Vilken dag! Upp och hoppa och ut på skotern. Vi hittade en mysig plats i bäcken, så där hamnade halva släkten. Färg har man fått på kinderna och ljus i sinnet. Jag bokstavligt talat älskar dagar som dessa, det är dom som får mig att orka fortsätta.
Jag vet inte vad som händer, men jag vet att det inte är något bra. Jag försöker, försöker och försöker, men jag gör bara fel. Oändligt massa fel. Det som en gång var finns inte kvar, det som finns nu.. ja, vad finns nu egentligen? Livet går ut på att älska, glömma och förlåta. Älskar det gör jag, glömma kan jag inte och förlåta är svårt. Jag tar en dag i taget, det finns inget mer att göra. Jag hoppas att du en dag inser hur allting är, att du öppnar dina ögon för mer än bara det som ligger mitt framför dig.
Det är svårt att beskriva hur jag egentligen känner för allting, men en känsla av uppgivenhet infinner sig ibland. Det är som att jag ger upp, försöker släppa alla tankar på det som verkligen gör mig lycklig, enbart för att du inte delar min åsikt. Jag är livrädd för vad framtiden har att utvisa, jag är livrädd för vad som kommer ske men mest av allt.. jag är livrädd för dig?
Att bli sårad gång på gång, det tar hårt på mig. Som om jag inte hade nog att tänka på, som om mitt hjärta inte redan är nog tungt. Att behöva oroa sig gång på gång, för ord, ord som bara kommer. Jag försöker förstå varför, varför du inte kan förstå mig, varför det är din åsikt som ligger i första ledet.
Jag håller på att hitta lugnet, äntligen! Hur länge stannar det denna gång? Jag ser så mycket ljus, så många glädjeämnen. Det finns dom som inte tror på mig när jag säger att den som inte accepterar mina val, mitt sätt att leva, mina glädjeämnen, den personen är inte välkommen i mitt liv längre.
Så jag ber dig av hela mitt hjärta, tänk dig för en gång extra innan du yttrar dig nästa gång, innan du slår undan MINA drömmar för att dom inte överensstämmer med dina. Snälla, låt mig få leva mitt liv, på mitt sätt, för det är det rätta för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar