TISDAGEN 4/1 - 2011
Kl. 7:30
Tid för vändningsförsök i Lycksele. CTG-kurva togs och vi skickades för viktuppskattning av bebisen. Bebis uppskattas väga 1880g, beräknad vikt ska vara 2840g. Remiss skrivs till Umeå, kl. 10:00 begav vi oss dit.
Kl. 12:00
Vi kommer till NUs i Umeå. Ny CTG-kurva görs på förlossningen, vi får prata med ST-läkaren Johan Malm. Därefter skickas vi till Specialistmödravården för UL. Bebis är liten, flödet i navelsträngen är högt. Nytt UL bokas in nästa dag.
Kl. 14:00
Vi läggs in på BB för regelbundna CTG-kurvor. Jag ordineras vila, får röra mig mellan säng och toalett.
ONSDAGEN 5/1 - 2011
Kl. 8:00
Ny CTG-kurva, den är väldigt upp och ner. Läkarronden görs och läkaren Assar kommer. Han berättar att bebis kommer komma med kejsarsnitt då han inte tror bebis klarar en vanlig förlossning. Vi får troligtvis stanna kvar några veckor på sjukhuset.
Kl. 10:30
Nytt UL görs. Flödet fortfarande onormalt högt. Hjärtspecialist kommer för att kolla bebis hjärta, det verkar okej. UL-sköterska påpekar att moderkakan ser liten ut.
Kl. 13:30
Vi får se en film om kejsarsnitt. Efter filmen kommer en sköterska från Barn 4 och informerar vad som händer när vi kommer dit.
Kl. 14:30
Läkaren Assar kommer på besök. Nytt flöde ska kollas nästa dag. Möjligtvis även kejsarsnitt för bebis skull, därför fastande från midnatt.
Kl. 16:30
Svärmor och svärfar kom på besök och hade med sig kläder m.m. Efter en bra CTG-kurva fick jag permission och vi åkte och åt pizza. Sedan en tur på Ica Maxi och Lindex. GULDVÄRT!
TORSDAGEN 6/1 - 2011
Kl. 7:45
Blodtryck tas, är helt okej, så även den CTG-kurva som görs.
Kl. 11:30
Nytt UL görs. Bebis flöde är lite sämre, plus att andra saker dykt upp. Blir bestämt att kejsarsnitt ska ske om några timmar.
Kl. 12:00
Dropp och kateter sätts. Man förbereder allt inför snittet. Jag rullas ner på OP2 och epiduralbedövning läggs.
Kl. 13:27
Första snittet läggs.
Kl. 13:32
Elliott kommer till världen! 42 cm lång och en vikt på 1623g, ett gram mindre än de beräknade på sista UL. Missbildningar på vänster arm och fot. Får hjälp med andning och läggs i respirator, och i kuvös.
Kl. 18.30
Jag får åka ner till min prins! Läget var stabilt. Fick röra vid honom för första gången!
Kl. 19:45
Upp och gå första gången, stappligt men det gick!
FREDAGEN 7/1 - 2011
Kl. 9:30
Besök hos Elliott. Läget var stabilt, andningen var bättre. Röntgen har gjorts, såg bra ut. UL ska göras på tarmar, hjärta m.m. Nytt besök 12:30 och 15:30, oförändrat läge.
Kl. 13:15
Besök hos kuratorn. Mycket prat kring känslan av kejsarsnitt (psykiskt). Fler besök kommande vecka.
Kl. 17:30
Besök hos Elliott. Karl-Fredrik hjälpte till att byta blöja och vända honom. Jag fick sondmata honom.
Kl. 20:15
Svärmor och svärfar kom med tårta och presenter. Efter fikat åkte vi ner till Elliott så hans farföräldrar fick se och känna på honom. En mysig stund med stolta föräldrar och farföräldrar!
LÖRDAGEN 8/1 - 2011
Kl. 12:00
Nyduschad och förbandslös kom läkaren och tittade på såret. Allt såg bra ut och jag skrevs ut.
Kl. 13:00
Vi fick flytta till ett anhörigrum, väldigt litet då det endast fanns enkelrum lediga. Var och hälsade på en vaken liten kille innan svärmor och svärfar åkte hem.
Kl. 17:00
Långt besök hos Elliott, vi stannade två timmar. vi gav han mat, vände och bytte blöja på honom. Protesterade en del, personalen misstänker att han irriteras av respiratorn.
Kl. 20:30
Pratade med nattsköterskan, hon var förvånad över att vi inte fått hålla honom, hon skulle prata med personalen nästa morgon.
SÖNDAGEN 9/1 - 2011
Kl. 14:30
Fick hålla min älskade Elliott för första gången, så underbar känsla! vi myste en lång stund. När det sedan var dags att ligga i kuvösen igen fick jag min första kissdusch under blöjbytet.
Kl. 18:00
Elliott fick besök av mormor, morfar och moster Malin första gången. De fick vara med under matning, vändning och blöjbyte, samt känna och se honom. Efter det åkte vi till Obbola och drack kaffe, innan hemresan handlade vi lite mat så vi skulle klara oss ett tag.
MÅNDAGEN 10/1 - 2011
Kl. 12:00
Besök hos Elliott. Får besked om att respiratorn ska plockas bort under dagen och ersättas med CPAP.
Kl. 14:30
Läkarsamtal. UL på kroppen såg bra ut. Dock är de oroliga att det ska finnas stora inre missbildningar med tanke på hans yttre missbildningar. Kromosomanalys skickades vid födseln, provsvaren kommer under veckan.
Kl. 16:29
Vi får höra hans underbara lilla pipa för första gången. Vilket underbart ljud! Karl-Fredrik spelade in det, så vi har kvar det sedan.
ONSDAGEN 12/1 - 2011
Kl. 11:30
Läkarsamtal tillsammans med kurator och en sköterska. Provsvaren har kommit. Elliott har Trisomi 18 (Edwards syndrom). Där bekräftas varför han har missbildningar och tillväxthämmad. Diagnosen är inte förenad med liv, men de kan inte säga hur länge han kommer stanna med oss.
Kl. 13:00
Efter att ha ringt runt till alla nära och läst på om Elliotts sjukdom så slocknade vi av utmattning.
Kl. 14:45
Besök hos Elliott. Trots beskedet tidigare under dagen, infann sig ett lugn när jag såg honom, Trots att han är så sjuk, så är han trots allt min! Droppslangen ska kopplas bort eftersom han äter så pass mycket nu.
Kl. 16:00
En tur till Obbola, skönt med miljöombyte och vädring av känslor och tankar.
Kl. 20:30
Fick hålla en pigg och vaken Elliott. Det svider i hjärtat att bara ha honom till låns..
TORSDAGEN 13/1 - 2011
Nytt läkarsamtal. Första chocken hade hunnit lägga sig, så man kunde ställa frågor. Elliott flyttas från kuvösen till en säng. Blir lättare att vara nära honom då, slippa väggen emellan sig.
FREDAGEN 14/1 - 2011
Anna-Stina, Fredrik och Wilma kom på besök. De fick träffa Elliott och de tyckte han var sååå fin! På kvällen blev det middag i Obbola, helgrillad fläskfile, bearnaisesås och klyft potatis.
LÖRDAGEN 15/1 - 2011
Svärmor, svärfar, Krister, Jörgen, Ullis, Amanda och Jonna kom på besök för att träffa vår lille Elliott. Känns skönt att alla tar sig tid att träffa honom eftersom vi inte vet hur länge han stannar hos oss.
MÅNDAGEN 17/1 - 2011
Spenderat så mycket tid som möjligt med Elliott. Det tar mer energi än man tror. Han har haft dippar i syresättning, men det blev bättre när han fick sitta hos sin mamma och pappa.
Möte hos kuratorn. En chans att prata om allt och ingenting. Prat kring dop på fredagen, vi skulle fundera och isåfall skulle hon boka präst.
TISDAGEN 18/1 - 2011
Redan två veckor sedan vi åkte till Lycksele och sedan blev inlagda i Umeå. Elliott har börjat småjollra litegrann, låter så sött!
Elliott hade dippar i syresättning och puls, men hade blivit stabil lika snabbt igen. Nästa dag får vi flytta upp på Barn 4, vilket innebär att vi får börja ha Elliott hos oss på rummet, underbart!
Kristoffer kom på besök och vi for ut och åt thaimat, mums!
ONSDAGEN 19/1 - 2011
Kl. 3:22 ringde telefonen. Elliott hade blivit sämre, så vi kastade på oss kläderna och gick upp till honom.
Medan vi satt med honom, jag höll honom i min famn, sjönk pulsen och syresättningen eftersom. De plockade bort saturationsmätaren och stängde av skärmen, samt plockade bort CPAPen när han fortsatte sjunka. Kl. 4:15 kom läkaren och dödförklarade vår lille prins. Vi satt med honom en halvtimme efteråt, bara höll honom.
Vi ringde runt till familjerna med personalen gjorde honom i ordning. Sedan kom svärfar, mamma, pappa och Malin så fort de kunde. De fick träffa Elliott i ett rum där de bäddat ner honom i en säng.
Mitt på dagen kom svärmor också. Så kl. 15:00 hade vi en man och välsignelseceremoni för lillprinsen. Efteråt fick alla en chans att hålla honom för första och sista gången, ta farväl av honom.
Efteråt åkte vi allihopa till Obbola, beställde pizza och pratade. Jag och Karl-Fredrik sov över.
TORSDAGEN 20/1 - 2011
Vi åkte till sjukhuset. En sköterska följde oss ner på patologen där vi fick ta ett sista farväl av vår lillprins Elliott, han var så kall. Det såg ut som om han sov, nästan som en liten docka.
När vi tagit farväl åkte vi hemåt mot Nästansjö tillsammans med svärmor och svärfar. Det var skönt att komma hem. Vi sov hos svärmor och svärfar. När vi kom dit var Jörgen och Ullis och barnen där, de hade dukat upp med tårta och det stod massa fina blommor på bordet.
Allt detta kommer ur dagboken jag skrev under dagarna på sjukhuset med Elliott. Vissa saker har jag plockat bort då de är oviktiga, bara repetitioner av vad vi gjort. Känns skönt att ha skrivit ner så man kan minnas allt en dag, när allt inte är lika klart längre.
26 februari 2011 - Beslutsångest.
Ja, det kan man minst sagt säga att jag har, beslutsångest.. Har många gånger sagt att jag behöver åka bort, för att hitta tillbaka igen. Så nu har jag hittat en resa till Turkiet, två veckor med All Inclusive för 14950:-
Pengarna "finns", men så även snålheten. Jag skulle verkligen behöva den där resan, VI skulle verkligen behöva den! Även om vi skulle kunna boka resan på en gång och betala så får jag ångest. Vi skulle troligtvis hinna spara ihop halva summan själv innan det är dags, vi skulle verkligen klara det!
Tänk om någon snäll miljonär kände att dessa föräldrar behöver en slant för att vårda varandra efter det som hänt, eller att man vann en summa pengar på Lotto.
Vad gör man när man verkligen vill något, men är rädd för att folk ska tycka att "Nej, men det där är väl onödigt att lägga pengar på, nu när ni väl har litegrann".. Ja vad tusan gör man?
Pengarna "finns", men så även snålheten. Jag skulle verkligen behöva den där resan, VI skulle verkligen behöva den! Även om vi skulle kunna boka resan på en gång och betala så får jag ångest. Vi skulle troligtvis hinna spara ihop halva summan själv innan det är dags, vi skulle verkligen klara det!
Tänk om någon snäll miljonär kände att dessa föräldrar behöver en slant för att vårda varandra efter det som hänt, eller att man vann en summa pengar på Lotto.
Vad gör man när man verkligen vill något, men är rädd för att folk ska tycka att "Nej, men det där är väl onödigt att lägga pengar på, nu när ni väl har litegrann".. Ja vad tusan gör man?
26 februari 2011
Ibland vet man inte vad man har förrän man förlorat det. Det höll på att gå riktigt på tok igår, men tack och lov löste vi allting. Jag älskar dig mer än du förstår, Karl-Fredrik, du och jag för alltid!
Idag känns allt så mycket bättre, kanske beror det på vädret? Idag har vi iallafall tillbringat några timmar ute på Sikholma. Gud vad hjärtat började pulsa när jag satte mig på skotern bakom älsklingen, gud vad jag har längtat! Vi åt pizzabullar, bullar, våfflor och korv, mums!
Sen for vi på isbanan, där var Thea och Simon med deras två guldklimpar. Fick hålla i lille Loke, eller jämfört med Elliott så är han inte så liten. Vi kom fram till att Loke vägde drygt tre gånger så mycket som Elliott när han föddes, min älskade lillprins.
Jag förvånar mig själv, jag har varit rädd för att åsynen av andra bebisar ska vara jobbigt, men det är det verkligen inte, snarare tvärt om. För de bebisar jag stöter på är ju inte vår bebis, alltså känns det inte konstigt. Däremot blir jag enormt sugen på ett syskon till Elliott när jag står där med en bebis i famnen, för det är inte sorgen efter honom som fyller mig, utan längtan.
Visst kan jag sakna att hålla Elliott, att få vara nära honom, men han har det så mycket bättre nu. Jag hade nog känt annorlunda om han varit frisk och gått bort, men jag har accepterat hans öde, det är värre med vårt öde. Hans öde var att komma till världen, lära oss att inte ta varandra för givet, men vårt öde blev att missta vårt barn, det är där sorgen sitter.
Ingen liten bebis kommer kunna ersätta vårt första barn, vår underbara och unika lilla kille. Ett syskon till honom vore att visa att vi älskar honom, att vi kan gå vidare, att vi vill föra hans minne vidare. Jag vet att han kommer att vaka över sina syskon, likväl som han vakar över oss. Han är ju vår alldeles egna ängel <3
Idag känns allt så mycket bättre, kanske beror det på vädret? Idag har vi iallafall tillbringat några timmar ute på Sikholma. Gud vad hjärtat började pulsa när jag satte mig på skotern bakom älsklingen, gud vad jag har längtat! Vi åt pizzabullar, bullar, våfflor och korv, mums!
Sen for vi på isbanan, där var Thea och Simon med deras två guldklimpar. Fick hålla i lille Loke, eller jämfört med Elliott så är han inte så liten. Vi kom fram till att Loke vägde drygt tre gånger så mycket som Elliott när han föddes, min älskade lillprins.
Jag förvånar mig själv, jag har varit rädd för att åsynen av andra bebisar ska vara jobbigt, men det är det verkligen inte, snarare tvärt om. För de bebisar jag stöter på är ju inte vår bebis, alltså känns det inte konstigt. Däremot blir jag enormt sugen på ett syskon till Elliott när jag står där med en bebis i famnen, för det är inte sorgen efter honom som fyller mig, utan längtan.
Visst kan jag sakna att hålla Elliott, att få vara nära honom, men han har det så mycket bättre nu. Jag hade nog känt annorlunda om han varit frisk och gått bort, men jag har accepterat hans öde, det är värre med vårt öde. Hans öde var att komma till världen, lära oss att inte ta varandra för givet, men vårt öde blev att missta vårt barn, det är där sorgen sitter.
Ingen liten bebis kommer kunna ersätta vårt första barn, vår underbara och unika lilla kille. Ett syskon till honom vore att visa att vi älskar honom, att vi kan gå vidare, att vi vill föra hans minne vidare. Jag vet att han kommer att vaka över sina syskon, likväl som han vakar över oss. Han är ju vår alldeles egna ängel <3
25 februari 2011 - Tiden läker alla sår?
Varför, det är allt jag frågar dig, varför?
Jag försöker förstå varför allt blir så fel, jag försöker verkligen. Jag vet att jag är en stor del, att min sorg tar mycket energi och mycket plats, men det har bara gått 1 ½ månad sedan han gick bort. Ibland önskar jag att saker vore annorlunda, precis som du lovade.
Jag skiter i vilka som läser just nu, jag måste få rensa tankarna.
Man säger att tiden läker alla sår, men hur kan dom läka om det hela tiden bildas nya? Jag försöker förstå allas beteende, allas ord och allas tankar, men likaväl som att alla inte förstår mig så kan jag inte förstå allt.
Det känns som om livet har blivit en kamp, en kamp om överlevnad. Man säger att starkast överlever, men vad innebär det egentligen? Jag vill anse mig själv vara stark, men just nu är jag svagare än någonsin. Att det skulle krävas så lite, ett ynka litet nej, för att jag skulle tappa fotfästet och nästan ge upp.
Jag saknar dig idag min älskade lille Elliott <3
Jag försöker förstå varför allt blir så fel, jag försöker verkligen. Jag vet att jag är en stor del, att min sorg tar mycket energi och mycket plats, men det har bara gått 1 ½ månad sedan han gick bort. Ibland önskar jag att saker vore annorlunda, precis som du lovade.
Jag skiter i vilka som läser just nu, jag måste få rensa tankarna.
Man säger att tiden läker alla sår, men hur kan dom läka om det hela tiden bildas nya? Jag försöker förstå allas beteende, allas ord och allas tankar, men likaväl som att alla inte förstår mig så kan jag inte förstå allt.
Det känns som om livet har blivit en kamp, en kamp om överlevnad. Man säger att starkast överlever, men vad innebär det egentligen? Jag vill anse mig själv vara stark, men just nu är jag svagare än någonsin. Att det skulle krävas så lite, ett ynka litet nej, för att jag skulle tappa fotfästet och nästan ge upp.
Jag saknar dig idag min älskade lille Elliott <3
25 februari 2011
Nyss klivit upp.. Hatar att jag sover så fruktansvärt dåligt på nätterna och att jag får ta igen det på morgnarna istället. Drömmarna håller på att ta kål på mig, antingen drömmer jag om min fina lilla ängel eller så drömmer jag att jag väntar syskon och att Elliott på olika sätt ger mig sin välsignelse.
Det känns som om jag sakta men säkert tynar bort, invändigt. Som om allt jag tycker, tänker och känner inte spelar någon roll längre. Jag går på per automatik, dag ut och dag in, utan egentligen några framsteg. Jag vill ha sommar, kanske jag är som fågeln, som flyttar hem igen.. för just nu är jag inte hemma.
Jag ser ljuset i tunneln, men det är rätt långt bort för tillfället. Förhoppningsvis tar jag mig framåt, närmar mig ljuset, för jag tänker inte ge upp, inte idag iallafall. Även om det är väldigt nära nu..
Skulle följt med svärmor och svärfar till Umeå idag, men ändrade mig innan vi for hem igår. Fan vad jag ångrar mig, jag hade behövt det, behövt en dag där jag bara behöver tänka på mig och inte på allt här hemma. Samtidigt är jag rädd, rädd för att åka tillbaka. För även om det är där jag är född och uppvuxen, så är det även där vi fick vår älskade son och förlorade honom. Jag ska tillbaka, snart, det har jag lovat mig själv.
Det känns som om jag sakta men säkert tynar bort, invändigt. Som om allt jag tycker, tänker och känner inte spelar någon roll längre. Jag går på per automatik, dag ut och dag in, utan egentligen några framsteg. Jag vill ha sommar, kanske jag är som fågeln, som flyttar hem igen.. för just nu är jag inte hemma.
Jag ser ljuset i tunneln, men det är rätt långt bort för tillfället. Förhoppningsvis tar jag mig framåt, närmar mig ljuset, för jag tänker inte ge upp, inte idag iallafall. Även om det är väldigt nära nu..
Skulle följt med svärmor och svärfar till Umeå idag, men ändrade mig innan vi for hem igår. Fan vad jag ångrar mig, jag hade behövt det, behövt en dag där jag bara behöver tänka på mig och inte på allt här hemma. Samtidigt är jag rädd, rädd för att åka tillbaka. För även om det är där jag är född och uppvuxen, så är det även där vi fick vår älskade son och förlorade honom. Jag ska tillbaka, snart, det har jag lovat mig själv.
24 februari 2011
Det är inte min dag idag, det är verkligen inte det! Känns som om allt går emot mig, droppen blev när jag upptäckte att det inte var köttfärs jag tinat upp utan kok-kött. Tänk att en sådan petitess kan få bägaren att rinna över! När jag äntligen bestämt mig för att laga mat, så skiter sig allt, så nu har jag gett upp!
Hamnade på kaffe hos svägerskan idag, snacka om att vi hade det tungt! Inte lätt att åka skidor ;) Skönt att vi trots allt fick två medaljer på herrsprinten, men är så jobbigt att man själv inte kan sitta still. Så vi kom fram till att dessa veckor behöver man ingen träning, det räcker att titta på skidor!
Jag gråter varje gång jag läser alla era kommentarer, ni förstår inte hur mycket era ord betyder för mig! Att veta att så många bryr sig och känner med oss, trots att vissa av er inte ens känner oss! Underbara, underbara medmänniskor!
Gick in på VK.se idag och fy vad jag lider med Vilhelmina sjukstuga! Varje dag får personalen på sjukstugan mer och mer skit, visst att man får skrämselhicka när man läser alla artiklar, men på samma gång lider jag med personalen. För det är inte personalens fel att det inte finns några läkartider, det beror på att ledningen inte ger sjukstugan tillräckligt med resurser. Alla som bara klagar och klagar, det kommer leda till att sjukstugan en dag läggs ned, vad händer då? Då ska alla som behöver vård åka till Lycksele, Åsele, Dorotea eller Umeå? Varför inte kämpa för mer resurser istället för att sedan komma och klaga på att vi inte har någon sjukstuga?
Jag tänker mycket på honom idag, på min älskade Elliott, men inte med samma ångest och sorg som tidigare dagar. Idag minns jag de dagar vi hade med honom, första blöjbytet, första gången jag fick hålla honom och första gången vi fick höra honom skrika. Idag är jag glad att han är på ett bättre ställe och slipper lida, slipper ha lika ont som han troligtvis hade de sista dagarna. Jag känner mig självisk som är glad att hans lidande fick ett slut, jag känner mig som en hemsk mamma som är glad att han fick bli en ängel, men jag vet innerst inne att han inte är arg på mig för mina tankar <3
Hamnade på kaffe hos svägerskan idag, snacka om att vi hade det tungt! Inte lätt att åka skidor ;) Skönt att vi trots allt fick två medaljer på herrsprinten, men är så jobbigt att man själv inte kan sitta still. Så vi kom fram till att dessa veckor behöver man ingen träning, det räcker att titta på skidor!
Jag gråter varje gång jag läser alla era kommentarer, ni förstår inte hur mycket era ord betyder för mig! Att veta att så många bryr sig och känner med oss, trots att vissa av er inte ens känner oss! Underbara, underbara medmänniskor!
Gick in på VK.se idag och fy vad jag lider med Vilhelmina sjukstuga! Varje dag får personalen på sjukstugan mer och mer skit, visst att man får skrämselhicka när man läser alla artiklar, men på samma gång lider jag med personalen. För det är inte personalens fel att det inte finns några läkartider, det beror på att ledningen inte ger sjukstugan tillräckligt med resurser. Alla som bara klagar och klagar, det kommer leda till att sjukstugan en dag läggs ned, vad händer då? Då ska alla som behöver vård åka till Lycksele, Åsele, Dorotea eller Umeå? Varför inte kämpa för mer resurser istället för att sedan komma och klaga på att vi inte har någon sjukstuga?
Jag tänker mycket på honom idag, på min älskade Elliott, men inte med samma ångest och sorg som tidigare dagar. Idag minns jag de dagar vi hade med honom, första blöjbytet, första gången jag fick hålla honom och första gången vi fick höra honom skrika. Idag är jag glad att han är på ett bättre ställe och slipper lida, slipper ha lika ont som han troligtvis hade de sista dagarna. Jag känner mig självisk som är glad att hans lidande fick ett slut, jag känner mig som en hemsk mamma som är glad att han fick bli en ängel, men jag vet innerst inne att han inte är arg på mig för mina tankar <3
23 februari 2011
Jag försöker verkligen, försöker allt jag kan, men jag står fortfarande kvar på ruta ett. Varför ska det vara så svårt att hitta tillbaka, att börja leva ett "normalt" liv? Jag sitter i vardagsrummet och stirrar rätt in i väggen, till allt som borde göras finns ingen ork, ingen motivation.
Jag trodde att en dag med min älskade moster och älskade kusin i Storuman skulle göra susen, men jag är lika tom ändå. Jag skulle behöva tvätta kläder, diska undan all disk som börjar fylla vårt lilla kök, städa och fixa i ordning med allt som ännu inte hunnits med. Jag kan inte, det är som om hjärnan stänger av så fort jag tänker på vad som måste göras. Tänk om man kunde trolla, så att lägenheten skulle se ut som ny efter att ha viftat med händerna.. tänk om.
Denna vecka är jobbig, det är som om allt slår tillbaka. Jag kan inte sluta tänka på det öde som drabbade oss och vår lillprins, jag saknar honom så fruktansvärt mycket att jag helst av allt skulle vilja krypa ner under täcket med hans tjocksockar, hans blårandiga body och en bild på honom, bara ligga där och drömma om honom. Känna hans doft och minnas våra dagar med honom.
Idag är en jobbig dag, för även om jag varje dag saknar honom och känner längtan efter en bebis, så har ingen dag varit så jobbig som idag. Jag är tom, som ett mörkt hål utan botten, jag är ensam och ensamheten är mördande. Jag försöker känna efter, försöker leta efter honom inom mig, men allting är tomt. Jag vill inget hellre än att vakna upp på natten av barnskrik, plocka upp det lilla livet, lägga det till mitt bröst och amma. Jag saknar att byta blöjor, vem kan säga det?! Jag saknar att få lägga en varm liten kropp mot min nakna bröstkorg, känna dessa små lätta andetag mot min hud. Hur, hur ska jag orka vänta på ett syskon?
"Jag tassar omkring på tå, du ser mig, jag ser dig, men vi ser inte varandra. Dag blir till kväll, vi andas samma luft, ser samma dagsljus, men vi ser inte varandra."
Jag trodde att en dag med min älskade moster och älskade kusin i Storuman skulle göra susen, men jag är lika tom ändå. Jag skulle behöva tvätta kläder, diska undan all disk som börjar fylla vårt lilla kök, städa och fixa i ordning med allt som ännu inte hunnits med. Jag kan inte, det är som om hjärnan stänger av så fort jag tänker på vad som måste göras. Tänk om man kunde trolla, så att lägenheten skulle se ut som ny efter att ha viftat med händerna.. tänk om.
Denna vecka är jobbig, det är som om allt slår tillbaka. Jag kan inte sluta tänka på det öde som drabbade oss och vår lillprins, jag saknar honom så fruktansvärt mycket att jag helst av allt skulle vilja krypa ner under täcket med hans tjocksockar, hans blårandiga body och en bild på honom, bara ligga där och drömma om honom. Känna hans doft och minnas våra dagar med honom.
Idag är en jobbig dag, för även om jag varje dag saknar honom och känner längtan efter en bebis, så har ingen dag varit så jobbig som idag. Jag är tom, som ett mörkt hål utan botten, jag är ensam och ensamheten är mördande. Jag försöker känna efter, försöker leta efter honom inom mig, men allting är tomt. Jag vill inget hellre än att vakna upp på natten av barnskrik, plocka upp det lilla livet, lägga det till mitt bröst och amma. Jag saknar att byta blöjor, vem kan säga det?! Jag saknar att få lägga en varm liten kropp mot min nakna bröstkorg, känna dessa små lätta andetag mot min hud. Hur, hur ska jag orka vänta på ett syskon?
"Jag tassar omkring på tå, du ser mig, jag ser dig, men vi ser inte varandra. Dag blir till kväll, vi andas samma luft, ser samma dagsljus, men vi ser inte varandra."
22 februari 2011 - en känsla av värme
Alla kommentarer gör mig varm i hjärtat, tänk att det finns så många underbara människor där ute! Om ni bara visste vad era ord gör med mig!
Fick ett sms idag, det finaste smset jag fått på länge. Det kom från min barndomsvän Sofia, hon skrev med en sådan omtanke och ärlig värme. Tänk att det är stunder som dessa då man ser vilka som är äkta. Jag och Sofia har inte pratat på flera år, men ändå ville hon visa att hon fortfarande är den där underbara vännen som hon alltid varit. tack underbara du, det här kommer jag aldrig att glömma.
Hämtade Elliotts 5-åriga kusin idag på förskolan, kände en klump i bröstet när jag klev in genom dörren. Jobbade mycket där innan Elliott kom, var så rädd för frågor, tröstande ord och över att träffa alla barn. Det gick bättre än förväntat, visst fick jag kramar och fina ord från personalen, men det kändes inte så hemskt. Ett av barnen blev jätteglad att se mig! Då säger Elliotts kusin: Ser du inte att det är Kicki, hennes bebis har faktiskt dött! Detta sa hon i väldigt barsk ton, som i ett försök att skydda mig. Barn är underbara, så enkelt är det bara, om man ändå kunde tänka som dom ibland.
Kommer aldrig glömma när samma 5-åriga tjej förra veckan sa att Elliott hade horn där han är nu. Jag och hennes mamma tittade undrande på varandra, HORN?! Nos hade han tydligen också, han såg helt enkelt ut som en älg. EN ÄLG?! Hur skulle jag då känna igen honom.. Det stod ju såklart Elliott på hans horn, sen så känner han ju igen mig och kommer springande och ropar "Mamma, mamma". Men jag blir ju rädd om en ropande älg kommer springande emot mig, "Hallå, du kan ju inte vara rädd, det är ju faktiskt bara Elliott!". Förklaringen till hennes underbara fantasi hade inte kunnat vara bättre, han heter ju Elliott och det låter ju likadant i början som Älg.
Återigen, tack alla fina människor som förgyllt min dag med era kommentarer! <3
Fick ett sms idag, det finaste smset jag fått på länge. Det kom från min barndomsvän Sofia, hon skrev med en sådan omtanke och ärlig värme. Tänk att det är stunder som dessa då man ser vilka som är äkta. Jag och Sofia har inte pratat på flera år, men ändå ville hon visa att hon fortfarande är den där underbara vännen som hon alltid varit. tack underbara du, det här kommer jag aldrig att glömma.
Hämtade Elliotts 5-åriga kusin idag på förskolan, kände en klump i bröstet när jag klev in genom dörren. Jobbade mycket där innan Elliott kom, var så rädd för frågor, tröstande ord och över att träffa alla barn. Det gick bättre än förväntat, visst fick jag kramar och fina ord från personalen, men det kändes inte så hemskt. Ett av barnen blev jätteglad att se mig! Då säger Elliotts kusin: Ser du inte att det är Kicki, hennes bebis har faktiskt dött! Detta sa hon i väldigt barsk ton, som i ett försök att skydda mig. Barn är underbara, så enkelt är det bara, om man ändå kunde tänka som dom ibland.
Kommer aldrig glömma när samma 5-åriga tjej förra veckan sa att Elliott hade horn där han är nu. Jag och hennes mamma tittade undrande på varandra, HORN?! Nos hade han tydligen också, han såg helt enkelt ut som en älg. EN ÄLG?! Hur skulle jag då känna igen honom.. Det stod ju såklart Elliott på hans horn, sen så känner han ju igen mig och kommer springande och ropar "Mamma, mamma". Men jag blir ju rädd om en ropande älg kommer springande emot mig, "Hallå, du kan ju inte vara rädd, det är ju faktiskt bara Elliott!". Förklaringen till hennes underbara fantasi hade inte kunnat vara bättre, han heter ju Elliott och det låter ju likadant i början som Älg.
Återigen, tack alla fina människor som förgyllt min dag med era kommentarer! <3
22 februari 2011
Varför har man såna här dagar? Jag vill bara kräkas på världen och dess orättvisor! Och på vår förbannad kattunge som idag verkligen går mig på nerverna. Sedan sambon åkte runt kl. sex har hon varit en plåga! Slickat mig i ansiktet, bitit mig i tårna och verkligen gjort allt för att jag minsann inte ska få sova.
Jag är less på dessa sena kvällar, denna osociala tid på kvällen. Jag behöver umgås, jag behöver närhet men mest av allt behöver jag dig. Igår kände jag hur ledsen jag blev, när jag satt och grät, bad dig flera gånger att komma till mig, men du hörde mig inte utan fortsatte ditt spelande. Det är inte lätt att vara jag, att känna konstant smärta över det som fattas oss. Jag missunnar ingen att jobba, att ha ett liv men jag önskar bara att jag också hade det, att jag hade ett liv som var värt något.
Jag bar min son i nio långa underbara månader, jag kände hans rörelser och gav honom livet. När han föddes var jag världens lyckligaste! Även om jag inte kunde amma honom, hålla honom när jag ville, så var han min. När han sedan lämnade oss brast jag inombords.. Det är aldrig någon som frågat hur jag känner, frågat om min kroppsliga tomhet, frågat om hur det känns för mig som burit honom nära mitt hjärta! Vi har alla förlorat lille Elliott, vi har förlorat vår son men jag har även förlorat en del av mig.
Jag drömde inatt om att jag blev med barn igen, oron över att barnet skulle vara sjuk fanns där, men jag var så lycklig! Det är skrämmande hur verkliga vissa drömmar är.. När jag i drömmen satt och smekte min fina mage tändes plötsligt Elliotts ljus, som om han visade att han delade lyckan med oss. Jag vaknade av att jag grät, jag ville bara dö! Saknaden efter ett barn håller på att ta kål på mig, att livets tråd kan vara så skör.
Jag kommer aldrig våga berätta för någon den dagen jag blir gravid igen, jag är så rädd för allas reaktioner. Alla har så många och så stora åsikter, även om jag vet att det är vårat val, det är vi som bestämmer om vi vill ha barn igen, men jag är livrädd! Hur hanterar man denna rädsla, och kommer jag klara av att möta allas blickar?
Nu ska jag försöka mig ut i solen en stund, kanske hitta lite motivation till livet. Kanske blir det stickjunta hos svägerskan, den som lever får se.. helt enkelt.
Jag är less på dessa sena kvällar, denna osociala tid på kvällen. Jag behöver umgås, jag behöver närhet men mest av allt behöver jag dig. Igår kände jag hur ledsen jag blev, när jag satt och grät, bad dig flera gånger att komma till mig, men du hörde mig inte utan fortsatte ditt spelande. Det är inte lätt att vara jag, att känna konstant smärta över det som fattas oss. Jag missunnar ingen att jobba, att ha ett liv men jag önskar bara att jag också hade det, att jag hade ett liv som var värt något.
Jag bar min son i nio långa underbara månader, jag kände hans rörelser och gav honom livet. När han föddes var jag världens lyckligaste! Även om jag inte kunde amma honom, hålla honom när jag ville, så var han min. När han sedan lämnade oss brast jag inombords.. Det är aldrig någon som frågat hur jag känner, frågat om min kroppsliga tomhet, frågat om hur det känns för mig som burit honom nära mitt hjärta! Vi har alla förlorat lille Elliott, vi har förlorat vår son men jag har även förlorat en del av mig.
Jag drömde inatt om att jag blev med barn igen, oron över att barnet skulle vara sjuk fanns där, men jag var så lycklig! Det är skrämmande hur verkliga vissa drömmar är.. När jag i drömmen satt och smekte min fina mage tändes plötsligt Elliotts ljus, som om han visade att han delade lyckan med oss. Jag vaknade av att jag grät, jag ville bara dö! Saknaden efter ett barn håller på att ta kål på mig, att livets tråd kan vara så skör.
Jag kommer aldrig våga berätta för någon den dagen jag blir gravid igen, jag är så rädd för allas reaktioner. Alla har så många och så stora åsikter, även om jag vet att det är vårat val, det är vi som bestämmer om vi vill ha barn igen, men jag är livrädd! Hur hanterar man denna rädsla, och kommer jag klara av att möta allas blickar?
Nu ska jag försöka mig ut i solen en stund, kanske hitta lite motivation till livet. Kanske blir det stickjunta hos svägerskan, den som lever får se.. helt enkelt.
21 februari 2011
Saknaden finner inga gränser idag, tankarna snurrar runt och jag känner mig tom. Jag saknar honom fruktansvärt mycket idag, att återigen gå tillbaka till barnmorskan, men utan mage och utan bebis att visa upp denna gång. Det gjorde ont, nej, det GÖR ont.
Varför fick inte min älskade lillprins stanna kvar? Varför var han tvungen att vara så sjuk? Frågorna är oändliga, men det finns inga svar. Jag nyper mig i armen, blundar extra hårt, i en förhoppning om att jag ska vakna och se att allt bara var en dröm.
Jag besökte honom idag, lille Elliott. Stod där vid hans grav, försökte gråta, ville gråta, men istället kom ilska. Ilska över att jag inte kunde fälla en tår, fast jag kände hur det brände bakom ögonlocken, så kom inte en enda tår. Istället gråter jag ikväll, i stillhet, låter tårarna rulla nerför kinderna och ilskan är försvunnen.
Jag vill ha en bebis, den bebis som jag bar i nio månader. Jag vill hålla honom, snusa på honom och ha honom här hos mig. Han är borta, föralltid, jag är ett tomt hål. Tom men ändå så full av känslor, känslor som gör ont, så fruktansvärt ont. Jag vill bli gravid, jag vill se plusset på stickan, jag vill känna sparkarna, se magen växa.. allt detta vill jag NU!
Inget kan ersätta min Elliott, inte en ny bebis, men jag vill ha det. Min kropp skriker efter det, min själ skriker efter det och mitt hjärta skriker efter det. Hur länge ska man klara av att vänta, när allt man vill är att väntan ska få ett slut?!
Jag sörjer, varje dag. Jag gråter, varje dag. Jag lever, varje dag. Bli inte arg på mamma Elliott, mamma kämpar för att försöka acceptera att du inte längre finns! Du var mitt allt och jag kommer aldrig att glömma dig. Så var inte arg, för att jag försöker se ljuset, för att jag försöker se framåt, för att jag längtar efter att syskon till dig.
Varför fick inte min älskade lillprins stanna kvar? Varför var han tvungen att vara så sjuk? Frågorna är oändliga, men det finns inga svar. Jag nyper mig i armen, blundar extra hårt, i en förhoppning om att jag ska vakna och se att allt bara var en dröm.
Jag besökte honom idag, lille Elliott. Stod där vid hans grav, försökte gråta, ville gråta, men istället kom ilska. Ilska över att jag inte kunde fälla en tår, fast jag kände hur det brände bakom ögonlocken, så kom inte en enda tår. Istället gråter jag ikväll, i stillhet, låter tårarna rulla nerför kinderna och ilskan är försvunnen.
Jag vill ha en bebis, den bebis som jag bar i nio månader. Jag vill hålla honom, snusa på honom och ha honom här hos mig. Han är borta, föralltid, jag är ett tomt hål. Tom men ändå så full av känslor, känslor som gör ont, så fruktansvärt ont. Jag vill bli gravid, jag vill se plusset på stickan, jag vill känna sparkarna, se magen växa.. allt detta vill jag NU!
Inget kan ersätta min Elliott, inte en ny bebis, men jag vill ha det. Min kropp skriker efter det, min själ skriker efter det och mitt hjärta skriker efter det. Hur länge ska man klara av att vänta, när allt man vill är att väntan ska få ett slut?!
Jag sörjer, varje dag. Jag gråter, varje dag. Jag lever, varje dag. Bli inte arg på mamma Elliott, mamma kämpar för att försöka acceptera att du inte längre finns! Du var mitt allt och jag kommer aldrig att glömma dig. Så var inte arg, för att jag försöker se ljuset, för att jag försöker se framåt, för att jag längtar efter att syskon till dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)