Ensam. Ikväll är jag ensam. Ibland är ensam stark, jag är stark.
Killarna spelar dataspel, jag har gömt mig bakom draperiet i sovrummet. Tänker alldeles strax lägga mig på sängen och kika på film. Hittade inge kul så får bli Sex and the City 2, har inte sett den nämligen.
Jag vet inte hur det är med er andra änglaföräldrar, men sedan Elliotts bortgång kan minsta ord förstöra ens dag. Jag är så otroligt mycket känsligare, tar åt mig lättare och ser allt som mitt fel. Känner ni likadant?
Jag längtar mer och mer efter bröllopet och Turkietresan. Jag vill iväg. Lycklig. Jag vill vara världens lyckligaste fru. Just nu är jag världens lyckligaste flickvän/fästmö/sambo, men jag vill bli fru.. NU!
Vi gifter oss för vår skull, för att vi älskar varandra. Mer än ord kan beskriva. Någonstans känns det, från min sida, att det även är för Elliotts skull. För att visa honom att mamma och pappa håller ihop, att sorgen gjort oss starkare, att vi älskar varandra mer än någonsin. Elliotts olycka blev vår lycka, kan man säga så? Det jag menar är att vi kom varandra närmare, vår kärlek blev starkare, vi lärde oss att tillsammans kan man klara allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar