Jag kan inte förklara varför jag gjorde som jag gjorde, varför jag gick upp på vinden och lät allting brista. Jag öppnade våra svartvita lådor, tog upp den overall som han skulle ha fått ha på sig i våras. Lyfte, luktade och letade, önskade någonstans att han skulle finnas där bland alla kläder. Levande..
Just nu rinner tårarna som aldrig förr och det gör ont i mig. Gör ont att alla kläder ligger förpackade däruppe, de flesta med prislapparna kvar på. Så ont att det är hans kläder men att de aldrig fått nudda vid hans kropp. Ibland har jag velat sälja allting, för att en dag få börja om. Det har dock slagit mig att varför sälja sådant som är alldeles nytt, som en dag kan komma till användning?
Var och hälsade på svägerskan och hennes lillkille idag. Det är som om jag får ny energi, som att han tillför så mycket gott i mig. Visst känns det ibland i hjärtan, en längtan och saknad. Det går bra ändå. Men gud vad jag också vill ha en bebis! <3
20 september 2011
Grattis bästa storasyster som fyller 30 år idag! :)
Jag hälsade på min prins igår, har inte varit där sedan före sommaren om jag inte minns fel. Det har varit jobbigt, jag vill inte åka dit. Hade med mig min svägerska dit, det kändes bra!
För mig känns det bara konstigt att åka till graven, för han finns inte där. Långt nere under marken i en vit kista ligger hans tomma kropp, men inte han. Han är här.
Har inte så mycket att skriva ikväll. För mycket tankar och så.
Vill däremot ge en massa, massa kramar till bästa änglamamman Jennifer som alltid finns där! Och gratulera henne till bebis i magen och hoppas att det går bra den här gången :)
Jag hälsade på min prins igår, har inte varit där sedan före sommaren om jag inte minns fel. Det har varit jobbigt, jag vill inte åka dit. Hade med mig min svägerska dit, det kändes bra!
För mig känns det bara konstigt att åka till graven, för han finns inte där. Långt nere under marken i en vit kista ligger hans tomma kropp, men inte han. Han är här.
Har inte så mycket att skriva ikväll. För mycket tankar och så.
Vill däremot ge en massa, massa kramar till bästa änglamamman Jennifer som alltid finns där! Och gratulera henne till bebis i magen och hoppas att det går bra den här gången :)
17 september 2011
Besserwissers. Ja i plural, för jag känner många och inte bara en. Trött är jag på dom också. Dessa människor som tror sig kunna och veta allt. Som tror sig förstå hur jag känner och hur jag fungerar. BLÄ säger jag bara. Ni vet ingenting.
Så jag tänkte uppdatera dessa människor hur allting egentligen ligger till, så de får veta hur otroligt fel de har.
- Ja, jag vet att det är stökigt hemma. Nej, jag är inte lat, det är inte därför. Anledningen är att jag inte kan, för det gör för ont att städa att gå igenom saker och mitt i allt hitta något som är hans. Jag städar när jag finner ork! Tycker du att det är så stökigt och odiskat, ja men sträck ut en hjälpande hand istället för att klaga?!
- Nej, jag sover inte dåligt för att jag har på tvn eller sitter vid datorn. Jag hamnar liksom där för att fördriva tiden när jag inte kan sova. För på natten vid sisodär kl 4 går det bara skit på tv, vilket gör att jag blir trött och uttråkad och faktiskt lyckas att somna ibland. Varför jag inte kan sova? Det är för att jag drömmer alldeles för mycket mardrömmar om Elliott, för att det på kvällarna gör så ont i mig att jag ibland inte kan andas och för att min kropp värker av saknad.
- Varför jag skriver deprimerande saker på tex Facebook ibland? Jo, för att jag faktiskt vågar ställa mig upp och säga att jag har en skitdag, att marken för tillfället har rasat under mig. För att det kanske är lättare för mina nära och kära att förstå mig, för alla är inte här och kan se mig. Läs inte då om du inte kan ta att jag faktiskt är så stark att jag vågar stå för mina känslor!
- Min jävla verklighet? Jo det ska jag tala om för dig som missat det, att jag för BARA 8 månader sedan gick igenom den största livskrisen som jag någonsin kommer att ha. Jag förlorade mitt barn. Så min verklighet är ett helvete som jag måste leva med varje dag, skulle inte önska något detta. Så om jag ibland vill rymma iväg in i drömmarnas land eller stanna på en plats som inte tillhör min verklighet, ja men låt mig göra det då!
- Sliten, rufsigt hår, osminkad? Jotack jag vet, men jag prioriterar inte dessa saker. Det viktigaste för mig är att jag tar mig upp ur sängen varje dag, får i mig mat och går på toaletten. Att jag duschar ibland för att inte lukta som en uteliggare. Detta är stora saker för mig. För dig kanske det är en självklarhet att fixa håret och göra dig snygg varje dag, men för mig är det en självklarhet att peppa mig själv att kliva upp varje dag.
Detta är en del av de saker som jag kan få pikar för, som folk kommenterar med sina dryga meningar. Detta är mitt liv, jag gör vad jag känner och tycker. Lev ditt liv istället för att lägga dig i och klaga över mitt. För innerst inne så tror jag inte att du skulle vilja byta, eller har jag fel?
Jag har känt så många gånger. Att människor tycker att jag borde vara tillbaka till mitt gamla jag igen, för det har ju trots allt gått 8 månader, så vid det här laget borde jag ju må bra! Så fan heller att jag gör.
Tänk dig att vakna flera gånger i veckan av mardrömmar om ditt döda barn och resten av veckan inte våga somna för att du vet vad som kommer? Tänk dig att dagligen påminnas om att du är mamma, men du har inget barn du kan ta i famnen när det känns som om du skulle behöva det. Tänk dig att du vaknar upp varje dag med en önskan om att du vaknat ur den där hemska drömmen och att det i sovrummet står en barnsäng med en bebis i. Tänk dig att åka till kyrkogården och lägga blommor på dina morföräldrars grav, för att sedan gå vidare till stenen där ditt barns namn står. Välkommen till min verklighet. Förstår du nu varför jag tycker att den är ett helvete?!
Så jag tänkte uppdatera dessa människor hur allting egentligen ligger till, så de får veta hur otroligt fel de har.
- Ja, jag vet att det är stökigt hemma. Nej, jag är inte lat, det är inte därför. Anledningen är att jag inte kan, för det gör för ont att städa att gå igenom saker och mitt i allt hitta något som är hans. Jag städar när jag finner ork! Tycker du att det är så stökigt och odiskat, ja men sträck ut en hjälpande hand istället för att klaga?!
- Nej, jag sover inte dåligt för att jag har på tvn eller sitter vid datorn. Jag hamnar liksom där för att fördriva tiden när jag inte kan sova. För på natten vid sisodär kl 4 går det bara skit på tv, vilket gör att jag blir trött och uttråkad och faktiskt lyckas att somna ibland. Varför jag inte kan sova? Det är för att jag drömmer alldeles för mycket mardrömmar om Elliott, för att det på kvällarna gör så ont i mig att jag ibland inte kan andas och för att min kropp värker av saknad.
- Varför jag skriver deprimerande saker på tex Facebook ibland? Jo, för att jag faktiskt vågar ställa mig upp och säga att jag har en skitdag, att marken för tillfället har rasat under mig. För att det kanske är lättare för mina nära och kära att förstå mig, för alla är inte här och kan se mig. Läs inte då om du inte kan ta att jag faktiskt är så stark att jag vågar stå för mina känslor!
- Min jävla verklighet? Jo det ska jag tala om för dig som missat det, att jag för BARA 8 månader sedan gick igenom den största livskrisen som jag någonsin kommer att ha. Jag förlorade mitt barn. Så min verklighet är ett helvete som jag måste leva med varje dag, skulle inte önska något detta. Så om jag ibland vill rymma iväg in i drömmarnas land eller stanna på en plats som inte tillhör min verklighet, ja men låt mig göra det då!
- Sliten, rufsigt hår, osminkad? Jotack jag vet, men jag prioriterar inte dessa saker. Det viktigaste för mig är att jag tar mig upp ur sängen varje dag, får i mig mat och går på toaletten. Att jag duschar ibland för att inte lukta som en uteliggare. Detta är stora saker för mig. För dig kanske det är en självklarhet att fixa håret och göra dig snygg varje dag, men för mig är det en självklarhet att peppa mig själv att kliva upp varje dag.
Detta är en del av de saker som jag kan få pikar för, som folk kommenterar med sina dryga meningar. Detta är mitt liv, jag gör vad jag känner och tycker. Lev ditt liv istället för att lägga dig i och klaga över mitt. För innerst inne så tror jag inte att du skulle vilja byta, eller har jag fel?
Jag har känt så många gånger. Att människor tycker att jag borde vara tillbaka till mitt gamla jag igen, för det har ju trots allt gått 8 månader, så vid det här laget borde jag ju må bra! Så fan heller att jag gör.
Tänk dig att vakna flera gånger i veckan av mardrömmar om ditt döda barn och resten av veckan inte våga somna för att du vet vad som kommer? Tänk dig att dagligen påminnas om att du är mamma, men du har inget barn du kan ta i famnen när det känns som om du skulle behöva det. Tänk dig att du vaknar upp varje dag med en önskan om att du vaknat ur den där hemska drömmen och att det i sovrummet står en barnsäng med en bebis i. Tänk dig att åka till kyrkogården och lägga blommor på dina morföräldrars grav, för att sedan gå vidare till stenen där ditt barns namn står. Välkommen till min verklighet. Förstår du nu varför jag tycker att den är ett helvete?!
14 september 2011
Det kommer dagar som dessa, då verkligheten slår tillbaka. Då sorgen och saknaden tar över. Då mina ben slutar bära och jag faller handlöst till marken. Min älskade lillprins, så liten och skör. Jag skulle ge vad som helst för att få honom tillbaka.
Jag känner mig som en usel mamma, som om jag aldrig någonsin kommer att bli en bra mamma. För hur kan jag, som fortfarande sörjer, kunna bli mamma igen? Dom säger att det kan ta år, flera år innan man landat, innan sorgen och saknaden blir hanterbar. Ska jag måste vänta flera år innan jag kan bli mamma, innan jag har styrkan att ta hand om ett barn.. igen? För jag fick ju faktiskt vara mamma, om så bara för en liten stund.
Jag tänker ofta på den tiden, då Elliott kom till världen. Denna längtan vi haft efter den där lille killen. Det tog tid, någon/några dagar innan jag förstod att han var min. Dom säger det, att det inte blir samma sak som när man föder naturligt, att göra kejsarsnitt. Hur kunde den där lille dockan i kuvösen vara min, jag hade ju inte fött barn? Det var en konstig känsla, plus att jag inte fick hålla honom i början. En bebis, min bebis skulle jag ju få i min famn på en gång, få amma honom och allt det som hör till.
Jag minns det som igår, kvällen vi kom hem. Allting ekade tomt. Hur vi möttes av svågern och hans familj, möttes av menande kramar och delad sorg. Hur tom spjälsängen i lägenheten var, i flera dagar innan vi fann orken att plocka bort den. Alla nyinköpta saker som blev paketerade i lådor och ställda på vinden, helt oanvända.
Jag glömmer, allt för ofta, att jag faktiskt är mamma. Att jag faktiskt haft barn. Det är snart 8 månader sedan han gick bort, ibland känns det som om allt bara är en dröm och det aldrig har hänt. Men ibland, då spelas allting upp igen, i minsta detalj. Från telefonsamtalet tjugotvå över tre på natten, till när läkaren kom fram och dödförklarade honom kvart över fyra. Sköterskornas tårar, våra tårar och hans sista andetag.
Jag känner mig som en usel mamma, som om jag aldrig någonsin kommer att bli en bra mamma. För hur kan jag, som fortfarande sörjer, kunna bli mamma igen? Dom säger att det kan ta år, flera år innan man landat, innan sorgen och saknaden blir hanterbar. Ska jag måste vänta flera år innan jag kan bli mamma, innan jag har styrkan att ta hand om ett barn.. igen? För jag fick ju faktiskt vara mamma, om så bara för en liten stund.
Jag tänker ofta på den tiden, då Elliott kom till världen. Denna längtan vi haft efter den där lille killen. Det tog tid, någon/några dagar innan jag förstod att han var min. Dom säger det, att det inte blir samma sak som när man föder naturligt, att göra kejsarsnitt. Hur kunde den där lille dockan i kuvösen vara min, jag hade ju inte fött barn? Det var en konstig känsla, plus att jag inte fick hålla honom i början. En bebis, min bebis skulle jag ju få i min famn på en gång, få amma honom och allt det som hör till.
Jag minns det som igår, kvällen vi kom hem. Allting ekade tomt. Hur vi möttes av svågern och hans familj, möttes av menande kramar och delad sorg. Hur tom spjälsängen i lägenheten var, i flera dagar innan vi fann orken att plocka bort den. Alla nyinköpta saker som blev paketerade i lådor och ställda på vinden, helt oanvända.
Jag glömmer, allt för ofta, att jag faktiskt är mamma. Att jag faktiskt haft barn. Det är snart 8 månader sedan han gick bort, ibland känns det som om allt bara är en dröm och det aldrig har hänt. Men ibland, då spelas allting upp igen, i minsta detalj. Från telefonsamtalet tjugotvå över tre på natten, till när läkaren kom fram och dödförklarade honom kvart över fyra. Sköterskornas tårar, våra tårar och hans sista andetag.
12 september 2011
En svacka. Jag har hamnat i en sjuhelvetes jävla svacka. Jag ser mig i spegeln och jag vill bara slänga mig mot den där glänsande saken på väggen och slå den i miljontals bitar. Ful. Hemsk. Äcklig. Fet. Avskyvärd. You name it. Orden blir bara fler och fler, det finns inget slut. Hur kan någon älska, vilja leva med någon som jag?
Nevermind me, nevermind me.
I'll just cast shadows on your walls.
Nevermind me, nevermind me.
My God I feel so small.
Nevermind me, nevermind me.
I'll just cast shadows on your walls.
Nevermind me, nevermind me.
My God I feel so small.
11 september 2011
Nostalgi. En gammal känsla. Jag sitter och lyssnar på musik, låtar som en gång i tiden betydde allt. Sådana låtar som lyfte mig upp på fötter om och om igen, var gång jag föll till marken. Skrapade mina knän i fördärvet, ristade in smärtan i hjärtat och på underarmarna. Musiken, det var den som räddade mig, som höll om mig när jag grät som hårdast. Som lät mig gråta tills ögonen torkade ut.
Ibland glömmer jag, all den där kärleken som jag faktiskt har till musik, som jag alltid har haft. För trots att åren gått, att jag sedan länge slutat skära mig, så är musiken en del av min ryggsäck. Vissa låtar väcker hemska minnen till liv, andra låtar får mig att le enda inifrån hjärtat. Någonstans så har jag vaknat, insett att jag faktiskt saknar den delen av mitt liv. Musiken. Jag kunde ägna timmar åt att lyssna på musik, sjunga, nynna, gala tills rösten försvann. Jag gör inte det längre. Det ska bli ändring på det.
Saker och ting håller på att förändras, jag känner det. Jag känner det där hemska komma krypande och jag sliter mitt hår för att inte hamna där. De som känner mig och har känt mig ett tag vet att jag varje höst går in i någon slags depression, så kallad höstdepp. Vissa höstar går det bra och det kommer bara lindrigt, andra gånger är det värre. Jag vet om det, jag känner att jag förändras varje höst. Som om jag blir någon annan. Efter allt som hänt detta år så är jag rädd, verkligen livrädd att det ska bli en tung höst, riktigt tung.
Jag försöker hålla mig sysselsatt, hitta på saker att göra. Enbart för att dra ut på det hela. För att tänka på annat. Det spelar ingen roll vart i livet jag befinner mig, det kommer ändå. När jag väntade Elliott blev den ganska lindrig, jag mådde inte bra, livet blev upp och ner och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Den där känslan av att inte veta vart man ska ta vägen, åt vilket håll man ska gå, vilken väg man ska välja.. den är hemsk!
Jag har pratat med min make, han har lovat att jag inte blir ensam i mörkret när det kommer. Att han kommer att finnas där som mitt ljus, mitt stöd. Jag vet inte vart jag vore utan honom, utan hans famn och lugna kloka ord. Jag älskar honom så otroligt mycket, för att han finns där i vått och torrt. Bär mig när mina egna ben inte orkar.
Ibland glömmer jag, all den där kärleken som jag faktiskt har till musik, som jag alltid har haft. För trots att åren gått, att jag sedan länge slutat skära mig, så är musiken en del av min ryggsäck. Vissa låtar väcker hemska minnen till liv, andra låtar får mig att le enda inifrån hjärtat. Någonstans så har jag vaknat, insett att jag faktiskt saknar den delen av mitt liv. Musiken. Jag kunde ägna timmar åt att lyssna på musik, sjunga, nynna, gala tills rösten försvann. Jag gör inte det längre. Det ska bli ändring på det.
Saker och ting håller på att förändras, jag känner det. Jag känner det där hemska komma krypande och jag sliter mitt hår för att inte hamna där. De som känner mig och har känt mig ett tag vet att jag varje höst går in i någon slags depression, så kallad höstdepp. Vissa höstar går det bra och det kommer bara lindrigt, andra gånger är det värre. Jag vet om det, jag känner att jag förändras varje höst. Som om jag blir någon annan. Efter allt som hänt detta år så är jag rädd, verkligen livrädd att det ska bli en tung höst, riktigt tung.
Jag försöker hålla mig sysselsatt, hitta på saker att göra. Enbart för att dra ut på det hela. För att tänka på annat. Det spelar ingen roll vart i livet jag befinner mig, det kommer ändå. När jag väntade Elliott blev den ganska lindrig, jag mådde inte bra, livet blev upp och ner och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Den där känslan av att inte veta vart man ska ta vägen, åt vilket håll man ska gå, vilken väg man ska välja.. den är hemsk!
Jag har pratat med min make, han har lovat att jag inte blir ensam i mörkret när det kommer. Att han kommer att finnas där som mitt ljus, mitt stöd. Jag vet inte vart jag vore utan honom, utan hans famn och lugna kloka ord. Jag älskar honom så otroligt mycket, för att han finns där i vått och torrt. Bär mig när mina egna ben inte orkar.
8 september 2011
Tiden går.. Hemma igen efter två härliga veckor i Turkiet. Haft det ganska okej, skönt med sol och bad, men finns som vanligt saker man kunnat vara utan. Kan tyvärr inte gå in på detaljer men nästa utlandsresa kommer att bli annorlunda.
Vi har solat, badat och ätit god mat. Druckit drinkar och öl i hotellbaren. Gått på Bazaar, shoppat och myst. Träffat underbara människor, varav en av dom var Mustafa. En kille med humöret jämt på topp och som vår sista dag tog med oss på utflykt. Är ett av de mäktigaste platser jag varit på, någonsin. Vi badade, åt god mat, pratade och rökte vattenpipa.
Jag har tänkt mycket under denna resa, ibland kanske alldeles för mycket. Elliott skulle ha fyllt 8 månader i tisdags, tänk vad stor han hade varit nu. Att åka utomlands, uppleva allt man upplevt och veta att han inte kunde följa med, att han inte får uppleva allt som vi gör, det gör ont. Det finns ingenting jag kan göra, inget som kan ta honom tillbaka till oss, ingenting som gör någon skillnad.
Min svåger Jörgen kommenterade ett av mina inlägg på Facebook. Jag hade en tung dag, var less och förbannad, ville inte hem till den gråa vardagen utan ville stanna kvar ensam i det underbara livet man hade i Turkiet. Han skrev att livet blir vad man gör det till, varken mer eller mindre. Han har så rätt! Under resans gång har jag sett mycket och lärt mig mycket. Om hur personer fungerar, hur personers beteende speglas på en själv och hur man själv mår.
Tänk om man i vissa stunder kunde stoppa tiden och vrida tillbaka klockan, göra saker ogjort och få saker gjorda. Säga saker som man håller inom sig, ta tillbaka saker som man en gång sagt. En tanke, det är bara en tanke. Kan inte riktigt förklara vad jag menar, bara att det hänt saker den senaste tiden som verkligen får en att tänka.
I mina tankar finns nu Jörgens ord och det blir mitt nya motto, att livet blir det man gör det till, varken mer eller mindre. Jag kommer ta avstånd från människor som tar energi och fokusera på människor som ger mig något i livet. Ta vara på varje dag, som om den vore den sista. Inte ta någon, varken mig själv eller någon annan, för givet.
Vi har solat, badat och ätit god mat. Druckit drinkar och öl i hotellbaren. Gått på Bazaar, shoppat och myst. Träffat underbara människor, varav en av dom var Mustafa. En kille med humöret jämt på topp och som vår sista dag tog med oss på utflykt. Är ett av de mäktigaste platser jag varit på, någonsin. Vi badade, åt god mat, pratade och rökte vattenpipa.
Jag har tänkt mycket under denna resa, ibland kanske alldeles för mycket. Elliott skulle ha fyllt 8 månader i tisdags, tänk vad stor han hade varit nu. Att åka utomlands, uppleva allt man upplevt och veta att han inte kunde följa med, att han inte får uppleva allt som vi gör, det gör ont. Det finns ingenting jag kan göra, inget som kan ta honom tillbaka till oss, ingenting som gör någon skillnad.
Min svåger Jörgen kommenterade ett av mina inlägg på Facebook. Jag hade en tung dag, var less och förbannad, ville inte hem till den gråa vardagen utan ville stanna kvar ensam i det underbara livet man hade i Turkiet. Han skrev att livet blir vad man gör det till, varken mer eller mindre. Han har så rätt! Under resans gång har jag sett mycket och lärt mig mycket. Om hur personer fungerar, hur personers beteende speglas på en själv och hur man själv mår.
Tänk om man i vissa stunder kunde stoppa tiden och vrida tillbaka klockan, göra saker ogjort och få saker gjorda. Säga saker som man håller inom sig, ta tillbaka saker som man en gång sagt. En tanke, det är bara en tanke. Kan inte riktigt förklara vad jag menar, bara att det hänt saker den senaste tiden som verkligen får en att tänka.
I mina tankar finns nu Jörgens ord och det blir mitt nya motto, att livet blir det man gör det till, varken mer eller mindre. Jag kommer ta avstånd från människor som tar energi och fokusera på människor som ger mig något i livet. Ta vara på varje dag, som om den vore den sista. Inte ta någon, varken mig själv eller någon annan, för givet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)