Nostalgi. En gammal känsla. Jag sitter och lyssnar på musik, låtar som en gång i tiden betydde allt. Sådana låtar som lyfte mig upp på fötter om och om igen, var gång jag föll till marken. Skrapade mina knän i fördärvet, ristade in smärtan i hjärtat och på underarmarna. Musiken, det var den som räddade mig, som höll om mig när jag grät som hårdast. Som lät mig gråta tills ögonen torkade ut.
Ibland glömmer jag, all den där kärleken som jag faktiskt har till musik, som jag alltid har haft. För trots att åren gått, att jag sedan länge slutat skära mig, så är musiken en del av min ryggsäck. Vissa låtar väcker hemska minnen till liv, andra låtar får mig att le enda inifrån hjärtat. Någonstans så har jag vaknat, insett att jag faktiskt saknar den delen av mitt liv. Musiken. Jag kunde ägna timmar åt att lyssna på musik, sjunga, nynna, gala tills rösten försvann. Jag gör inte det längre. Det ska bli ändring på det.
Saker och ting håller på att förändras, jag känner det. Jag känner det där hemska komma krypande och jag sliter mitt hår för att inte hamna där. De som känner mig och har känt mig ett tag vet att jag varje höst går in i någon slags depression, så kallad höstdepp. Vissa höstar går det bra och det kommer bara lindrigt, andra gånger är det värre. Jag vet om det, jag känner att jag förändras varje höst. Som om jag blir någon annan. Efter allt som hänt detta år så är jag rädd, verkligen livrädd att det ska bli en tung höst, riktigt tung.
Jag försöker hålla mig sysselsatt, hitta på saker att göra. Enbart för att dra ut på det hela. För att tänka på annat. Det spelar ingen roll vart i livet jag befinner mig, det kommer ändå. När jag väntade Elliott blev den ganska lindrig, jag mådde inte bra, livet blev upp och ner och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Den där känslan av att inte veta vart man ska ta vägen, åt vilket håll man ska gå, vilken väg man ska välja.. den är hemsk!
Jag har pratat med min make, han har lovat att jag inte blir ensam i mörkret när det kommer. Att han kommer att finnas där som mitt ljus, mitt stöd. Jag vet inte vart jag vore utan honom, utan hans famn och lugna kloka ord. Jag älskar honom så otroligt mycket, för att han finns där i vått och torrt. Bär mig när mina egna ben inte orkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar