Ibland vet man inte vad man har förrän man förlorat det. Det höll på att gå riktigt på tok igår, men tack och lov löste vi allting. Jag älskar dig mer än du förstår, Karl-Fredrik, du och jag för alltid!
Idag känns allt så mycket bättre, kanske beror det på vädret? Idag har vi iallafall tillbringat några timmar ute på Sikholma. Gud vad hjärtat började pulsa när jag satte mig på skotern bakom älsklingen, gud vad jag har längtat! Vi åt pizzabullar, bullar, våfflor och korv, mums!
Sen for vi på isbanan, där var Thea och Simon med deras två guldklimpar. Fick hålla i lille Loke, eller jämfört med Elliott så är han inte så liten. Vi kom fram till att Loke vägde drygt tre gånger så mycket som Elliott när han föddes, min älskade lillprins.
Jag förvånar mig själv, jag har varit rädd för att åsynen av andra bebisar ska vara jobbigt, men det är det verkligen inte, snarare tvärt om. För de bebisar jag stöter på är ju inte vår bebis, alltså känns det inte konstigt. Däremot blir jag enormt sugen på ett syskon till Elliott när jag står där med en bebis i famnen, för det är inte sorgen efter honom som fyller mig, utan längtan.
Visst kan jag sakna att hålla Elliott, att få vara nära honom, men han har det så mycket bättre nu. Jag hade nog känt annorlunda om han varit frisk och gått bort, men jag har accepterat hans öde, det är värre med vårt öde. Hans öde var att komma till världen, lära oss att inte ta varandra för givet, men vårt öde blev att missta vårt barn, det är där sorgen sitter.
Ingen liten bebis kommer kunna ersätta vårt första barn, vår underbara och unika lilla kille. Ett syskon till honom vore att visa att vi älskar honom, att vi kan gå vidare, att vi vill föra hans minne vidare. Jag vet att han kommer att vaka över sina syskon, likväl som han vakar över oss. Han är ju vår alldeles egna ängel <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar