Jag vet inte vad som hände, jag vet verkligen inte. Helt plötsligt är jag borta, tom och ensam. Det känns så, som om jag vore världens mest ensamma människa. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för visst är det patetiskt på något sätt? Att från ena sekunden till den andre gå från ett leende på läpparna till ren tomhet.
Jag kämpar, så jävla hårt! Jag försöker verkligen men det händer ju inget! Skjut mig..
Går och lägger mig nu, hoppas på lite ljuspunkter. Just nu går jag bara sönder. I miljoner små bitar. Ont. Det är precis vad det gör.
23 juni 2011
Älsklingens gravsten har äntligen kommit upp. Vi besökte honom innan vi åker bort över midsommarhelgen. Den var så otroligt fin!
Nu ska vi packa ihop våra saker och åka till svärmor och svärfar. Ska bli skönt med en helg i Marsvik, där finns nämligen ingen ström, ingen mottagning på mobilen och ett utedass! Underbart, precis som midsommar ska vara :)
Trevlig midsommar alla glada (och sura)! :D
Nu ska vi packa ihop våra saker och åka till svärmor och svärfar. Ska bli skönt med en helg i Marsvik, där finns nämligen ingen ström, ingen mottagning på mobilen och ett utedass! Underbart, precis som midsommar ska vara :)
Trevlig midsommar alla glada (och sura)! :D
21 juni 2011
En konstig känsla har infunnits sig i kroppen. Kan det vara kilona som rasar? :)
Jag och älskling har börjat med Naturdiet, vi började igår. Hittills har det gått bra, visst har vi fuskat lite med mat, men inte säger man väl nej när kusin bjuder på mat? Jag hoppas att det kommer gå vägen, att jag kommer tappa litegrann iallafall. Vill ju se ut som en prinsessa på bröllopsdagen inte som en padda ;)
I övrigt blir livet en aning lättare för varje dag. Lite lättare att andas. Det kan ibland störa mig att vissa tror att "Ja men nu har det gått nästan ett halvår sedan han dog, nu borde ni ha slutat sörja och gått vidare". Usch vad irriterad jag blir. Jag sörjer så länge JAG vill!
Älsklingen och Zelda sitter och myser. Hon är så söt när hon sträcker sig upp mot honom och duttar sin nos mot hans mun, en liten kattpuss fick han, sedan kryper hon ihop i hans famn och somnar. Vi har världens finaste kissemiss!
Jag och älskling har börjat med Naturdiet, vi började igår. Hittills har det gått bra, visst har vi fuskat lite med mat, men inte säger man väl nej när kusin bjuder på mat? Jag hoppas att det kommer gå vägen, att jag kommer tappa litegrann iallafall. Vill ju se ut som en prinsessa på bröllopsdagen inte som en padda ;)
I övrigt blir livet en aning lättare för varje dag. Lite lättare att andas. Det kan ibland störa mig att vissa tror att "Ja men nu har det gått nästan ett halvår sedan han dog, nu borde ni ha slutat sörja och gått vidare". Usch vad irriterad jag blir. Jag sörjer så länge JAG vill!
Älsklingen och Zelda sitter och myser. Hon är så söt när hon sträcker sig upp mot honom och duttar sin nos mot hans mun, en liten kattpuss fick han, sedan kryper hon ihop i hans famn och somnar. Vi har världens finaste kissemiss!
20 juni 2011
Jag ska bli bättre på att uppdatera har jag bestämt mig för. Egentligen har jag ingenting att skriva om men men.. Det känns som om det finns en hel del tankar som behöver utlopp, det svåra är bara att sätta ord på dem.
Jag har kämpat länge med att försöka förstå varför, varför allting blir som det blir ibland. Det finns inga svar. När Elliott dog, dog en del av mig med honom. Jag ville dö, bokstavligt talat. Så många gånger jag funderat på vilket sätt som vore lättast, lättast att ta bort smärtan på, krocka med bilen, skära av mig handlederna eller hänga mig. Jag har aldrig försökt, men tanken har funnits där, för att få vara med honom.
Det slog mig för bara några dagar sedan, varför? Jag har ett liv, med fler ljuspunkter än många andra har i sina liv. Vem är jag om jag ger bort mitt liv, när Elliott inte ens fick en chans till att leva? Jag har allt att leva för. Sorgen kan ibland göra mig galen, men utan Elliott hade jag aldrig varit där jag är idag.
Det finns inget ont som inte för något gott med sig. Så skulle man nog kunna säga. Det gör ont, så förbannat jävla ont att han var så sjuk och blev tvungen att lämna oss. Men jag är mamma, en stolt sådan. I all sorg och saknad kan jag se ljuset. Vi har alla tagit ett stort steg närmare varandra efter det här, vi vårdar varandra på ett annat sätt. Var det kanske meningen med alltihop? Att vi tog varandra, livet, för givet?
Så många frågor som ännu står där utan svar, som aldrig någonsin kommer att bli besvarade. Det enda jag vet, det enda jag är säker på är att det blir bättre. En dag, kommer jag må bättre. Det kommer inte göra fullt lika ont, jag är fortfarande mamma, det kommer jag alltid vara även om vi inte får fler barn. Jag är Elliotts mamma, min fina ängel.
Jag har kämpat länge med att försöka förstå varför, varför allting blir som det blir ibland. Det finns inga svar. När Elliott dog, dog en del av mig med honom. Jag ville dö, bokstavligt talat. Så många gånger jag funderat på vilket sätt som vore lättast, lättast att ta bort smärtan på, krocka med bilen, skära av mig handlederna eller hänga mig. Jag har aldrig försökt, men tanken har funnits där, för att få vara med honom.
Det slog mig för bara några dagar sedan, varför? Jag har ett liv, med fler ljuspunkter än många andra har i sina liv. Vem är jag om jag ger bort mitt liv, när Elliott inte ens fick en chans till att leva? Jag har allt att leva för. Sorgen kan ibland göra mig galen, men utan Elliott hade jag aldrig varit där jag är idag.
Det finns inget ont som inte för något gott med sig. Så skulle man nog kunna säga. Det gör ont, så förbannat jävla ont att han var så sjuk och blev tvungen att lämna oss. Men jag är mamma, en stolt sådan. I all sorg och saknad kan jag se ljuset. Vi har alla tagit ett stort steg närmare varandra efter det här, vi vårdar varandra på ett annat sätt. Var det kanske meningen med alltihop? Att vi tog varandra, livet, för givet?
Så många frågor som ännu står där utan svar, som aldrig någonsin kommer att bli besvarade. Det enda jag vet, det enda jag är säker på är att det blir bättre. En dag, kommer jag må bättre. Det kommer inte göra fullt lika ont, jag är fortfarande mamma, det kommer jag alltid vara även om vi inte får fler barn. Jag är Elliotts mamma, min fina ängel.
19 juni 2011
Det tar tid, tid att ta mig hit. Hit till bloggen. Att hitta ord. Tankarna finns, känslorna finns, det svåra är att omvandla dessa till ord att skriva ner.
Jag jobbar mig uppåt, det går framåt, jag mår bättre. Ibland gråter jag, ibland inte. Att prata om det som hänt för mig framåt. Så länge jag tillåter mig själv att se tillbaka med glädje. Ni som aldrig upplevt ett sjukt barn, ska veta att det inte bara är sorg, oro och smärta. det fanns så mycket glädje under Elliotts tid. Även om vi visste att den var kort, så fanns det stunder då man glömde bort det. Då han kissade på oss, låg och myste med oss, då han gjorde alla dessa fantastiska framsteg som till och med gjorde läkarna förvånade.
Jag har funderat på att göra en minnestatuering, något som påminner om honom. Först hade jag tänkt hans datum, sedan hans hand och fot. Det kommer bli en kvist med videkissar, för han var vår lilla videung. Han somnade om, för än var det vinter. Mina systrar tänker likadant, en funderar på att tatuera in hans raggsockor och den andre en heffaklump.
_______________________________________________
Denna helg har varit bra, men vissa bitar hade jag klarat mig utan.
Jag ber om ursäkt för att jag försvann, för att jag gick undan, gömde mig. Situationen blev mer än jag klarade av, tyvärr. Att se, höra, uppleva det jag/vi gjorde önskar jag ogjort.
Jag hoppas att du läser, att du förstår min oro. Jag ser igenom dig, det lyser i dina ögon. Att älska någon, men se den personen lida, det önskar jag ingen. Jag känner mig maktlös, det finns så mycket jag vill säga och göra men jag kan inte.
Jag ger dig mina tankar, mer än så kan jag inte ge, inte just nu.
Jag jobbar mig uppåt, det går framåt, jag mår bättre. Ibland gråter jag, ibland inte. Att prata om det som hänt för mig framåt. Så länge jag tillåter mig själv att se tillbaka med glädje. Ni som aldrig upplevt ett sjukt barn, ska veta att det inte bara är sorg, oro och smärta. det fanns så mycket glädje under Elliotts tid. Även om vi visste att den var kort, så fanns det stunder då man glömde bort det. Då han kissade på oss, låg och myste med oss, då han gjorde alla dessa fantastiska framsteg som till och med gjorde läkarna förvånade.
Jag har funderat på att göra en minnestatuering, något som påminner om honom. Först hade jag tänkt hans datum, sedan hans hand och fot. Det kommer bli en kvist med videkissar, för han var vår lilla videung. Han somnade om, för än var det vinter. Mina systrar tänker likadant, en funderar på att tatuera in hans raggsockor och den andre en heffaklump.
_______________________________________________
Denna helg har varit bra, men vissa bitar hade jag klarat mig utan.
Jag ber om ursäkt för att jag försvann, för att jag gick undan, gömde mig. Situationen blev mer än jag klarade av, tyvärr. Att se, höra, uppleva det jag/vi gjorde önskar jag ogjort.
Jag hoppas att du läser, att du förstår min oro. Jag ser igenom dig, det lyser i dina ögon. Att älska någon, men se den personen lida, det önskar jag ingen. Jag känner mig maktlös, det finns så mycket jag vill säga och göra men jag kan inte.
Jag ger dig mina tankar, mer än så kan jag inte ge, inte just nu.
7 juni 2011
Jag skriver sällan numer. Kanske för att mina tankar är för många, för mycket. Mardrömmar. Jag drömmer en hel del mardrömmar. Jag längtar, sörjer och saknar. Ibland hoppas jag att det ska skita sig med kondomen och att mensen ska bli sen, att jag ska plussa. Att jag ska få bli lycklig.. igen.
Igår skulle min älskling ha blivit 5 månader. Har tiden gått fort eller har den gått sakta? Vi är överens jag och Karl-Fredrik att det ibland känns som igår och ibland som 10 år sedan.
Jag vill ge mig själv credit för det jag gjorde i fredags. Besökte min lillprins. Det har tagit stopp. Jag har mått illa varje gång vi passerat infarten till kyrkogården, bara velat skrika rakt ut. I fredags bad jag om att få åka dit. Det var tungt, jag grät så att det gjorde ont i magen. Det var så fint, hans farmor och farfar har gjort så fint åt honom.
Idag följde jag med min kusin och moster till Storuman och Stensele. Vi åt thaimat, pratade, kollade kläder, åkte till blomsterhandeln, handlade mat och fikade i Nybyggarland. På blomsterhandeln hittade jag en blomma, det första jag tänkte när jag såg den var att den ska stå på Elliotts grav, så så fick det bli!
Nu ska jag lägga mig och vila mina fötter lite och lyssna på åskan och regnet! Jag tycker det är så mysigt!
Igår skulle min älskling ha blivit 5 månader. Har tiden gått fort eller har den gått sakta? Vi är överens jag och Karl-Fredrik att det ibland känns som igår och ibland som 10 år sedan.
Jag vill ge mig själv credit för det jag gjorde i fredags. Besökte min lillprins. Det har tagit stopp. Jag har mått illa varje gång vi passerat infarten till kyrkogården, bara velat skrika rakt ut. I fredags bad jag om att få åka dit. Det var tungt, jag grät så att det gjorde ont i magen. Det var så fint, hans farmor och farfar har gjort så fint åt honom.
Idag följde jag med min kusin och moster till Storuman och Stensele. Vi åt thaimat, pratade, kollade kläder, åkte till blomsterhandeln, handlade mat och fikade i Nybyggarland. På blomsterhandeln hittade jag en blomma, det första jag tänkte när jag såg den var att den ska stå på Elliotts grav, så så fick det bli!
Nu ska jag lägga mig och vila mina fötter lite och lyssna på åskan och regnet! Jag tycker det är så mysigt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)