nu är jag världens lyckligaste flickvän/fästmö/sambo, men jag vill bli fru.. NU!
Vi gifter oss för vår skull, för att vi älskar varandra. Mer än ord kan beskriva. Någonstans känns det, från min sida, att det även är för Elliotts skull. För att visa honom att mamma och pappa håller ihop, att sorgen gjort oss starkare, att vi älskar varandra mer än någonsin. Elliotts olycka blev vår lycka, kan man säga så? Det jag menar är att vi kom varandra närmare, vår kärlek blev starkare, vi lärde oss att tillsammans kan man klara allt.
Killarna spelar dataspel, jag har gömt mig bakom draperiet i sovrummet. Tänker alldeles strax lägga mig på sängen och kika på film. Hittade inge kul så får bli Sex and the City 2, har inte sett den nämligen.
Jag vet inte hur det är med er andra änglaföräldrar, men sedan Elliotts bortgång kan minsta ord förstöra ens dag. Jag är så otroligt mycket känsligare, tar åt mig lättare och ser allt som mitt fel. Känner ni likadant?
Jag längtar mer och mer efter bröllopet och Turkietresan. Jag vill iväg. Lycklig. Jag vill vara världens lyckligaste fru. Just nu är jag världens lyckligaste flickvän/fästmö/sambo, men jag vill bli fru.. NU!
Vi gifter oss för vår skull, för att vi älskar varandra. Mer än ord kan beskriva. Någonstans känns det, från min sida, att det även är för Elliotts skull. För att visa honom att mamma och pappa håller ihop, att sorgen gjort oss starkare, att vi älskar varandra mer än någonsin. Elliotts olycka blev vår lycka, kan man säga så? Det jag menar är att vi kom varandra närmare, vår kärlek blev starkare, vi lärde oss att tillsammans kan man klara allt.
14 maj 2011
Något hände. Efter mitt utbrott. Inombords. Jag är lättare.
Jag känner mig som en helt ny människa. Även om det var hemskt, hysteriskt och galet. Så behövdes det. En enorm sten har lyfts från mitt bröst. Den där ilskan jag burit på, som jag kämpat med, den är mindre. Jag har vaknat, insett, att han faktiskt är borta och att han inte kommer tillbaka.
Det har tagit tid, att ta sig från en del av bearbetningen till en annan. Jag har varit i chock, under dessa månader. Som om jag levt i en dröm, en mardröm. Nu har jag insett att allt detta är på riktigt. Det har hänt. Han har funnits, jag har hållit honom i min famn, snusat på hans lilla huvud.
Sorgen finns, saknaden likaså. Det kommer alltid fattas något hos oss, hos hans familj. En bekant till min svärmor och svärfar, som förlorat sin so för många år sedan uttryckte sig såhär: "Det kommer alltid att fattas en tallrik på bordet". Han har så rätt. Man vet att man borde göra i ordning för en person till, men det fattas någon.
(Ni som kommenterat de senaste dagarna, era kommentarer kan ha försvunnit. Blogger.com har haft problem, så under gårdagen gick det inte att uppdatera bloggen eller godkänna kommentarer. Så kommentarer jag ej hunnit godkänna hade försvunnit.)
Jag känner mig som en helt ny människa. Även om det var hemskt, hysteriskt och galet. Så behövdes det. En enorm sten har lyfts från mitt bröst. Den där ilskan jag burit på, som jag kämpat med, den är mindre. Jag har vaknat, insett, att han faktiskt är borta och att han inte kommer tillbaka.
Det har tagit tid, att ta sig från en del av bearbetningen till en annan. Jag har varit i chock, under dessa månader. Som om jag levt i en dröm, en mardröm. Nu har jag insett att allt detta är på riktigt. Det har hänt. Han har funnits, jag har hållit honom i min famn, snusat på hans lilla huvud.
Sorgen finns, saknaden likaså. Det kommer alltid fattas något hos oss, hos hans familj. En bekant till min svärmor och svärfar, som förlorat sin so för många år sedan uttryckte sig såhär: "Det kommer alltid att fattas en tallrik på bordet". Han har så rätt. Man vet att man borde göra i ordning för en person till, men det fattas någon.
(Ni som kommenterat de senaste dagarna, era kommentarer kan ha försvunnit. Blogger.com har haft problem, så under gårdagen gick det inte att uppdatera bloggen eller godkänna kommentarer. Så kommentarer jag ej hunnit godkänna hade försvunnit.)
12 maj 2011
Usch vilken dag! Vet inte om jag vågar berätta om utbrottet jag hade här på förmiddagen..
Jag har skrikit, kastat saker. Arg. Jag har varit så fruktansvärt arg. På Elliott. Hans bild som står på sängen åkte i golvet, likaså hans body och hans tiger. All denna ilska som jag burit på, den fick han ta. Jag skrek åt honom i förtvivlan att jag önskar att han aldrig funnits. Ångrar mig så otroligt mycket just nu.
Jag älskar min lillprins så otroligt mycket, det går inte att beskriva. Men ibland blir smärtan för stor, så stor att jag inte orkar bära den. Smärtan att ha burit min Elliott i nio månader, utan vetskap om hans sjukdom. Sedan bara få ha honom hos oss i två veckor. Ont. Det är precis vad det gör.
Vissa kanske tycker att jag överdrev, men jag behövde få ut min ilska, min smärta. Det är omöjligt att förklara för någon hur det känns att förlora det som står en närmast. Alla vi som förlorat, vi vet att det kommer och går, dagarna är upp och ner. Alla reagerar vi olika på sorg, saknad och smärta. Det har gått bra för mig, fram till idag.
Inte helt förvånansvärt, så mår jag bättre nu efter mitt utbrott. Som om en sten lyfts från mitt bröst. Ber om ursäkt för detta emotionellt röriga inlägg.
Jag har skrikit, kastat saker. Arg. Jag har varit så fruktansvärt arg. På Elliott. Hans bild som står på sängen åkte i golvet, likaså hans body och hans tiger. All denna ilska som jag burit på, den fick han ta. Jag skrek åt honom i förtvivlan att jag önskar att han aldrig funnits. Ångrar mig så otroligt mycket just nu.
Jag älskar min lillprins så otroligt mycket, det går inte att beskriva. Men ibland blir smärtan för stor, så stor att jag inte orkar bära den. Smärtan att ha burit min Elliott i nio månader, utan vetskap om hans sjukdom. Sedan bara få ha honom hos oss i två veckor. Ont. Det är precis vad det gör.
Vissa kanske tycker att jag överdrev, men jag behövde få ut min ilska, min smärta. Det är omöjligt att förklara för någon hur det känns att förlora det som står en närmast. Alla vi som förlorat, vi vet att det kommer och går, dagarna är upp och ner. Alla reagerar vi olika på sorg, saknad och smärta. Det har gått bra för mig, fram till idag.
Inte helt förvånansvärt, så mår jag bättre nu efter mitt utbrott. Som om en sten lyfts från mitt bröst. Ber om ursäkt för detta emotionellt röriga inlägg.
En unge i minuten.
Sitter bänkad framför tvn ikväll igen. Jag kan inte slita mig när det handlar om bebisar eller förlossningar. Det är så spännande!
Ikväll gråter jag. Ikväll gör det ont. När mamman fick sin lilla dotter på bröstkorgen, en skrikande liten bebis. Mamman som de måste göra kejsarsnitt för att hon inte öppnar sig tillräckligt mycket och bebisen börjar må dåligt.
Det där kunde ha varit jag, det kunde ha varit jag som låg där och krystade i slutet på Januari. Istället blev det akut kejsarsnitt i början av Januari. Min älskade lille pojke som var så sjuk. Som inte skrek när han kom. Som det tog flera dagar innan vi fick höra skrika. Den lille söta pojken som vi aldrig fick ta med hem.
Förstår inte varför jag ser detta. Längtan efter ett syskon till min prins ökar, men på samma gång ökar smärtan och sorgen över det vi aldrig fick. Han finns hos oss det vet jag, men inte på det sättet som jag hade velat.
Ikväll gråter jag. Ikväll gör det ont. När mamman fick sin lilla dotter på bröstkorgen, en skrikande liten bebis. Mamman som de måste göra kejsarsnitt för att hon inte öppnar sig tillräckligt mycket och bebisen börjar må dåligt.
Det där kunde ha varit jag, det kunde ha varit jag som låg där och krystade i slutet på Januari. Istället blev det akut kejsarsnitt i början av Januari. Min älskade lille pojke som var så sjuk. Som inte skrek när han kom. Som det tog flera dagar innan vi fick höra skrika. Den lille söta pojken som vi aldrig fick ta med hem.
Förstår inte varför jag ser detta. Längtan efter ett syskon till min prins ökar, men på samma gång ökar smärtan och sorgen över det vi aldrig fick. Han finns hos oss det vet jag, men inte på det sättet som jag hade velat.
9 maj 2011
Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år! Grattis på födelsedagen älskade mamma.
Fortfarande förkyld och jag börjar bli ordentligt less! Snorar, hostar och har mig. Trött och slut i kroppen, vill bara sova!
Ska försöka göra någon nytta idag om jag orkar. Känns dock som om mitt huvud håller på att implodera. BLÄ! Kanske orkar jag med lite pyssel, men bara kanske.
Har drömt om Elliott inatt, som så många gånger tidigare. Jag längtar så efter en bebis, någon att snusa på, ta hand om. Jag saknar att vara mamma. Ont. Det är precis vad det gör. Ont. Jag är mamma, själsligt, kroppsligt, psykiskt.
Fortfarande förkyld och jag börjar bli ordentligt less! Snorar, hostar och har mig. Trött och slut i kroppen, vill bara sova!
Ska försöka göra någon nytta idag om jag orkar. Känns dock som om mitt huvud håller på att implodera. BLÄ! Kanske orkar jag med lite pyssel, men bara kanske.
Har drömt om Elliott inatt, som så många gånger tidigare. Jag längtar så efter en bebis, någon att snusa på, ta hand om. Jag saknar att vara mamma. Ont. Det är precis vad det gör. Ont. Jag är mamma, själsligt, kroppsligt, psykiskt.
8 maj 2011
Borta bra, men hemma bäst.
Nu är vi hemma efter en underbar helg i Umeå. Det pirrar i min mage varje gång jag tänker på brudklänningen som hänger hemma hos mor och far. Det är på riktigt nu! Tror både jag och älsklingen haft en bra helg, det hoppas jag iallafall.
Läste just på LadyBonds blogg att fina Silverspira fått sin första elaka kommentar. Usch, blir så arg på sånt! Att förlora sitt/sina barn är svårt, gör det inte ännu svårare. Hoppas ni är kloka att ignorera dessa idioter!
Imorgon börjar mitt nya liv (ja jag vet att man säger så varje söndag), men denna gång är det SANT! Måste börja jobba på bröllopskroppen ;) Eller försöka så gott jag kan. Lite vill jag tappa så brudklänningen sitter ännu bättre, plus att jag vill vara snygg i bikini till Turkiet-resan. Våndas fortfarande över att visa min mage..
Våndan över att visa min mage är för att den är trasig. Randig och ful. Ärret efter kejsarsnittet syns fortfarande och bristningarna ger mig rysningar. Ett tag var jag stolt över mina bristningar, de var mitt sätt att visa att jag burit ett barn. Nu skäms jag bara.
Elliott har legat i min mage, de är han som gett mig mina bristningar, det är hans som kommit ur ärret. Varför skäms jag så? Saknar min skrutt, vill ha honom tillbaka. Har sett gravida, på gravida, på gravida i helgen, JAG BLIR GALEN! Avundsjuk, arg och ledsen är vad jag blir. Den enda gravida människan som inte påverkar mig är min svägerska, hon är bara fin! Hennes mage är så fin och det lyser om henne. Min svägerska kommer få världens finaste bebis, för det har jag bestämt!
Nu är vi hemma efter en underbar helg i Umeå. Det pirrar i min mage varje gång jag tänker på brudklänningen som hänger hemma hos mor och far. Det är på riktigt nu! Tror både jag och älsklingen haft en bra helg, det hoppas jag iallafall.
Läste just på LadyBonds blogg att fina Silverspira fått sin första elaka kommentar. Usch, blir så arg på sånt! Att förlora sitt/sina barn är svårt, gör det inte ännu svårare. Hoppas ni är kloka att ignorera dessa idioter!
Imorgon börjar mitt nya liv (ja jag vet att man säger så varje söndag), men denna gång är det SANT! Måste börja jobba på bröllopskroppen ;) Eller försöka så gott jag kan. Lite vill jag tappa så brudklänningen sitter ännu bättre, plus att jag vill vara snygg i bikini till Turkiet-resan. Våndas fortfarande över att visa min mage..
Våndan över att visa min mage är för att den är trasig. Randig och ful. Ärret efter kejsarsnittet syns fortfarande och bristningarna ger mig rysningar. Ett tag var jag stolt över mina bristningar, de var mitt sätt att visa att jag burit ett barn. Nu skäms jag bara.
Elliott har legat i min mage, de är han som gett mig mina bristningar, det är hans som kommit ur ärret. Varför skäms jag så? Saknar min skrutt, vill ha honom tillbaka. Har sett gravida, på gravida, på gravida i helgen, JAG BLIR GALEN! Avundsjuk, arg och ledsen är vad jag blir. Den enda gravida människan som inte påverkar mig är min svägerska, hon är bara fin! Hennes mage är så fin och det lyser om henne. Min svägerska kommer få världens finaste bebis, för det har jag bestämt!
7 maj 2011
Idag har jag i princip spenderat hela dagen på stan med min mor och mina systrar. Vi har shoppat och ätit rullpizza!
Dagen började på Tomtebo för att prova brudklänningen, vilken dröm! Jag är överlycklig! Så imorgon ska vi åka och hämta den samt betala. Den var mycket finare i verkligheten än på bild. Nu ska jag bara tappa några kilon till så kommer den att sitta som ett smäck!
I övrigt har jag haft en kanon helg hittills! Bara ätit god mat och en annan massa gott. Känns så skönt att vara hemma. Plus att det går jättebra med lillkissen här, så förhoppningsvis får hon bo här under våra två veckor i Turkiet. Visst låter hon en del, men mest av rädsla, men nu har hon faktiskt varit fram och snusat Gina på svansen!
Nu ska jag fortsätta att umgås med mina föräldrar och mina syskon med respektive! Känns som att allting går framåt nu, som att allting blir ljusare. Jag känner att Elliott finns med mig, överallt <3
Dagen började på Tomtebo för att prova brudklänningen, vilken dröm! Jag är överlycklig! Så imorgon ska vi åka och hämta den samt betala. Den var mycket finare i verkligheten än på bild. Nu ska jag bara tappa några kilon till så kommer den att sitta som ett smäck!
I övrigt har jag haft en kanon helg hittills! Bara ätit god mat och en annan massa gott. Känns så skönt att vara hemma. Plus att det går jättebra med lillkissen här, så förhoppningsvis får hon bo här under våra två veckor i Turkiet. Visst låter hon en del, men mest av rädsla, men nu har hon faktiskt varit fram och snusat Gina på svansen!
Nu ska jag fortsätta att umgås med mina föräldrar och mina syskon med respektive! Känns som att allting går framåt nu, som att allting blir ljusare. Jag känner att Elliott finns med mig, överallt <3
6 maj 2011
En ny dag, en bra dag. Verkar det som hittills iallafall. Har packat nästan allting nu, bara kattlådan och katten kvar i princip. Sedan styr färden söder över!
Vi tänker spendera helgen i Umeå. Kika på kläder och saker till bröllopet, äta god mat och bara njuta. Mamma fyller år på måndag samt att mina föräldrar firar 23-årig bröllopsdag imorgon. Så fira måste vi ju göra! :)
Jag saknar min lillprins idag. Mycket. Han skulle fyllt 4 månader idag, storkillen. Han skulle också ha fått följa med. Hälsat på. Tänk att det redan gått 4 månader. Ibland känns det som om det är år sedan, ibland känns det som om det är igår.
Jag drömde om honom inatt, att han precis gått bort. Ingen fattade varför vi var ledsna. Jag hade aldrig fått barn, inte enligt dom. Jag skrek, var ledsen och upprörd. Visade ärret på magen, men ingen förutom vi kunde se det. Jag vaknade kl 4 och grät. Det gjorde så ont! JAG vet ju att han finns, JAG har fött honom, burit honom! Jag hatar att drömma.. även om jag vet att det är en del i bearbetningen.
Nej, nu ska jag ta och packa det allra sista. Uppdaterar i helgen, om någon är intresserad av hur det går för mig och brudklänningar :P
Vi tänker spendera helgen i Umeå. Kika på kläder och saker till bröllopet, äta god mat och bara njuta. Mamma fyller år på måndag samt att mina föräldrar firar 23-årig bröllopsdag imorgon. Så fira måste vi ju göra! :)
Jag saknar min lillprins idag. Mycket. Han skulle fyllt 4 månader idag, storkillen. Han skulle också ha fått följa med. Hälsat på. Tänk att det redan gått 4 månader. Ibland känns det som om det är år sedan, ibland känns det som om det är igår.
Jag drömde om honom inatt, att han precis gått bort. Ingen fattade varför vi var ledsna. Jag hade aldrig fått barn, inte enligt dom. Jag skrek, var ledsen och upprörd. Visade ärret på magen, men ingen förutom vi kunde se det. Jag vaknade kl 4 och grät. Det gjorde så ont! JAG vet ju att han finns, JAG har fött honom, burit honom! Jag hatar att drömma.. även om jag vet att det är en del i bearbetningen.
Nej, nu ska jag ta och packa det allra sista. Uppdaterar i helgen, om någon är intresserad av hur det går för mig och brudklänningar :P
5 maj 2011
Jag har inte skrivit på ett tag. Det har inte funnits några ord. Det har varit tomt. Till råga på allt så har jag dessutom åkt på en förkylning, så hjärnan är ur funktion.
De senaste dagarna har varit svåra, tunga och ett rent helvete. Jag har kämpat, slitit med allt och ingenting. Jag har försökt hitta det där hoppet som alla pratar om, det där hoppet om att allt blir bättre.
Jag har blundat för länge, så länge att jag har glömt. Nej, hur skulle jag kunna glömma? Dumma jag! Jag har inte glömt, det kommer jag aldrig att göra. Även om jag den senaste tiden levt varje dag som om han aldrig funnits, som om allt varit en dröm. Det slår tillbaka. Hårt. Jag ser hans bilder och undrar vem det är? Jag vet att den lille pojken på bilderna är min son, men vem är han? Det är något jag aldrig kommer få veta.
Jag har läst Ladybonds inlägg om att värdera sorg. Om och om har jag läst. Förstått mer för varje ord jag läst, tagit till mig det djupare. Att värdera sorg.. Kan man verkligen det? Hon skriver om poäng, att man får sorg-poäng för olika saker, längden på graviditeten m.m. Självklart skriver hon med ironi, men en underbar sådan. Jag hoppas du tycker att det är okej att jag länkar ditt inlägg, så fler får ta del av dina underbart kloka ord! LÄS HÄR!
Jag har varit en idiot de senaste dagarna, mer behöver jag inte säga. Min älskling förstår. En dag.. en vacker dag kommer jag stå på toppen av berget, en dag är det min tur att ta mig dit.
De senaste dagarna har varit svåra, tunga och ett rent helvete. Jag har kämpat, slitit med allt och ingenting. Jag har försökt hitta det där hoppet som alla pratar om, det där hoppet om att allt blir bättre.
Jag har blundat för länge, så länge att jag har glömt. Nej, hur skulle jag kunna glömma? Dumma jag! Jag har inte glömt, det kommer jag aldrig att göra. Även om jag den senaste tiden levt varje dag som om han aldrig funnits, som om allt varit en dröm. Det slår tillbaka. Hårt. Jag ser hans bilder och undrar vem det är? Jag vet att den lille pojken på bilderna är min son, men vem är han? Det är något jag aldrig kommer få veta.
Jag har läst Ladybonds inlägg om att värdera sorg. Om och om har jag läst. Förstått mer för varje ord jag läst, tagit till mig det djupare. Att värdera sorg.. Kan man verkligen det? Hon skriver om poäng, att man får sorg-poäng för olika saker, längden på graviditeten m.m. Självklart skriver hon med ironi, men en underbar sådan. Jag hoppas du tycker att det är okej att jag länkar ditt inlägg, så fler får ta del av dina underbart kloka ord! LÄS HÄR!
Jag har varit en idiot de senaste dagarna, mer behöver jag inte säga. Min älskling förstår. En dag.. en vacker dag kommer jag stå på toppen av berget, en dag är det min tur att ta mig dit.
1 maj 2011
Första maj, en ny månad.. Äntligen!
Det är snart 4 månader sedan min lillprins föddes, sedan han blev en del av denna värld. Jag saknar honom! Den lille kille som låg där i sin kuvös, som kämpade för ett liv som var till låns. Alla jag pratat med säger att det går lättare med tiden, att sorgen blir mindre men att saknaden aldrig försvinner. Jag tror dom har fel. Jag kommer alltid att sörja Elliott. En nära släkting förlorade sin son för många år sedan, när jag ser henne prata om honom och att sorgen aldrig försvinner. Att hans dagar fortfarande är hans dagar, då inser jag att det där kommer vara jag om några år.
Jag är väldigt likt min släkting, och jag hoppas att jag kommer tänka som hon i framtiden. Elliott är född, han har gått bort och han är begravd. Den 6 januari kommer ALLTID vara en jobbig dag, så länge jag lever. Likaså kommer den 19 januari ALLTID vara tuff. Även den 11 februari kommer ALLTID att betyda mycket för mig, den dagen då han äntligen fick finna ro.
Vi är alla olika, vi tänker olika. Vi änglamammor och änglapappor som förlorat, även vi tänker olika. Ingens tankesätt är rätt eller fel. Bara för att jag tänker att Elliotts dagar alltid kommer vara hans dagar och att det finns en smärta över dessa dagar, så betyder inte det att DU tänker likadant. Det är det som är skönt, när sådant här händer, så har man rätt att tänka som man själv vill. För det jag tänker är rätt för mig.
Idag är en mindre bra dag. Jag tänker för mycket, angående allt som händer i livet just nu. Inget är som det borde ha varit och ingenting blir bättre. Är jag fast här? Kommer jag någonsin att hitta ut? Elliott, ge mig styrkan att orka andas!
Det är snart 4 månader sedan min lillprins föddes, sedan han blev en del av denna värld. Jag saknar honom! Den lille kille som låg där i sin kuvös, som kämpade för ett liv som var till låns. Alla jag pratat med säger att det går lättare med tiden, att sorgen blir mindre men att saknaden aldrig försvinner. Jag tror dom har fel. Jag kommer alltid att sörja Elliott. En nära släkting förlorade sin son för många år sedan, när jag ser henne prata om honom och att sorgen aldrig försvinner. Att hans dagar fortfarande är hans dagar, då inser jag att det där kommer vara jag om några år.
Jag är väldigt likt min släkting, och jag hoppas att jag kommer tänka som hon i framtiden. Elliott är född, han har gått bort och han är begravd. Den 6 januari kommer ALLTID vara en jobbig dag, så länge jag lever. Likaså kommer den 19 januari ALLTID vara tuff. Även den 11 februari kommer ALLTID att betyda mycket för mig, den dagen då han äntligen fick finna ro.
Vi är alla olika, vi tänker olika. Vi änglamammor och änglapappor som förlorat, även vi tänker olika. Ingens tankesätt är rätt eller fel. Bara för att jag tänker att Elliotts dagar alltid kommer vara hans dagar och att det finns en smärta över dessa dagar, så betyder inte det att DU tänker likadant. Det är det som är skönt, när sådant här händer, så har man rätt att tänka som man själv vill. För det jag tänker är rätt för mig.
Idag är en mindre bra dag. Jag tänker för mycket, angående allt som händer i livet just nu. Inget är som det borde ha varit och ingenting blir bättre. Är jag fast här? Kommer jag någonsin att hitta ut? Elliott, ge mig styrkan att orka andas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)