Valborgsmässoafton idag, samt knugens födelsedag.
Måste bara skriva av mig angående gårdagen. Det är nog den roligaste kvällen jag haft på länge! Så många skratt, tokigheter och mycket annat ;)
Kvällen började hemma hos oss, sedan blev det pizza på Lilla Fjället. När pizzan var uppäten avgick färden mot Nadja där killarna droppade mig. Där drack vi en del, shotade tequila (fy vad äckligt) och hade en massa skoj.
Sedan gav vi oss iväg på hotellet där kvällen fortsatte. Vilken kväll därefter! Träffade en massa gamla kompisar, vi pratade en hel del "Om det som en gång var". Vi dansade, drack och hade hur kul som helst! Helt underbar kväll kan jag lova!
Idag mår jag som jag förtjänar, i princip som en gud med lätt huvudvärk! Vad denna dag har ett erbjuda vet jag inte, men blir nog ganska lugnt. Ska testbaka bröllopstårtan idag också, hoppas den blir god, lägger väl ut en bild på den senare :)
Ha en trevlig valborg och sista april mina vänner!
Om det som en gång var.
När jag låg i sängen imorse för att vakna till började tankarna snurra. Tänk egentligen vart livet har fört mig. Från att vara långt ner i skiten till att, ja, vara så lycklig som man kan vara. Att livet kan vända, är otroligt. Jag är lycklig, för att jag är jag. Blivande fru, mamma, syster, dotter, kusin. Kristina.
Det började när jag pluggade till sjuksköterska i Övik. Jag hade en riktigt härlig tid, enligt mig själv, men det var inte så det var. Inte förrän mina föräldrar och mina systrar började backa ifrån mig, av något som verkade vara rädsla gick det upp för mig att något var fel. Men vad? Efter en lång diskussion kom vi fram till att jag inte längre var jag, något hade hänt.
Jag började tänka tillbaka på vad som egentligen hänt under det senaste året och jag rös, var det verkligen jag som gjort allt det där? Som festat varje helg? Dragit hem killar? Ni vet, man blir som dom man umgås med! Tack vare min familj gick det upp ett ljus för mig, jag måste bort! Så jag hoppade av utbildningen, jag kunde inte stanna kvar, även om jag gärna ville fortsätta utbildningen. Jag låg efter med tentor och insåg att det inte fanns en chans att jag skulle klara det. Jag bad Övik dra åt helvete helt enkelt!
Jag började dejta en kille från Piteå. Vi hade det underbart! Dock så fortsatte mitt destruktiva beteende även här. I och med att han var väldigt stark i sina åsikter i sitt sätt, så satt jag snart där på pottkanten igen. Månaderna gick och jag mådde skit. Vi bestämde att jag skulle flytta till Piteå, men än en gång hann min familj säga att nu är det nog.
En diskussion om mitt mående, mitt förhållande och vad som egentligen hände började. Jag ringde upp killen, sa att jag var less. Jag var less på hans beteende, hur han tryckte ner mig. För det gjorde han. Han gick alltid igenom sin dator när jag suttit där, jag fick inte ha Facebook för det var en dejtingsida enligt honom och mer än hälften av mina MSN-kontakter raderades, dessutom sa han att jag inte fick åka till Vilhelmina för jag hade så många ex där. Jag var trött på den psykiska misshandel han utsatte mig för. Jag gjorde slut och omfamnades av hela min familj som tyckte jag gjort det bra som sagt ifrån. Pappa skjutsade upp mig till Piteå helgen efter så jag fick hämta mina saker. Sakerna var hämtade och vi åkte utomlands, men det slutade inte där. Smsen haglade in och jag kunde inte låta bli att svara. Känslorna fanns kvar även om jag visste hur illa han gjort mig, hur långt ner jag var. Jag höll nästan på att förstöra semestern för min älskade systrar.
När vi kommit hem skickade mamma mig till min kusin i Nästansjö, för att jag skulle hitta tillbaka till mig själv, komma upp igen. Smsen fortsatte smått, med ord om att jag skulle komma tillbaka, att jag var den bästa han haft m.m. Följde med mina älskade brudar Nadja och Milla på hotellet och där såg jag han som jag sårat ett halvår innan. Han som jag var super-kär i, men sumpade min chans.
Jag gick fram och sa hej. Helgen efter skickade jag ett långt förlåt-sms till honom. Bad om ursäkt för hur jag betett mig mot honom i Övik. Jag var förlåten, en sten lyftes från mitt bröst. Jag bad om skjuts hem av han och hans kompisar nästa utgång och det fick jag. Vi började sedan umgås på kvällarna, se film tillsammas. Vi var fyra stycken, jag och tre byapajka. Jag hade kul, för första gången på riktigt länge hade jag kul.
Jag fick jobb på förskolan i Nästansjö. Jag umgicks mycket med killarna och upptäckte snart att lågan mellan mig och den ene aldrig hade slocknat. Vi blev tillsammans och jag var kär upp över öronen. Då kom ett sms från mitt ex, om hur dum i huvudet jag var som skaffat en ny, att jag var en hora, en slampa och mycket annat. Jag bad honom sluta skriva, annars skulle jag anmäla honom till Polisen för trakasserier. Det blev tyst. Jag fortsatte att vara kär, galen och lycklig.
Nu sitter jag här, två år från första händelsen och är lyckligast i världen. Jag har kvar min underbara älskling och vi ska om några månader bli man och hustru. Trots att vi nyligen förlorat vår lille Elliott, så är jag glad. Jag är glad att jag tagit mig ur all skit, att jag klättrat upp igen. Visst det tog tid, speciellt för mina systrar, att hitta tillbaka till mig. Idag är vi starkare än någonsin tidigare.
Trots att jag påminns om Elliotts bortgång varje dag, om saknaden och sorgen. Så finner jag en lycka och ro i att vara där jag är idag. Vad hade hänt om jag stannat i Övik, om jag flyttat till Piteå? Vart hade jag varit då, och VEM hade jag varit?
Detta inlägg är till min familj, Mamma, Pappa, Malin, Helen, Anna, Helena, Karl-Fredrik m.fl. Som funnits där, stöttat mig i vått och torrt. Som fångat mig när jag fallit, som burit mig när min ben inte orkat. Som gett mig livet tillbaka. Detta är till er.
Det började när jag pluggade till sjuksköterska i Övik. Jag hade en riktigt härlig tid, enligt mig själv, men det var inte så det var. Inte förrän mina föräldrar och mina systrar började backa ifrån mig, av något som verkade vara rädsla gick det upp för mig att något var fel. Men vad? Efter en lång diskussion kom vi fram till att jag inte längre var jag, något hade hänt.
Jag började tänka tillbaka på vad som egentligen hänt under det senaste året och jag rös, var det verkligen jag som gjort allt det där? Som festat varje helg? Dragit hem killar? Ni vet, man blir som dom man umgås med! Tack vare min familj gick det upp ett ljus för mig, jag måste bort! Så jag hoppade av utbildningen, jag kunde inte stanna kvar, även om jag gärna ville fortsätta utbildningen. Jag låg efter med tentor och insåg att det inte fanns en chans att jag skulle klara det. Jag bad Övik dra åt helvete helt enkelt!
Jag började dejta en kille från Piteå. Vi hade det underbart! Dock så fortsatte mitt destruktiva beteende även här. I och med att han var väldigt stark i sina åsikter i sitt sätt, så satt jag snart där på pottkanten igen. Månaderna gick och jag mådde skit. Vi bestämde att jag skulle flytta till Piteå, men än en gång hann min familj säga att nu är det nog.
En diskussion om mitt mående, mitt förhållande och vad som egentligen hände började. Jag ringde upp killen, sa att jag var less. Jag var less på hans beteende, hur han tryckte ner mig. För det gjorde han. Han gick alltid igenom sin dator när jag suttit där, jag fick inte ha Facebook för det var en dejtingsida enligt honom och mer än hälften av mina MSN-kontakter raderades, dessutom sa han att jag inte fick åka till Vilhelmina för jag hade så många ex där. Jag var trött på den psykiska misshandel han utsatte mig för. Jag gjorde slut och omfamnades av hela min familj som tyckte jag gjort det bra som sagt ifrån. Pappa skjutsade upp mig till Piteå helgen efter så jag fick hämta mina saker. Sakerna var hämtade och vi åkte utomlands, men det slutade inte där. Smsen haglade in och jag kunde inte låta bli att svara. Känslorna fanns kvar även om jag visste hur illa han gjort mig, hur långt ner jag var. Jag höll nästan på att förstöra semestern för min älskade systrar.
När vi kommit hem skickade mamma mig till min kusin i Nästansjö, för att jag skulle hitta tillbaka till mig själv, komma upp igen. Smsen fortsatte smått, med ord om att jag skulle komma tillbaka, att jag var den bästa han haft m.m. Följde med mina älskade brudar Nadja och Milla på hotellet och där såg jag han som jag sårat ett halvår innan. Han som jag var super-kär i, men sumpade min chans.
Jag gick fram och sa hej. Helgen efter skickade jag ett långt förlåt-sms till honom. Bad om ursäkt för hur jag betett mig mot honom i Övik. Jag var förlåten, en sten lyftes från mitt bröst. Jag bad om skjuts hem av han och hans kompisar nästa utgång och det fick jag. Vi började sedan umgås på kvällarna, se film tillsammas. Vi var fyra stycken, jag och tre byapajka. Jag hade kul, för första gången på riktigt länge hade jag kul.
Jag fick jobb på förskolan i Nästansjö. Jag umgicks mycket med killarna och upptäckte snart att lågan mellan mig och den ene aldrig hade slocknat. Vi blev tillsammans och jag var kär upp över öronen. Då kom ett sms från mitt ex, om hur dum i huvudet jag var som skaffat en ny, att jag var en hora, en slampa och mycket annat. Jag bad honom sluta skriva, annars skulle jag anmäla honom till Polisen för trakasserier. Det blev tyst. Jag fortsatte att vara kär, galen och lycklig.
Nu sitter jag här, två år från första händelsen och är lyckligast i världen. Jag har kvar min underbara älskling och vi ska om några månader bli man och hustru. Trots att vi nyligen förlorat vår lille Elliott, så är jag glad. Jag är glad att jag tagit mig ur all skit, att jag klättrat upp igen. Visst det tog tid, speciellt för mina systrar, att hitta tillbaka till mig. Idag är vi starkare än någonsin tidigare.
Trots att jag påminns om Elliotts bortgång varje dag, om saknaden och sorgen. Så finner jag en lycka och ro i att vara där jag är idag. Vad hade hänt om jag stannat i Övik, om jag flyttat till Piteå? Vart hade jag varit då, och VEM hade jag varit?
Detta inlägg är till min familj, Mamma, Pappa, Malin, Helen, Anna, Helena, Karl-Fredrik m.fl. Som funnits där, stöttat mig i vått och torrt. Som fångat mig när jag fallit, som burit mig när min ben inte orkat. Som gett mig livet tillbaka. Detta är till er.
27 april 2011
Gud vad tiden går fort. Snart har hela april månad passerat, vilket betyder en månad närmare bröllop och Turkiet! Känns underbart att sommaren snart är här, gud vad jag längtar efter sol och bad!
Min brudklänning kom igår, och jag får skylla mig själv som beställt från Kina. Klänningen är superfin, bra gjord men slutar vid knäna och har en dragkedja i sidan. Jag hade beställt korsettrygg och golvlång, men men, ut på klänningsök igen. Har hittat två stycken på en sida här i Sverige, nu har jag beslutsångest om vilken jag ska välja. Den ena är väldigt enkel och den andra lite mer annorlunda.
Sitter och längtar efter ramen som mamma köpt. Jag vill att Elliott ska få synas mer i vår lägenhet, att det ska synas att han faktiskt också bor här. Jag saknar honom, men just nu går allting snäppet lättare. Jag tror att det är tack vare solen, tack vare att jag börjat vara ute mer, att tankarna rensas. Visst gråter jag ibland, rätt ofta, men ändå finner jag en slags ro.
Det finns inget som någon hade kunnat göra annorlunda, som hade gjort honom frisk. Hade vi upptäckt det tidigt, hade de rått oss till abort, det hade jag aldrig klarat av. Jag är så glad att vi fick spendera dessa 13 dagar med vår lilleprins, att vi fick ha honom hos oss för ett tag. Jag ångrar ingenting, det är min son vi pratar om. Även om jag ibland glömmer bort att jag ens varit med barn (är väl en del av förnekelsen) så kommer Elliott alltid ha störst plats i mitt hjärta. En plats som han sedan får dela med sina syskon.
Nu ska jag och älsklingen ut på promenad, tråkigt bara att solen verkar gå i moln. Turkiet 2011, here we come! ;)
Min brudklänning kom igår, och jag får skylla mig själv som beställt från Kina. Klänningen är superfin, bra gjord men slutar vid knäna och har en dragkedja i sidan. Jag hade beställt korsettrygg och golvlång, men men, ut på klänningsök igen. Har hittat två stycken på en sida här i Sverige, nu har jag beslutsångest om vilken jag ska välja. Den ena är väldigt enkel och den andra lite mer annorlunda.
Sitter och längtar efter ramen som mamma köpt. Jag vill att Elliott ska få synas mer i vår lägenhet, att det ska synas att han faktiskt också bor här. Jag saknar honom, men just nu går allting snäppet lättare. Jag tror att det är tack vare solen, tack vare att jag börjat vara ute mer, att tankarna rensas. Visst gråter jag ibland, rätt ofta, men ändå finner jag en slags ro.
Det finns inget som någon hade kunnat göra annorlunda, som hade gjort honom frisk. Hade vi upptäckt det tidigt, hade de rått oss till abort, det hade jag aldrig klarat av. Jag är så glad att vi fick spendera dessa 13 dagar med vår lilleprins, att vi fick ha honom hos oss för ett tag. Jag ångrar ingenting, det är min son vi pratar om. Även om jag ibland glömmer bort att jag ens varit med barn (är väl en del av förnekelsen) så kommer Elliott alltid ha störst plats i mitt hjärta. En plats som han sedan får dela med sina syskon.
Nu ska jag och älsklingen ut på promenad, tråkigt bara att solen verkar gå i moln. Turkiet 2011, here we come! ;)
25 april 2011
Haft en helt suverän påskhelg i Marsvik. Solat, druckit öl och bara njutit av livet. Lyckats skaffa min första solbränna, väldigt fint men inte alls så skönt som man kan tro. Usch vad det svider i skinnet, men vet ni, det är det tammefan värt!
Idag har jag och älsklingen promenerat runt byn i det soliga vädret, sedan blev det hem och röja lite. Vi har bjudit svärmor och svärfar på middag ikväll, hamburgare gjorda på älgkött, MUMS!
Igår kväll följde vi med Kristoffer till Dalasjö för han skulle köpa någon del till sin bil. Trevligt nog så var det hemma hos Tomas och Mikaela. Så nu fick jag äntligen träffa deras lille Jonathan. Jag och Mikaela var i samma mammagrupp, så det kändes kul att få surra och höra hur det gått för dem. Fick hålla i lillkillen dessutom, härlig känsla.
Känner mer och mer hur jag saknar och längtar.. Saknar min älskade lillprins och längtar efter att återigen få bära ett barn. Få känna sparkar, se magen växa och tillslut få hålla mitt barn i mina armar. Mitt mammahjärta längtar något så fruktansvärt, jag önskar jag hade lika tur som alla andra, få uppleva det de upplever. Mitt mammahjärta skriker efter någon att få ge all den kärlek som jag samlat på mig till Elliott men inte hunnit ge. Jag saknar honom sååå..
Ett barn kommer komma i denna familj i sinom tid, just nu är största fokus på bröllopet och att hinna göra så mycket som möjligt av livet. Förhoppningsvis börjar jag plugga till hösten, känns spännande men samtidigt oroligt. Denna gång ska jag klara det!
Idag har jag och älsklingen promenerat runt byn i det soliga vädret, sedan blev det hem och röja lite. Vi har bjudit svärmor och svärfar på middag ikväll, hamburgare gjorda på älgkött, MUMS!
Igår kväll följde vi med Kristoffer till Dalasjö för han skulle köpa någon del till sin bil. Trevligt nog så var det hemma hos Tomas och Mikaela. Så nu fick jag äntligen träffa deras lille Jonathan. Jag och Mikaela var i samma mammagrupp, så det kändes kul att få surra och höra hur det gått för dem. Fick hålla i lillkillen dessutom, härlig känsla.
Känner mer och mer hur jag saknar och längtar.. Saknar min älskade lillprins och längtar efter att återigen få bära ett barn. Få känna sparkar, se magen växa och tillslut få hålla mitt barn i mina armar. Mitt mammahjärta längtar något så fruktansvärt, jag önskar jag hade lika tur som alla andra, få uppleva det de upplever. Mitt mammahjärta skriker efter någon att få ge all den kärlek som jag samlat på mig till Elliott men inte hunnit ge. Jag saknar honom sååå..
Ett barn kommer komma i denna familj i sinom tid, just nu är största fokus på bröllopet och att hinna göra så mycket som möjligt av livet. Förhoppningsvis börjar jag plugga till hösten, känns spännande men samtidigt oroligt. Denna gång ska jag klara det!
21 april 2011 - Glad Påsk.
Det går bättre och bättre för mig, allting känns en gnutta lättare. Som om en stor sten sakta men säkert lyfts från mitt bröst. Det är en härlig känsla.
Nu åker vi till svärmor och svärfars stuga i Marsvik och blir där över helgen. Där ute i skogen finns ingen el och ingen mottagning på telefonen, precis vad jag behöver just nu. Att bara vara.
Vill skicka en tanke och några ord till alla änglamammor. Vi går mot ljusare tider, även om det ibland känns hårt. Vi har mött livets stora orättvisor, men vi måste försöka gå vidare, för våra barns skull. Vi är mammor, till världens finaste barn, för vad kan vara finare än änglar? <3
Stor kram och Glad Påsk på alla som läser min blogg!
Även Elliott hälsar Glad Påsk.
Nu åker vi till svärmor och svärfars stuga i Marsvik och blir där över helgen. Där ute i skogen finns ingen el och ingen mottagning på telefonen, precis vad jag behöver just nu. Att bara vara.
Vill skicka en tanke och några ord till alla änglamammor. Vi går mot ljusare tider, även om det ibland känns hårt. Vi har mött livets stora orättvisor, men vi måste försöka gå vidare, för våra barns skull. Vi är mammor, till världens finaste barn, för vad kan vara finare än änglar? <3
Stor kram och Glad Påsk på alla som läser min blogg!
Även Elliott hälsar Glad Påsk.
20 april 2011
Idag mår jag bättre, idag är en bra dag faktiskt.
Fick prata av mig en massa med älsklingen inatt så vi somnade inte förrän kl 5, men det var det absolut värt. Det känns som om en sten lyfts från mitt bröst. Vi pratade om att jag har all rätt att vara ledsen, men att jag även måste tillåta mig själv att skratta och vara glad. Så idag har jag faktiskt skrattat, ärligt skrattat och det var så skönt!
I övrigt har inte så mycket blivit gjort idag. Vi var ner på Vilhelmina, fyllde i hindersprövningen och var på Systemet inför Påskhelgen. Sedan blev det middag hos svärmor och svärfar, biff och potatis, MUMS!
Har suttit och klippt ut alla placeringskort till bröllopet, räknat ut hur jag ska få dukningen att se bra ut med färgtemat och allmänt bara fortsatt planera. Folk säger att det är länge kvar, att jag kommer hinna. Tänk om jag får jobb i sommar? Då kommer ingen tid finnas till planering, så varför inte göra allting nu?
Snart får jag min ram som jag beställde med mor och far från IKEA. I den ska jag sätta in lilla hjärtats body som han hade på sig när han dog, hans söta små tjocksockar, hans hårlock, fot och handavtryck samt lite foton. Förhoppningsvis kommer allting att rymmas. Sedan åker tavlan upp på väggen så alla kan se vår lilla älskling, minnas honom.
Måste passa på att tacka alla underbara människor för era fina kommentarer. Era ord värmer och stöttar enormt mycket. Så fortsätt gärna kommentera :-)
Fick prata av mig en massa med älsklingen inatt så vi somnade inte förrän kl 5, men det var det absolut värt. Det känns som om en sten lyfts från mitt bröst. Vi pratade om att jag har all rätt att vara ledsen, men att jag även måste tillåta mig själv att skratta och vara glad. Så idag har jag faktiskt skrattat, ärligt skrattat och det var så skönt!
I övrigt har inte så mycket blivit gjort idag. Vi var ner på Vilhelmina, fyllde i hindersprövningen och var på Systemet inför Påskhelgen. Sedan blev det middag hos svärmor och svärfar, biff och potatis, MUMS!
Har suttit och klippt ut alla placeringskort till bröllopet, räknat ut hur jag ska få dukningen att se bra ut med färgtemat och allmänt bara fortsatt planera. Folk säger att det är länge kvar, att jag kommer hinna. Tänk om jag får jobb i sommar? Då kommer ingen tid finnas till planering, så varför inte göra allting nu?
Snart får jag min ram som jag beställde med mor och far från IKEA. I den ska jag sätta in lilla hjärtats body som han hade på sig när han dog, hans söta små tjocksockar, hans hårlock, fot och handavtryck samt lite foton. Förhoppningsvis kommer allting att rymmas. Sedan åker tavlan upp på väggen så alla kan se vår lilla älskling, minnas honom.
Måste passa på att tacka alla underbara människor för era fina kommentarer. Era ord värmer och stöttar enormt mycket. Så fortsätt gärna kommentera :-)
19/4-2011 - tre månader.
Det är soligt ute idag. Egentligen borde jag klä på mig och gå ut. Istället sitter jag här, inlindad i en filt och gråter så jag skakar. Jag borde vara glad att jag tagit mig enda hit, det var en kamp att kliva upp ur sängen idag. Jag vill öppna fönstret och skrika ut alla orättvisor som finns här i världen, men då ringer väl grannarna till psyket.
Han har varit borta i tre månader idag, min älskade prins. Bubblan sprack idag, min älskade förnekelsebubbla. Han är verkligen borta, så långt borta som man bara kan vara. Det värsta är, att han aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.
Vi grät tillsammans idag, när jag låg där på sängen. Jag höll Elliotts body mot mitt bröst, kände den lilla doft av honom som fortfarande finns kvar, vi kände den båda två. Det är så skönt att inte vara ensam, utan att vi trots allt är två i det här. Jag hade aldrig klarat mig utan Karl-Fredrik.
Det spelar ingen roll längre hur mycket jag sover, eller inte sover. Jag är trött, själsligt trött. Det har börjat märkas på kroppen. Mår man tillräckligt dåligt psykiskt, märks det snart fysiskt också. Jag märker det främst på mitt hår, på mitt humör. Jag är förvånad att jag ens har något hår kvar, det faller av minst en miljon strån om dagen, om inte mer. Mitt humör går upp och ner, jag är så känslig att det nog inte finns något känsligare. Minsta lilla får mig att sluta in mig och låta tårarna falla. Det här är inte jag.
Idag tänker jag stanna här, inlindad i min filt. Inte svara på telefonsamtal, utan bara vara. Jag måste få ha den här dagen, måste få ha ont i hjärtat och låta tårarna rinna. Imorgon, imorgon kanske allting känns bättre.
Han har varit borta i tre månader idag, min älskade prins. Bubblan sprack idag, min älskade förnekelsebubbla. Han är verkligen borta, så långt borta som man bara kan vara. Det värsta är, att han aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.
Vi grät tillsammans idag, när jag låg där på sängen. Jag höll Elliotts body mot mitt bröst, kände den lilla doft av honom som fortfarande finns kvar, vi kände den båda två. Det är så skönt att inte vara ensam, utan att vi trots allt är två i det här. Jag hade aldrig klarat mig utan Karl-Fredrik.
Det spelar ingen roll längre hur mycket jag sover, eller inte sover. Jag är trött, själsligt trött. Det har börjat märkas på kroppen. Mår man tillräckligt dåligt psykiskt, märks det snart fysiskt också. Jag märker det främst på mitt hår, på mitt humör. Jag är förvånad att jag ens har något hår kvar, det faller av minst en miljon strån om dagen, om inte mer. Mitt humör går upp och ner, jag är så känslig att det nog inte finns något känsligare. Minsta lilla får mig att sluta in mig och låta tårarna falla. Det här är inte jag.
Idag tänker jag stanna här, inlindad i min filt. Inte svara på telefonsamtal, utan bara vara. Jag måste få ha den här dagen, måste få ha ont i hjärtat och låta tårarna rinna. Imorgon, imorgon kanske allting känns bättre.
Bakslag.
Jag har fått ett enormt bakslag, jag har tappat allt. Jag var lycklig, skrattade, mådde bra och levde. Jag tappade allt, jag föll.
Mitt leende är borta, hur mycket jag än försöker le och skratta känner jag hur falskt det är. Jag är tom, ett stort tomt hål. Jag gråter ofta, flera gånger per dag, ibland av en anledning och ibland utan.
Mitt hjärta är tungt av saknad, av smärta, av sorg. Jag försöker gå vidare, jag försöker leva men det är så jävla svårt.
Vissa dagar går det bra, de allra flesta dagar går det bra. Enbart för att jag måste. Måste skratta, le, visa den glada jag och visa att jag inte gett upp. Det blir tillslut ett enormt bakslag.
Att hålla masken dag in och dag ut är jobbigt, både fysiskt och psykiskt krävande. När folk frågar hur man mår och man svarar "Bara bra", "Kanon!" och "Strålande!". Usch, alla dessa lögner. Varför ljuger jag? Jag har all rätt i världen att inte må bra, ändå ska jag visa mig stark, jag är en idiot!
Tack LadyBond för din fina kommentar. Det är skönt att veta att vi har varandra, vi som sitter i ungefär samma sits. Det är skönt att kunna fånga någon som fallar och att själv bli fångad.
Mitt leende är borta, hur mycket jag än försöker le och skratta känner jag hur falskt det är. Jag är tom, ett stort tomt hål. Jag gråter ofta, flera gånger per dag, ibland av en anledning och ibland utan.
Mitt hjärta är tungt av saknad, av smärta, av sorg. Jag försöker gå vidare, jag försöker leva men det är så jävla svårt.
Vissa dagar går det bra, de allra flesta dagar går det bra. Enbart för att jag måste. Måste skratta, le, visa den glada jag och visa att jag inte gett upp. Det blir tillslut ett enormt bakslag.
Att hålla masken dag in och dag ut är jobbigt, både fysiskt och psykiskt krävande. När folk frågar hur man mår och man svarar "Bara bra", "Kanon!" och "Strålande!". Usch, alla dessa lögner. Varför ljuger jag? Jag har all rätt i världen att inte må bra, ändå ska jag visa mig stark, jag är en idiot!
Tack LadyBond för din fina kommentar. Det är skönt att veta att vi har varandra, vi som sitter i ungefär samma sits. Det är skönt att kunna fånga någon som fallar och att själv bli fångad.
14 april 2011
Underbara soliga torsdag! :-)
Började dagen med en joggingtur, för att rensa tankarna och bli av med mensvärken. Det fungerade galant! Sedan blev det en tur på plassn. Där inhandlades kattmat samt en kattsele. Så nu har kattskrället fått prova på lite friskluft. Hno var verkligen hur duktig som helst!
Ikväll är det bröllopsplanering som gäller igen. Är så mycket som ska ordnas och folk påstår att det är lång tid kvar. Herregud, fyra månader kommer rusa iväg! Så lika bra att vara ute i god tid!
Saknar min prins något så fruktansvärt idag, vill ha honom här. Har hoppats att han hållt ett vakande öga på lilla Wilda och det tror jag att han har gjort, för hennes operation verkar ha gått bra. Söta, fina lilla Wilda. Tänk vad denna sjukdom kan ställa till med. Har tänkt mycket på det Alma sa igår, varför han inte kunde få medicin? Tänk om det vore så enkelt..
Bröllopet ger mig chansen att tänka på något annat, men jag kommer aldrig sluta tänka på min prins, han kommer alltid finnas här.. inom mig.
Började dagen med en joggingtur, för att rensa tankarna och bli av med mensvärken. Det fungerade galant! Sedan blev det en tur på plassn. Där inhandlades kattmat samt en kattsele. Så nu har kattskrället fått prova på lite friskluft. Hno var verkligen hur duktig som helst!
Ikväll är det bröllopsplanering som gäller igen. Är så mycket som ska ordnas och folk påstår att det är lång tid kvar. Herregud, fyra månader kommer rusa iväg! Så lika bra att vara ute i god tid!
Saknar min prins något så fruktansvärt idag, vill ha honom här. Har hoppats att han hållt ett vakande öga på lilla Wilda och det tror jag att han har gjort, för hennes operation verkar ha gått bra. Söta, fina lilla Wilda. Tänk vad denna sjukdom kan ställa till med. Har tänkt mycket på det Alma sa igår, varför han inte kunde få medicin? Tänk om det vore så enkelt..
Bröllopet ger mig chansen att tänka på något annat, men jag kommer aldrig sluta tänka på min prins, han kommer alltid finnas här.. inom mig.
Funderingar kring färgtema.
Ett litet inlägg angående bröllopet.
Det är nämligen såhär att vi valt färgtema för bröllopet. Det kommer gå igenom i inbjudningskorten, dukningen och våra kläder. Självklart vill vi också att gästerna ska följa detta tema då det inte är ett svårt tema att följa.
Redan nu är jag orolig att ingen kommer följa de färger vi valt, utan kommer komma i något helt annat. Färgtema väljer man av en anledning, kommer folk ändå i andra färger är det ju ingen vits med att ha valt vilka färger vi tycker bröllopet ska gå i.
Tack och lov har världens bästa Linnea lovat att hon ska stå i dörren med guldpyntade svart och vita sopsäckar om det är någon som kommer och inte följer färgtemat. Vilken tur att jag har henne! ;)
HERE COMES THE BRIDEZILLA!
Jag vill helt enkelt bara att det ska vara som jag tänkt mig, det är ju trots allt min stora dag..
Det är nämligen såhär att vi valt färgtema för bröllopet. Det kommer gå igenom i inbjudningskorten, dukningen och våra kläder. Självklart vill vi också att gästerna ska följa detta tema då det inte är ett svårt tema att följa.
Redan nu är jag orolig att ingen kommer följa de färger vi valt, utan kommer komma i något helt annat. Färgtema väljer man av en anledning, kommer folk ändå i andra färger är det ju ingen vits med att ha valt vilka färger vi tycker bröllopet ska gå i.
Tack och lov har världens bästa Linnea lovat att hon ska stå i dörren med guldpyntade svart och vita sopsäckar om det är någon som kommer och inte följer färgtemat. Vilken tur att jag har henne! ;)
HERE COMES THE BRIDEZILLA!
Jag vill helt enkelt bara att det ska vara som jag tänkt mig, det är ju trots allt min stora dag..
Tänkvärt.
Var och hälsade på svärmor idag, solade och hade det skönt. Sedan kom Robert och Alma förbi där. Måste bara börja med att säga att Alma är en helt underbar unge med världens härligaste personlighet!
Direkt började hon prata om Elliott.
- Varför dog Elliot?
- För att han var väldigt sjuk.
- Kunde dom inte ha gett han medicin?
- Han var så sjuk så ingen medicin kunde hjälpa honom.
Hon blev tyst och funderade ett tag, sedan sa hon:
- Om jag var du hade jag också velat dö.
- Hur menar du nu?
- Jaaa, men så du hade fått vara med Elliott.
Han saknar nog sin mamma jättemycket.
Sedan gick det en stund, sedan sa hon:
- Vi fick aldrig träffa honom.
Sedan var konversationen över.
Det är så härligt att barnen vågar fråga, att dom vill veta så mycket om Elliott. Höra deras resonemang, hur de tänker och så vidare.
Just nu snurrar mina tankar på vad hon ville ha ut av samtalet, om hon bara ville veta eller om det låg mer bakom det. Att hon hade velat vara död om hon var jag, för då hade jag ju fått vara med honom. Barn tänker enkelt, otroligt enkelt. Självklart vill jag inte dö, för Elliott finns ju här lika mycket som han finns i himlen.
Kanske har hon tänkt tanken själv, att om hon var död så skulle hon fått träffa honom. Eller så tycker hon helt enkelt synd om oss som inte får ha honom här. Men vi har ju Zelda (kattungen), enligt Alma kan jag låtsas att Zelda är mitt barn de gånger jag gråter och tänker på Elliott.
Kloka ord från en klok liten dam.
Direkt började hon prata om Elliott.
- Varför dog Elliot?
- För att han var väldigt sjuk.
- Kunde dom inte ha gett han medicin?
- Han var så sjuk så ingen medicin kunde hjälpa honom.
Hon blev tyst och funderade ett tag, sedan sa hon:
- Om jag var du hade jag också velat dö.
- Hur menar du nu?
- Jaaa, men så du hade fått vara med Elliott.
Han saknar nog sin mamma jättemycket.
Sedan gick det en stund, sedan sa hon:
- Vi fick aldrig träffa honom.
Sedan var konversationen över.
Det är så härligt att barnen vågar fråga, att dom vill veta så mycket om Elliott. Höra deras resonemang, hur de tänker och så vidare.
Just nu snurrar mina tankar på vad hon ville ha ut av samtalet, om hon bara ville veta eller om det låg mer bakom det. Att hon hade velat vara död om hon var jag, för då hade jag ju fått vara med honom. Barn tänker enkelt, otroligt enkelt. Självklart vill jag inte dö, för Elliott finns ju här lika mycket som han finns i himlen.
Kanske har hon tänkt tanken själv, att om hon var död så skulle hon fått träffa honom. Eller så tycker hon helt enkelt synd om oss som inte får ha honom här. Men vi har ju Zelda (kattungen), enligt Alma kan jag låtsas att Zelda är mitt barn de gånger jag gråter och tänker på Elliott.
Kloka ord från en klok liten dam.
13 april 2011
Vilken härlig dag! Strålande sol! Ändå hade jag stora svårigheter att ta mig ur sängen idag. Ville ligga kvar hela dagen egentligen men det kan man ju inte. Det är inte det att jag mår dåligt och därför ville ligga kvar, utan enbart för att det var så skönt och mysigt i sängen. Tillslut fick älsklingen komma och halvt tvinga mig upp ur sängen.
Hade en superhärlig dag med svägerskan i Lycksele idag. Blev en tur på Jysk, en lååång sväng på Dollarstore och sedan en sväng inne i stan. Sedan mötte vi upp älskling och Kristoffer för pizza på Golden Bar, dit även svärmor och hennes syster hittade efter ett tag. Blev inhandlat det mesta inför dukningen till bröllopet, men ännu återstår en hel del saker att inhandla.
Behöver lite mer dekorationssaker och lite mer pysselgrejor. Sedan så ska jag och underbara Nadja sätta igång med pysslet. Hon är så snäll som tänker hjälpa mig, jag tror det kommer bli hur bra som helst! Får se vad vi hittar på, får väl lägga ut lite bilder framöver kanske.
Känns så spännande det här med bröllop, har nog inte riktigt fattat att det är sant än! Nu hoppas jag bara att allt går vår väg, att klänningen sitter som den ska, att tärnornas klänningar passar och att allt annat flyter på som smör i en stekpanna.
Nu tror jag att jag ska stoppa ner min "mormorsruta" i en påse och sedan promenera över till svärmor och hennes altan. Ha en bra dag och njut av solen allihopa :-)
Hade en superhärlig dag med svägerskan i Lycksele idag. Blev en tur på Jysk, en lååång sväng på Dollarstore och sedan en sväng inne i stan. Sedan mötte vi upp älskling och Kristoffer för pizza på Golden Bar, dit även svärmor och hennes syster hittade efter ett tag. Blev inhandlat det mesta inför dukningen till bröllopet, men ännu återstår en hel del saker att inhandla.
Behöver lite mer dekorationssaker och lite mer pysselgrejor. Sedan så ska jag och underbara Nadja sätta igång med pysslet. Hon är så snäll som tänker hjälpa mig, jag tror det kommer bli hur bra som helst! Får se vad vi hittar på, får väl lägga ut lite bilder framöver kanske.
Känns så spännande det här med bröllop, har nog inte riktigt fattat att det är sant än! Nu hoppas jag bara att allt går vår väg, att klänningen sitter som den ska, att tärnornas klänningar passar och att allt annat flyter på som smör i en stekpanna.
Nu tror jag att jag ska stoppa ner min "mormorsruta" i en påse och sedan promenera över till svärmor och hennes altan. Ha en bra dag och njut av solen allihopa :-)
11 mars 2011
Lycklig, jag är så lycklig!
Det händer mycket i mitt liv just nu, för er som inte vet. Jag har fullt upp på kvällar, helger och helt enkelt dygnet runt, då tankarna är i konstant snurrning.
Det är nämligen så att jag i augusti kommer att bli Fru Almqvist! Känner enorm lycka, spänning och glädje inför detta. Jag älskar Karl-Fredrik mer än ord kan beskriva, så det känns helt suveränt att få bli hans "på riktigt". Tänk att man kan hitta så rätt. Att den rätte finns närmare än man tror, det är otroligt.
All ledig tid går just nu åt till att planera allt inför själva bröllop, inför festen efteråt och allt som hör till. Mina älskade systrar kommer vara mina brudtärnor, de har lovat att hjälpa mig med allt som jag behöver hjälp.
Någonstans känns det som om vi gör det här för Elliotts skull. För att visa honom att mamma och pappa kommer att hålla ihop i vått och torrt, genom hela livet. Efter allt som hänt så känns det här SÅ rätt, det kan inte bli bättre. Jag vill visa Elliott att mamma kan vara lycklig, att mamma är stark och att mamma aldrig kommer svika pappa. Mamma älskar sin lillprins!
Det händer mycket i mitt liv just nu, för er som inte vet. Jag har fullt upp på kvällar, helger och helt enkelt dygnet runt, då tankarna är i konstant snurrning.
Det är nämligen så att jag i augusti kommer att bli Fru Almqvist! Känner enorm lycka, spänning och glädje inför detta. Jag älskar Karl-Fredrik mer än ord kan beskriva, så det känns helt suveränt att få bli hans "på riktigt". Tänk att man kan hitta så rätt. Att den rätte finns närmare än man tror, det är otroligt.
All ledig tid går just nu åt till att planera allt inför själva bröllop, inför festen efteråt och allt som hör till. Mina älskade systrar kommer vara mina brudtärnor, de har lovat att hjälpa mig med allt som jag behöver hjälp.
Någonstans känns det som om vi gör det här för Elliotts skull. För att visa honom att mamma och pappa kommer att hålla ihop i vått och torrt, genom hela livet. Efter allt som hänt så känns det här SÅ rätt, det kan inte bli bättre. Jag vill visa Elliott att mamma kan vara lycklig, att mamma är stark och att mamma aldrig kommer svika pappa. Mamma älskar sin lillprins!
10 april 2011
Att det kan göra så ont, så fruktansvärt ont.. Det är år sedan det hände, men minnena gör fortfarande lika ont. Kommer jag någonsin kunna glömma?
Jag är livrädd, så rädd som man kan bli. Allting är upp och ner. Tänk om.. tänk om det blir som förra gången.
Det kommer dagar då lyckan vänds till ren förtvivlan. Hur ska jag klara det här, utan att gång på gång förstöra allting? Jag är sårbar, så otroligt sårbar.
Jag ber till Gud om förbättring och välsignelse. Jag ber DIG om förlåtelse och förståelse.
Jag är livrädd, så rädd som man kan bli. Allting är upp och ner. Tänk om.. tänk om det blir som förra gången.
Det kommer dagar då lyckan vänds till ren förtvivlan. Hur ska jag klara det här, utan att gång på gång förstöra allting? Jag är sårbar, så otroligt sårbar.
Jag ber till Gud om förbättring och välsignelse. Jag ber DIG om förlåtelse och förståelse.
7 april 2011
Ännu en dag avklarad! Jag älskar verkligen det här jobbet, även om jag efter en hel dags utelek är helt slut på och har ont i ryggen. Det blir tidig kväll och nya friska tag imorgon!
Saknar Elliott enormt mycket. Ibland när jag ser alla dessa pigga, glada barn springa omkring och leka så kan jag tänka att vi skulle också fått ha det så. Få hämta våran älskling på förskolan, få springa och jaga honom för att han inte vill hem just då eller att han kommer springande emot en med ett enormt leende på läpparna. Alla teckningar som skulle fyllt kylskåpet, alla myskvällar med lille Elliott. Tänk att vi går miste om så mycket, tack vare denna hemska sjukdom. Hur orkar man?
Jag kommer alltid älska Elliott, han är och kommer alltid vara min förstfödde, min specielle lilleman. Det känns otroligt att all denna tid passerat, när det ibland känns som om det vore igår. Jobbet gör att jag orkar på ett annat sätt, för där måste jag vara skärpt. Även om det kommer stunder då jag bara vill bryta ihop, men istället biter man ihop. Smällen får man ta på kvällen, men det är det värt.
Ni som var intresserade av artikeln som jag pratade om igår, har verkligen försökt hitta den på internet, men det kommer bara upp en annan artikel :-( Ska fortsätta leta!
Saknar Elliott enormt mycket. Ibland när jag ser alla dessa pigga, glada barn springa omkring och leka så kan jag tänka att vi skulle också fått ha det så. Få hämta våran älskling på förskolan, få springa och jaga honom för att han inte vill hem just då eller att han kommer springande emot en med ett enormt leende på läpparna. Alla teckningar som skulle fyllt kylskåpet, alla myskvällar med lille Elliott. Tänk att vi går miste om så mycket, tack vare denna hemska sjukdom. Hur orkar man?
Jag kommer alltid älska Elliott, han är och kommer alltid vara min förstfödde, min specielle lilleman. Det känns otroligt att all denna tid passerat, när det ibland känns som om det vore igår. Jobbet gör att jag orkar på ett annat sätt, för där måste jag vara skärpt. Även om det kommer stunder då jag bara vill bryta ihop, men istället biter man ihop. Smällen får man ta på kvällen, men det är det värt.
Ni som var intresserade av artikeln som jag pratade om igår, har verkligen försökt hitta den på internet, men det kommer bara upp en annan artikel :-( Ska fortsätta leta!
6 april 2011
Gud, jag hinner då aldrig skriva. Jobbar och jobbar, det känns faktiskt helt super! Började igår och jobbar hela veckan, förhoppningsvis mer. Även om vissa säger att jag är otroligt stark som börjar jobba 2½ månad efter hans bortgång, men vad ska jag göra annars? Pengarna behövs och jag är less på att sitta hemma och uggla.
Tre månader, tre månader skulle vårt lilla hjärta ha blivit idag. Känns tungt, men jag har börjat se ljust på framtiden igen. Jag saknar honom så otroligt jävla mycket.. Tomheten i mitt bröst är så stor, men jag vet att han alltid kommer att finnas, var han nu än befinner sig. Att sakna, längta och sörja efter en sådan underbar liten människa, ja, det är ofattbart.
Läkaren som dödförklarade Elliott var i VF idag. De hade gjort en artikel om förtidigt födda barn. Att barn som föds förtidigt oftast svälter ihjäl, vad skrämmande! Plus att de kommit fram till en metod som gör att de kan rädda barn redan i v.22. De minsta barnen de har räddat har tydligen vägt 300-400g? Det är ju ingenting!
Jag har pratat om Elliott dessa dagar på jobbet, vissa vet och andra inte. Är skönt att prata, även om det är främlingar. Jag vill ju att hela världen ska veta om att jag faktiskt är mamma, att jag har världens underbaraste son, en änglason.
Tre månader, tre månader skulle vårt lilla hjärta ha blivit idag. Känns tungt, men jag har börjat se ljust på framtiden igen. Jag saknar honom så otroligt jävla mycket.. Tomheten i mitt bröst är så stor, men jag vet att han alltid kommer att finnas, var han nu än befinner sig. Att sakna, längta och sörja efter en sådan underbar liten människa, ja, det är ofattbart.
Läkaren som dödförklarade Elliott var i VF idag. De hade gjort en artikel om förtidigt födda barn. Att barn som föds förtidigt oftast svälter ihjäl, vad skrämmande! Plus att de kommit fram till en metod som gör att de kan rädda barn redan i v.22. De minsta barnen de har räddat har tydligen vägt 300-400g? Det är ju ingenting!
Jag har pratat om Elliott dessa dagar på jobbet, vissa vet och andra inte. Är skönt att prata, även om det är främlingar. Jag vill ju att hela världen ska veta om att jag faktiskt är mamma, att jag har världens underbaraste son, en änglason.
4 april 2011
Jag gjorde det man aldrig ska göra idag.. jag ställde mig på vågen! Usch säger jag bara. Ikväll känner jag mig som världens flodhäst, som om jag ska explodera eller få panikångest. Min mor har rätt, jag måste banta, jag är tjock!
Min förra chef ringde idag och undrade om jag kunde jobba i veckan, så har tagit på mig jobb imorgon och onsdag. En del av mig känner panik och en del av mig längtar ut till verkligheten. Även om jag känner rädslan över att spendera två hela dagar med barn, så MÅSTE jag klara det. Dessutom är det pengar i kassan.
Imorgon efter jobbet ska jag klippa mig, samt köpa mig ett par nya joggingskor så jag kan börja bränna fett. För tjock vill jag inte vara längre, tänker jag dessutom skaffa barn framöver så vill jag att det barnet ska leva i en bra kropp. Jag önskar bara att det fanns ett bra sätt att gå ner i vikt på, ett snabbt sätt. Funderar starkt på pulverdiet, men vet att jag inte mår bra på dom. Så varför inte försöka utesluta så mycket kolhydrater som möjligt?
Alla gamla minnen kommer tillbaka, alla hemska minnen. Från bantningshysterier, ätstörningar och hårda ord. För ja, jag har aldrig varit smal och kommer aldrig kunna bli det heller. Smalare kan jag bli, men aldrig smal. Jag är trött på alla hårda ord, både då och nu. Hur ska jag någonsin kunna vara nöjd med mig själv när du inte är det? Jag kommer aldrig glömma när jag satt och grät inne på skoltoaletten i högstadiet, kommer aldrig glömma hur det känns att aldrig duga, att aldrig vara bra nog. Jag är tjock, rent utsagt överviktig, jag vet att jag måste banta en massa. Men det ska vara för min skull, inte för att DU ska bli nöjd, för det kommer du ändå aldrig att bli!
Min förra chef ringde idag och undrade om jag kunde jobba i veckan, så har tagit på mig jobb imorgon och onsdag. En del av mig känner panik och en del av mig längtar ut till verkligheten. Även om jag känner rädslan över att spendera två hela dagar med barn, så MÅSTE jag klara det. Dessutom är det pengar i kassan.
Imorgon efter jobbet ska jag klippa mig, samt köpa mig ett par nya joggingskor så jag kan börja bränna fett. För tjock vill jag inte vara längre, tänker jag dessutom skaffa barn framöver så vill jag att det barnet ska leva i en bra kropp. Jag önskar bara att det fanns ett bra sätt att gå ner i vikt på, ett snabbt sätt. Funderar starkt på pulverdiet, men vet att jag inte mår bra på dom. Så varför inte försöka utesluta så mycket kolhydrater som möjligt?
Alla gamla minnen kommer tillbaka, alla hemska minnen. Från bantningshysterier, ätstörningar och hårda ord. För ja, jag har aldrig varit smal och kommer aldrig kunna bli det heller. Smalare kan jag bli, men aldrig smal. Jag är trött på alla hårda ord, både då och nu. Hur ska jag någonsin kunna vara nöjd med mig själv när du inte är det? Jag kommer aldrig glömma när jag satt och grät inne på skoltoaletten i högstadiet, kommer aldrig glömma hur det känns att aldrig duga, att aldrig vara bra nog. Jag är tjock, rent utsagt överviktig, jag vet att jag måste banta en massa. Men det ska vara för min skull, inte för att DU ska bli nöjd, för det kommer du ändå aldrig att bli!
3 mars 2011
Vilken dag! Upp och hoppa och ut på skotern. Vi hittade en mysig plats i bäcken, så där hamnade halva släkten. Färg har man fått på kinderna och ljus i sinnet. Jag bokstavligt talat älskar dagar som dessa, det är dom som får mig att orka fortsätta.
Jag vet inte vad som händer, men jag vet att det inte är något bra. Jag försöker, försöker och försöker, men jag gör bara fel. Oändligt massa fel. Det som en gång var finns inte kvar, det som finns nu.. ja, vad finns nu egentligen? Livet går ut på att älska, glömma och förlåta. Älskar det gör jag, glömma kan jag inte och förlåta är svårt. Jag tar en dag i taget, det finns inget mer att göra. Jag hoppas att du en dag inser hur allting är, att du öppnar dina ögon för mer än bara det som ligger mitt framför dig.
Det är svårt att beskriva hur jag egentligen känner för allting, men en känsla av uppgivenhet infinner sig ibland. Det är som att jag ger upp, försöker släppa alla tankar på det som verkligen gör mig lycklig, enbart för att du inte delar min åsikt. Jag är livrädd för vad framtiden har att utvisa, jag är livrädd för vad som kommer ske men mest av allt.. jag är livrädd för dig?
Att bli sårad gång på gång, det tar hårt på mig. Som om jag inte hade nog att tänka på, som om mitt hjärta inte redan är nog tungt. Att behöva oroa sig gång på gång, för ord, ord som bara kommer. Jag försöker förstå varför, varför du inte kan förstå mig, varför det är din åsikt som ligger i första ledet.
Jag håller på att hitta lugnet, äntligen! Hur länge stannar det denna gång? Jag ser så mycket ljus, så många glädjeämnen. Det finns dom som inte tror på mig när jag säger att den som inte accepterar mina val, mitt sätt att leva, mina glädjeämnen, den personen är inte välkommen i mitt liv längre.
Så jag ber dig av hela mitt hjärta, tänk dig för en gång extra innan du yttrar dig nästa gång, innan du slår undan MINA drömmar för att dom inte överensstämmer med dina. Snälla, låt mig få leva mitt liv, på mitt sätt, för det är det rätta för mig.
Jag vet inte vad som händer, men jag vet att det inte är något bra. Jag försöker, försöker och försöker, men jag gör bara fel. Oändligt massa fel. Det som en gång var finns inte kvar, det som finns nu.. ja, vad finns nu egentligen? Livet går ut på att älska, glömma och förlåta. Älskar det gör jag, glömma kan jag inte och förlåta är svårt. Jag tar en dag i taget, det finns inget mer att göra. Jag hoppas att du en dag inser hur allting är, att du öppnar dina ögon för mer än bara det som ligger mitt framför dig.
Det är svårt att beskriva hur jag egentligen känner för allting, men en känsla av uppgivenhet infinner sig ibland. Det är som att jag ger upp, försöker släppa alla tankar på det som verkligen gör mig lycklig, enbart för att du inte delar min åsikt. Jag är livrädd för vad framtiden har att utvisa, jag är livrädd för vad som kommer ske men mest av allt.. jag är livrädd för dig?
Att bli sårad gång på gång, det tar hårt på mig. Som om jag inte hade nog att tänka på, som om mitt hjärta inte redan är nog tungt. Att behöva oroa sig gång på gång, för ord, ord som bara kommer. Jag försöker förstå varför, varför du inte kan förstå mig, varför det är din åsikt som ligger i första ledet.
Jag håller på att hitta lugnet, äntligen! Hur länge stannar det denna gång? Jag ser så mycket ljus, så många glädjeämnen. Det finns dom som inte tror på mig när jag säger att den som inte accepterar mina val, mitt sätt att leva, mina glädjeämnen, den personen är inte välkommen i mitt liv längre.
Så jag ber dig av hela mitt hjärta, tänk dig för en gång extra innan du yttrar dig nästa gång, innan du slår undan MINA drömmar för att dom inte överensstämmer med dina. Snälla, låt mig få leva mitt liv, på mitt sätt, för det är det rätta för mig.
2 april 2011
Städdag.. igen. Nu är det bara lite kvar sedan är lägenheten helt vårstädad och fin! Hade bjudit svärmor och svärfar på middag ikväll. Det blev biff och hemmagjord pommes, självklart blev det kladdkaka till efterrätt också!
Dagarna rullar på, försöker att inte tänka, att inte känna efter. Det är svårt. Han finns ju här, hela tiden. På kort, i minnet, i hjärtat eller som hans kusin så fint uttryckte det.. överallt i luften. Jag saknar honom, enormt. Att jag har ägglossning nu gör nog inte saken bättre heller. Skulle mer än gärna låta ett misstag ske just nu, bara för att jag längtar, saknar.
En vacker dag blir det min tur, vår tur. En vacker dag kommer jag se det där glädjefyllda pluset på stickan, en vacker dag kommer Elliott att få bli storebror. Ja, jag längtar, ni som missunnar mig det kan sluta läsa min blogg med detsamma!
Besviken? Ja. Ledsen? Ja. Orolig? Ja. Vettskrämd? JA! Kommer du någonsin förstå..
Min underbara kusin ringde häromdagen. Gud vad jag älskar hennes klokhet, hennes varma fina ord. Hon är inte min kusin, hon är min storasyster. Hon sa så mycket som jag aldrig tänkt på, att jag ska göra saker för min skull. Detta är mitt liv, jag gör valen. Sen fick jag bekräftat ännu en gång att hon finns där i vått och torrt. Att hon kommer stötta mig i alla val jag gör, om det är det rätta för mig, stötta mig även om andra vänder ryggen till. För även om jag bestämmer mig att bosätta mig i soffan och leva på chips och godis, för att det känns rätt för mig, så kommer hon stötta mig i det valet. Det sa hon! Tack för att du finns storasyster, mina ord räcker inte till när det gäller dig HB <3
Dagarna rullar på, försöker att inte tänka, att inte känna efter. Det är svårt. Han finns ju här, hela tiden. På kort, i minnet, i hjärtat eller som hans kusin så fint uttryckte det.. överallt i luften. Jag saknar honom, enormt. Att jag har ägglossning nu gör nog inte saken bättre heller. Skulle mer än gärna låta ett misstag ske just nu, bara för att jag längtar, saknar.
En vacker dag blir det min tur, vår tur. En vacker dag kommer jag se det där glädjefyllda pluset på stickan, en vacker dag kommer Elliott att få bli storebror. Ja, jag längtar, ni som missunnar mig det kan sluta läsa min blogg med detsamma!
Besviken? Ja. Ledsen? Ja. Orolig? Ja. Vettskrämd? JA! Kommer du någonsin förstå..
Min underbara kusin ringde häromdagen. Gud vad jag älskar hennes klokhet, hennes varma fina ord. Hon är inte min kusin, hon är min storasyster. Hon sa så mycket som jag aldrig tänkt på, att jag ska göra saker för min skull. Detta är mitt liv, jag gör valen. Sen fick jag bekräftat ännu en gång att hon finns där i vått och torrt. Att hon kommer stötta mig i alla val jag gör, om det är det rätta för mig, stötta mig även om andra vänder ryggen till. För även om jag bestämmer mig att bosätta mig i soffan och leva på chips och godis, för att det känns rätt för mig, så kommer hon stötta mig i det valet. Det sa hon! Tack för att du finns storasyster, mina ord räcker inte till när det gäller dig HB <3
1 april 2011
Vårstädning pågår..
Hade en kanondag igår, bara en massa mys. Hade stämt träff med Nadja kl. 15 för en fikadejt på Stenmans. Efter att vi fikat och surrat om allt mellan himmel och jord så gjorde vi Blommona och sedan gick vi och handlade. Riktigt roligt att träffa henne igen, sist vi umgicks var innan Elliott föddes så det är ett tag sedan.
I och med vårstädningen måste jag gå igenom alla fina kort vi fått i.o.m begravningen och vår hemkomst utan Elliott. Tårarna bokstavligt talat sprutar. Varför står hans namn i minnesalbumet, varför står det hans namn i alla kort? Varför är just han borta? Det gör ont att gå igenom alla saker, det känns som om man hamnar tillbaka på ruta ett igen, men det måste göras.
Världen är så jävla orättvis! KOM TILLBAKA ÄLSKADE ELLIOTT!
Hade en kanondag igår, bara en massa mys. Hade stämt träff med Nadja kl. 15 för en fikadejt på Stenmans. Efter att vi fikat och surrat om allt mellan himmel och jord så gjorde vi Blommona och sedan gick vi och handlade. Riktigt roligt att träffa henne igen, sist vi umgicks var innan Elliott föddes så det är ett tag sedan.
I och med vårstädningen måste jag gå igenom alla fina kort vi fått i.o.m begravningen och vår hemkomst utan Elliott. Tårarna bokstavligt talat sprutar. Varför står hans namn i minnesalbumet, varför står det hans namn i alla kort? Varför är just han borta? Det gör ont att gå igenom alla saker, det känns som om man hamnar tillbaka på ruta ett igen, men det måste göras.
Världen är så jävla orättvis! KOM TILLBAKA ÄLSKADE ELLIOTT!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)