24 december 2011 - julafton

God jul alla nära, kära, vänner och bekanta!
Hoppas alla får en underbar julhelg!

Och ett stort God Jul till vår älskling,
hoppas du får en fin jul uppe i det blå.
Mamma och pappa älskar dig så otroligt mycket,
känns så tomt att fira jul utan dig.





Vissa kanske har funderat eller kanske inte, jag har gjort det iallafall. Jag har valt att fira jul med min familj. Jag har tjatat, bönat och bett för att de ska komma hit på jul. Även om mamma både jobbat/jobbar 23/12 och 26/12. Det blir en kort visit för dem. De gör det för min skull, för att jag ska få vara med dem.

Det finns egentligen ingen anledning för mig att skriva detta, men jag vill få det ur mig. Tömma mig. Jag bad min familj komma hit då det är en sådan jul i år. Jag behöver en lugn jul, nära mina kära. Visst är det roligt att fira jul hos svärföräldrarna, men i år, till anledning av Elliott klarar jag inte det.

Jag är ledsen och kommer vara ledsen under dagen idag. Saknad och sorg. Att då fira jul bland massor av folk, tillsammans med en massa barn kändes inte rätt. Jag har inget emot min makes familj, hans föräldrar, syskon och alla hans syskonbarn. Det är bara det att detta blir en tung dag för mig och ingen, speciellt inte barnen, ska behöva se mig ledsen på självaste julafton. Blir lite dubbelmoral kanske men det känns bättre att ha färre att vara ledsen inför, dvs min familj.

För mig, för mitt inre, för mitt eget bästa valde jag därför att släpa hit min älskade familj. Som sagt, jag hade inte behövt skriva detta, men nu är det gjort och jag känner viss lättnad.

Återigen, God Jul gott folk :-)

20 december 2011

Ytterligare en dag närmare jul. Paniken växer inom mig. Vill bara lägga mig ner och gråta. 4 dagar kvar till julafton. Vars är min prins, min älskade Elliott?

Det skulle bli vår första jul tillsammans som en familj. Med en bebis, massor med mys. Min julstämning existerar inte ens. Jag vill inte ha jul och jag vill inte ha januari. Jag vill att tiden ska spolas fram tills jag börjar skolan, ge mig något annat att tänka på.

Det jobbiga är att ingen förstår. Förstår hur ont det gör, hur jobbigt det är för mig. Jag sörjer fortfarande, mycket. En del tycker att jag är dum, hur en hel dag kan försvinna utan att jag lyfter ett finger. Jo jag har sådana dagar, dagar då det gör så ont i hjärtat att jag inte orkar göra någonting. Då jag spenderar tiden till att gråta, sörja och sakna. Det är som om jag fastnar, som om jag fryser fast.

Allt julstök, bakning, matlagning och städning står still. Jag har inte ens orken att dra dammsugaren. Jag vill bara gå i ide och kliva upp när skolan börjar. Jag vet att det inte går, att jag måste bita ihop. Det är inte så lätt, även om du/ni tror det. En del av mig är borta, hur fel det än känns så önskar jag ibland att en del fick känna på hur det är att förlora ett barn. Så de lär sig att hålla käften!

17 december 2011

Livet rusar iväg i en sådan fart att jag knappt hinner med. Det har hänt och händer så mycket att bloggen får vila emellanåt.

Jag har kommit till en punkt i livet då jag faktiskt ser framåt. Nu i januari börjar jag om på ruta ett med min dröm, att bli sjuksköterska. Jag gick ett år i Örnsköldsvik men mycket hände och jag valde att hoppa av och flytta därifrån. Nu har jag kommit in på distansutbildningen i Luleå. det känns underbart, spännande, pirrigt och nervöst!

Det finns stunder då det förflutna hinner ikapp mig. Då jag är rädd för att hamna där jag var förra gången, men denna gång är jag äldre och visare. Jag har lärt mig så mycket sedan den tiden och jag vet att trots rädslan att det denna gång kommer att gå hur bra som helst!

Jag har även sörjt, i massor. Gråtit hjärtat ur mig den senaste tiden. Det närmar sig jul och Elliotts 1-årsdag. Det är riktigt tungt bitvis men just idag känns allting lättare. Jag vet att han finns här, hela tiden. I hjärta, i minne, i luften som en klok liten flicka sagt.

6 december 2011

Hela min kropp är i uppror, mina tankar snurrar och hjärnan exploderar. Kan jag inte få lämna verkligheten ett tag, leva i fantasin? Idag gör det ont, mer ont än på mycket länge. Jag bryter ihop, faller till marken. Var finns du att hjälpa mig upp på fötter igen?

Tiden kommer ikapp mig. Snart har ett år gått, ett år sedan du kom till världen. Jag gråter, skriker och slår i kuddarna. Varför, varför, VARFÖR?! Tänk om du hade tagit dina första steg nu, sagt ditt första ord. Hur låter din röst, ditt skratt, din gråt? Hur ser du ut, vilken färg har ditt hår och vilken färg bär dina ögon? Jag vill höra dig säga mamma och pappa. Jag vill ha dig här!

Det finns så mycket jag vill skriva, men inte kan eller får. Vissa saker för känsliga för att nämna, andra bara hårda ord. Denna saknad och sorg är obeskrivbar, så smärtsam.

Låt mig sörja nu, idag och imorgon. Låt mig gråta tills tårkanalerna torkat ut. Döm mig inte för min smärta. Låt mig bara få vara jag idag, en ledsen jag.

5 december 2011

Julafton närmar sig med stormsteg och än har jag inte bestämt mig hur jag ska göra. Nu när snön har lagt sig, vi har julpyntat och gjort fint, så känns det skönt faktiskt.

Imorgon är det 11 månader sedan min lillprins föddes. En månad kvar tills han skulle fylla ett år. Jag är labil, det är inget jag hymnar med. Minst en gång om dagen bryter jag ihop, gråter tills tårkanalerna torkar ut. Det gör så JÄVLA ont!

Om man summerar detta år så har vi hunnit med en massa saker. Funderar på att göra en lista till nyår, som ett avslut på detta år och början på nästa. Månad för månad. Enbart sedan i sommar har det hänt en massa saker, det är otroligt hur mycket som hinner ske på några månader.

Jag kan faktiskt erkänna att jag är orolig, orolig att det ska hända samma sak igen. Att vi ska få genomgå samma smärta en gång till. Att förlora Elliott gjorde ont, ställde vårat förhållande på prov och lärde oss en massa om oss själv och andra. Jag är lika rädd för missfall, för det onda. Smärtan, rädslan och sorgen.

Det gör ont att förlora. Det gör det för alla. Vare sig det är en mor, en bror, en syster, en kusin.. ett barn. Man tappar något som funnits, något som levt i vår närhet.

Kan inte släppa att det snart redan gått ett år..

2 december 2011

Blev osäker på om jag skulle skriva första eller andra december, men klockan är ju faktiskt över 3.. Jag kan inte sova. Det brukar bli så när jag är stressad eller har för mycket tankar som springer runt i huvudet på mig. Just nu är det tankar..

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen ibland, när sanningen hinner ikapp mig. När ord sägs, som jag inte kan hantera, inte på rätt sätt iallafall. När jag liksom kastas tillbaka till det som en gång var. Dejavú. Det är så det kallas. När man har varit med om en sak och så händer det igen.

Jag har huvudbry. När tankarna dansar foxtrot i hjärnan på en. När man inte kan skilja på vad som är bra och dåligt, av tankarna alltså. Jag skulle vilja vända ut och in på min hjärna, lägga pusselbitarna rätt. Just nu ligger dom fel. Väldigt fel.

Skylla mig själv, det får jag faktiskt göra. När jag ställer mig ner på mina bara knän och ber om sanningen, även om sanningen gör förbannat ont. Ja, jag visste vad svaret skulle bli men kunde inte hålla käften stängd. Chocken när svaret blir precis det man vetat, men att man någonstans hoppats på att få ett annat svar, går inte att beskriva. Är det dig jag är besviken på, för att jag önskar att du ljugit, eller på mig själv som ska vara så jävla nyfiken?

Jag borde sova. Det kunde jag inte sist heller. Det är som om scenariot spelar upp sig i mitt huvud igen, igen och igen. Dumma mig! Det har gått några år nu, ryck upp dig för faaan! Jo jag önskar det jag, att det vore så lätt. Som sagt, jag har huvudbry. Saker som etsar sig fast i hjärnan och vägrar släppa taget. Det är jag det, i ett nötskal.

Vart vill jag komma egentligen? Jag vet inte, jag vet faktiskt inte. Kanske söker jag efter förståelse, någon som också drabbas av huvudbry? Eller så söker jag helt enkelt efter ett eget svar. Jag kan bara svara för hur jag reagerade då och hur jag reagerar nu. Du ber om ursäkt, säger att det har en liten roll i det stora hela. Jag är ledsen, men tyvärr tröstar det inte mig det minsta.

Vem vet, detta kanske leder till en förändring, på gott och ont. Äsch, vem försöker jag lura egentligen? Vi vet båda två att jag är jag, att detta kommer leda oss i fördärvet. (Skämtosido) Ha-ha-ha.

Tröttheten börjar knappa in på mig iallafall. Som om John Blund gett sig tusan på att jag ska få sova inatt också. Märklig filur det där. Bäst att göra som han säger. Rätt som det är skvallrar han för tomten och då blir jag väl utan julklappar...