Julafton närmar sig med stormsteg och än har jag inte bestämt mig hur jag ska göra. Nu när snön har lagt sig, vi har julpyntat och gjort fint, så känns det skönt faktiskt.
Imorgon är det 11 månader sedan min lillprins föddes. En månad kvar tills han skulle fylla ett år. Jag är labil, det är inget jag hymnar med. Minst en gång om dagen bryter jag ihop, gråter tills tårkanalerna torkar ut. Det gör så JÄVLA ont!
Om man summerar detta år så har vi hunnit med en massa saker. Funderar på att göra en lista till nyår, som ett avslut på detta år och början på nästa. Månad för månad. Enbart sedan i sommar har det hänt en massa saker, det är otroligt hur mycket som hinner ske på några månader.
Jag kan faktiskt erkänna att jag är orolig, orolig att det ska hända samma sak igen. Att vi ska få genomgå samma smärta en gång till. Att förlora Elliott gjorde ont, ställde vårat förhållande på prov och lärde oss en massa om oss själv och andra. Jag är lika rädd för missfall, för det onda. Smärtan, rädslan och sorgen.
Det gör ont att förlora. Det gör det för alla. Vare sig det är en mor, en bror, en syster, en kusin.. ett barn. Man tappar något som funnits, något som levt i vår närhet.
Kan inte släppa att det snart redan gått ett år..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar