Ett liv, en ryggsäck. En ryggsäck med alldeles för många saker. Med för mycket att bära. Tung. Den är så fruktansvärt tung. Jag är 22 år, ung och frisk, men med en ryggsäck som väger mer än för ett helt liv.
Att se tillbaka på det som en gång varit, kan vara tungt. Att minnas den där dagen då man gjorde det där dumma, eller minnas den där dagen då den där hemska saken hände. Att då sedan lägga till en lycklig känsla av att vara med barn och sedan lägga till den hemska känslan av att förlora ett mirakel. Det blir tungt i slutändan, tungt att bära. Sorg som läggs på sorg, den växande paniken över att livet inte blir som man tänkt sig.
Jag minns dagen då jag plussade med Elliott, det var den 19 maj 2010, runt 12-tiden på dagen. Jag minns paniken som blandades med lycka. Jag minns att när graviditeten blev offentligt att jag startade den här bloggen, döpte den till Lilla Mirakel för att han blev till trots p-piller. Visste jag i mitt undermedvetna redan då att han faktiskt var ett mirakel, att det inte var tänkt att han skulle leva sitt liv med oss? Så många tankar, så otroligt många tankar.
Var till Lse idag och hälsade på svägerskan, hennes karl och deras nyfödde lillkille. Att se nyblivna storasyster sitta med sin lillebror i famnen, se hennes stolta blick gjorde mig varm. Jag har varit rädd, länge. Att en bebis i familjen skulle välta ut alla känslor, som plockepinn på ett bord. Den enda känslan jag kände var lycka, där låg ännu ett mirakel, för alla barn är mirakel på sitt sätt. När jag fick honom i min famn, fick hålla den varma lille killen i min famn så började mitt svalnade mammahjärta att dunka igen. Det blev inte jobbigt, vare sig att jag satt där med en nyfödd frisk bebis eller en bebis som dessutom var en liten pojke. Det blev en lättnad, ett steg framåt. Ett stort steg framåt.
Något hände i mig, det där dunkandet inom mig, den där känslan som försvunnit. Ett mammahjärta. Mitt mammahjärta. Det brinner igen, det tuffar på som ett litet ånglokomotiv. Jag längtar så efter en egen liten knodd, för första gången på drygt ett halvår kan jag ställa mig upp och säga att jag är redo. Jag är redo att gå vidare. Elliott kommer alltid att finnas kvar, för alltid, i varje andetag jag tar så finns han där. Jag måste ta steget nu, se framåt, jag måste våga. En dag ska jag också bli mamma igen, till mitt andra barn. Jag vågar hoppas och tro igen, jag vågar tänka tanken på riktigt.
Ett stort tack till alla som finns där dagligen. Mina föräldrar, mina svärföräldrar, mina svägerskor med familj som ställer upp i vått och torrt, mina systrar som alltid funnits där, våra vänner. Till min älskade make, som trots mina upp och nergångar, står vid min sida. I glädje och i sorg. Tills döden skiljer oss åt. (Än har den inte lyckats).
19 augusti 2011
Idag är en bra dag, för det har jag bestämt! :)
Fick ett glädjebesked idag på jobbet, jag har blivit "moster" till en liten prins! Ingift moster kanske det kallas, då min MAKE har blivit morbror. Gud vad jag längtar efter att få se honom, förhoppningsvis blir det redan imorgon.
Jag har någonstans alltid känt att det har varit en pojke, varför vet jag inte, men jag hade rätt! I början, efter allt med Elliott kändes det jobbigt att det snart skulle komma en bebis. Ju mer tiden gått desto gladare har jag blivit att bebisen snart är här, och idag är jag överlycklig. Visst känns det konstigt att inte Elliott fick stanna kvar, att han inte fick se sin nyfödda kusin, växa upp med honom.. Jag är inte bitter, jag ser ljuset i det hela. Min prins vakar över alla sina kusiner, vare sig han hade funnits kvar på jorden eller är där han är nu, i Nangijala.
Nu ska jag gå och se om kräftorna tinat, för ikväll blir det kräftskiva hos svägerskan med massa annat folk. Superkul! Förhoppningsvis blir det Lse imorgon och hälsa på familjen på BB :)
Fick ett glädjebesked idag på jobbet, jag har blivit "moster" till en liten prins! Ingift moster kanske det kallas, då min MAKE har blivit morbror. Gud vad jag längtar efter att få se honom, förhoppningsvis blir det redan imorgon.
Jag har någonstans alltid känt att det har varit en pojke, varför vet jag inte, men jag hade rätt! I början, efter allt med Elliott kändes det jobbigt att det snart skulle komma en bebis. Ju mer tiden gått desto gladare har jag blivit att bebisen snart är här, och idag är jag överlycklig. Visst känns det konstigt att inte Elliott fick stanna kvar, att han inte fick se sin nyfödda kusin, växa upp med honom.. Jag är inte bitter, jag ser ljuset i det hela. Min prins vakar över alla sina kusiner, vare sig han hade funnits kvar på jorden eller är där han är nu, i Nangijala.
Nu ska jag gå och se om kräftorna tinat, för ikväll blir det kräftskiva hos svägerskan med massa annat folk. Superkul! Förhoppningsvis blir det Lse imorgon och hälsa på familjen på BB :)
18 augusti 2011
Det tar tid, lång tid mellan mina inlägg. Dels för att planeringen runt bröllopet har tagit all tid, dels för att tankarna varit på helt annat håll, dels för att det ibland gör för ont att ens läsa gamla inlägg.
Att ta en dag i taget, det är ett måste. Jag försöker verkligen, försöker leva. Vår bröllopsdag var den andra lyckligaste dagen i mitt liv, den första var när du kom till världen, älskade lille Elliott. Jag är fru nu, fru Almqvist. Har ÄNTLIGEN fått samma efternamn som mina två älsklingar, far och son.
Det går upp och ner, en dag är jag på världens bästa humör, nästa dag påminns jag om allt vi gått igenom. Vi har slitit, det har slitit på oss, ändå står vi här som nygifta! Jag älskar min man mer än något annat på jorden, han har gjort allt för mig, funnits där under alla mina perioder. Stöttat mig. Stått ut med mig, fast jag efter Elliott aldrig blivit densamma som förut..
Jag längtar efter ett barn, min egen lilla bebis. Jag längtar efter sparkar, små söta bebisfötter, lukten av bebis.. jag längtar efter allt. En dag kommer jag bli gravid igen, jag vet inte när, jag vet bara att. Det kommer ta tid, ta tid innan jag vågar öppna upp, tid innan jag vågar berätta för någon att det växer ett litet liv inuti mig. Vissa skulle jag kunna berätta för på en gång, då jag vet att de skulle stötta oss, vissa skulle jag helst undvika att berätta för tills bebis ligger i min famn. Tiden läker alla sår, men ibland tar det jääävligt lång tid.
Att ta en dag i taget, det är ett måste. Jag försöker verkligen, försöker leva. Vår bröllopsdag var den andra lyckligaste dagen i mitt liv, den första var när du kom till världen, älskade lille Elliott. Jag är fru nu, fru Almqvist. Har ÄNTLIGEN fått samma efternamn som mina två älsklingar, far och son.
Det går upp och ner, en dag är jag på världens bästa humör, nästa dag påminns jag om allt vi gått igenom. Vi har slitit, det har slitit på oss, ändå står vi här som nygifta! Jag älskar min man mer än något annat på jorden, han har gjort allt för mig, funnits där under alla mina perioder. Stöttat mig. Stått ut med mig, fast jag efter Elliott aldrig blivit densamma som förut..
Jag längtar efter ett barn, min egen lilla bebis. Jag längtar efter sparkar, små söta bebisfötter, lukten av bebis.. jag längtar efter allt. En dag kommer jag bli gravid igen, jag vet inte när, jag vet bara att. Det kommer ta tid, ta tid innan jag vågar öppna upp, tid innan jag vågar berätta för någon att det växer ett litet liv inuti mig. Vissa skulle jag kunna berätta för på en gång, då jag vet att de skulle stötta oss, vissa skulle jag helst undvika att berätta för tills bebis ligger i min famn. Tiden läker alla sår, men ibland tar det jääävligt lång tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)