Hade en lång diskussion med min mor, det är synd om mina framtida barn eftersom jag vägrar julpynta. De kommer att få en hemsk och tråkig jul, för att deras mamma inte julpyntar. Det kommer stå två adventsstjärnor i fönstren och en julgran.
Det tar stopp, det går bara inte. Denna jul är inte som alla andra jular. Visst har jag sett framemot julen, snö, skoter, julklappar och sist men inte minst Tomtetjänst. Något fattas, något stort. Denna julen skulle bli minnesvärd, underbar och den bästa i vårat liv. Det blir en tom jul. Elliotts första jul, som blir en jul utan honom.
Jag kunde inte förklara det för min mor, inte för någon egentligen. Det känns förjävligt att det blev såhär, att hela vårat liv ställdes på kant. För jag tror inte att någon i min familj kan sätta sig in i hur det känns..
Förra julen satt jag med min stora mage hemma hos svärmor och svärfar, vi bodde där tillfälligt. Elliott sparkade så magen hoppade och det var den lyckligaste julen i hela mitt liv. Då kunde jag bara drömma om hur denna julafton skulle bli. Kanske kunde han säga ett ord, kanske hade han tagit sina första steg. Det skulle bli en stor dag för oss alla. Se hans reaktion på det första mötet med tomten. Det gör så ont att det inte blir så, att det bara blir vi på jul, inget barn.
Nästa jul kanske, bara kanske jag får uppleva en riktig familjejul.
--------
Sänder en massa fina tankar till Jennifer och en mängd med styrkekramar! Vet ibland inte vart jag vore utan hennes stöd och kloka ord.
25 november 2011
Att känna som jag gör ibland, när det känns som att världen rasar under fötterna, kräver stöd. Jag har mer stöd idag än jag någonsin har kunnat önska mig! Därför känns det så svårt när tysnaden kräver sina offer, när stödet inte finns från vissa pga tystnad. Denna tystnad kommer från mig, ingen annan.
När orden fastnar i halsen, när påminnelsen kommer om att jag ska vara tyst, inte säga ett ord. Jag har lovat och jag håller det jag lovat. Det man inte vet mår man inte dåligt av, eller hur? Att däremot vara tvungen att ha skriftligt tystnad också är nog det svåraste. Att behöva hålla de där känslorna mellan dessa fyra väggar.
Men vet ni? Var går gränsen egentligen? När sorgen i mitt hjärta blivit för tung, har jag sökt tröst där den funnits, av ren självklarhet. Vem tröstar bättre om inte mina föräldrar, min underbara mor och min kloka far? Min fantastiska make som tagit mig i famnen, hållit om mig när hjärtat blöder. Mina systrar, mina älskade systrar som alltid finns där, i solsken eller storm. Min bästa svägerska, som dagligen öppnar sin dörr och sitt hjärta för mig.
Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om alla dessa underbara människor som finns i mitt liv. Orden räcker liksom inte alltid till, men det ska ni veta, ni betyder allting för mig!
And to you my dear friend, never ever stop believing in yourself.
You're never alone, I'll stand by you, no matter what.
När orden fastnar i halsen, när påminnelsen kommer om att jag ska vara tyst, inte säga ett ord. Jag har lovat och jag håller det jag lovat. Det man inte vet mår man inte dåligt av, eller hur? Att däremot vara tvungen att ha skriftligt tystnad också är nog det svåraste. Att behöva hålla de där känslorna mellan dessa fyra väggar.
Men vet ni? Var går gränsen egentligen? När sorgen i mitt hjärta blivit för tung, har jag sökt tröst där den funnits, av ren självklarhet. Vem tröstar bättre om inte mina föräldrar, min underbara mor och min kloka far? Min fantastiska make som tagit mig i famnen, hållit om mig när hjärtat blöder. Mina systrar, mina älskade systrar som alltid finns där, i solsken eller storm. Min bästa svägerska, som dagligen öppnar sin dörr och sitt hjärta för mig.
Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om alla dessa underbara människor som finns i mitt liv. Orden räcker liksom inte alltid till, men det ska ni veta, ni betyder allting för mig!
And to you my dear friend, never ever stop believing in yourself.
You're never alone, I'll stand by you, no matter what.
24 november 2011
En månad kvar till Julafton!
Det händer mycket i livet just nu, saker som gör att jag inte kan skriva så mycket. Det finns mycket att skriva om, men alla orden stannar hos mig. En del saker är bättre om de inte sprids, som askan i vinden.
När livet är fyllt av upp och nergångar så försöker man göra det bästa för att ta sig igenom dagen. Det går bra, jag står med bägge fötterna i marken. Även om livet ibland försöker slå krokben på mig så står jag kvar.
Det som hänt den senaste tiden har verkligen fått mig att tänka på vad som är viktigt. Att allting är värt att kämpa för. Vi har verkligen gått igenom mycket tillsammans, jag och maken. Död, sorg och smärta men även ordentligt mycket lycka och glädje. Det är de där stunderna man aldrig får glömma.
Vi gav varandra ett löfte i augusti. Att stå vid varandras sida tills döden skiljer oss åt, än har den inte lyckas. När vi förlorade Elliott vändes hela vår värld uppochner, jag var beredd på att sorgen skulle göra att våra vägar skulle skiljas. Det blev tvärt om. Trots att vi varit arga, ledsna och helt förstörda så har vi varit det tillsammans.
Än idag så står vi här, mer förstående och starkare än förut. Med en gemensam längtan efter att bli en stor familj, en dag skaffa hus och leva lyckliga i alla våra dagar. Vi kommer stöta på fler prövningar, det gör man alltid. Det gäller bara att ta sig igenom dom som ett team, tillsammans.
Det händer mycket i livet just nu, saker som gör att jag inte kan skriva så mycket. Det finns mycket att skriva om, men alla orden stannar hos mig. En del saker är bättre om de inte sprids, som askan i vinden.
När livet är fyllt av upp och nergångar så försöker man göra det bästa för att ta sig igenom dagen. Det går bra, jag står med bägge fötterna i marken. Även om livet ibland försöker slå krokben på mig så står jag kvar.
Det som hänt den senaste tiden har verkligen fått mig att tänka på vad som är viktigt. Att allting är värt att kämpa för. Vi har verkligen gått igenom mycket tillsammans, jag och maken. Död, sorg och smärta men även ordentligt mycket lycka och glädje. Det är de där stunderna man aldrig får glömma.
Vi gav varandra ett löfte i augusti. Att stå vid varandras sida tills döden skiljer oss åt, än har den inte lyckas. När vi förlorade Elliott vändes hela vår värld uppochner, jag var beredd på att sorgen skulle göra att våra vägar skulle skiljas. Det blev tvärt om. Trots att vi varit arga, ledsna och helt förstörda så har vi varit det tillsammans.
Än idag så står vi här, mer förstående och starkare än förut. Med en gemensam längtan efter att bli en stor familj, en dag skaffa hus och leva lyckliga i alla våra dagar. Vi kommer stöta på fler prövningar, det gör man alltid. Det gäller bara att ta sig igenom dom som ett team, tillsammans.
11 november 2011
Dagens datum är ett speciellt datum, 11/11/11.
Jag har så mycket funderingar nuförtiden! Vet inte om det är för att jag verkligen längtar efter bebis eller om det är något annat.
Ibland ploppar det upp tankar i huvudet om saker som ska och inte ska ske när vi får bebis. Hur vi ska förhålla oss, hur andra ska förhålla sig gentemot oss m.m. Ja det finns så mycket som liksom kommer till en, som man vill göra. Dock är det väääldigt tidigt för sådana tankar, för vem vet, det kanske dröjer år innan vi blir med barn.
Det finns så mycket oro inom mig. Oro om framtiden och om oss. Var vi är på väg och var vi kommer att hamna. Jag orkar inte så mycket längre. Jag är rätt knäckt psykiskt. Det är inte lätt att vara arbetslös, kanske om det vore en stund men att vara det i över ett år är ren skit! Jag är rastlös, tankspridd men på samma gång handlingsförlamad. Det finns så mycket som jag skulle vilja göra, saker som måste göras men jag orkar inte.
Det finns människor i min närvaro som jag inte skulle klara mig utan. Jag nämner inga namn, vill inte att någon ska känna sig mindre eller mer värd än någon annan. Att förlora ett barn får en att lägga märke till vilka som står en nära och vilka som inte gör det.
Jag har dessutom lärt känna en helt underbar människa under den här tiden, som verkligen förstår mig. Som delar mina tankar men som jag även kan diskutera våra olikheter med. Det är lite som att ha fått en extra storasyster som man kan prata om allt med, som gått igenom sorgen att förlora barn. Som nu väntar ett syskon till sina änglaflickor, önskar henne verkligen all lycka i världen, finaste LadyBond!
Jag har så mycket funderingar nuförtiden! Vet inte om det är för att jag verkligen längtar efter bebis eller om det är något annat.
Ibland ploppar det upp tankar i huvudet om saker som ska och inte ska ske när vi får bebis. Hur vi ska förhålla oss, hur andra ska förhålla sig gentemot oss m.m. Ja det finns så mycket som liksom kommer till en, som man vill göra. Dock är det väääldigt tidigt för sådana tankar, för vem vet, det kanske dröjer år innan vi blir med barn.
Det finns så mycket oro inom mig. Oro om framtiden och om oss. Var vi är på väg och var vi kommer att hamna. Jag orkar inte så mycket längre. Jag är rätt knäckt psykiskt. Det är inte lätt att vara arbetslös, kanske om det vore en stund men att vara det i över ett år är ren skit! Jag är rastlös, tankspridd men på samma gång handlingsförlamad. Det finns så mycket som jag skulle vilja göra, saker som måste göras men jag orkar inte.
Det finns människor i min närvaro som jag inte skulle klara mig utan. Jag nämner inga namn, vill inte att någon ska känna sig mindre eller mer värd än någon annan. Att förlora ett barn får en att lägga märke till vilka som står en nära och vilka som inte gör det.
Jag har dessutom lärt känna en helt underbar människa under den här tiden, som verkligen förstår mig. Som delar mina tankar men som jag även kan diskutera våra olikheter med. Det är lite som att ha fått en extra storasyster som man kan prata om allt med, som gått igenom sorgen att förlora barn. Som nu väntar ett syskon till sina änglaflickor, önskar henne verkligen all lycka i världen, finaste LadyBond!
6 oktober 2011
Grattis till världens finaste ängel! Idag hade du blivit 10 månader gammal, tänk vad tiden gått fort! Mamma och pappa älskar dig Elliott.
Jag tänker mycket, ibland alldeles för mycket..
Jag längtar, ibland alldeles för mycket..
Det finns de som än idag kommer fram och beklagar sorgen. De som inte vetat hur de ska bete sig, hur man skulle reagera om de kommit fram. Även om jag blir glad för allas omtanke så river det små sår i allt. Reagerar jag normalt?
Att få bli med barn är som många vet en av mina högsta önskningar just nu, det som står längst upp på min önskelista till jultomten. Jag drömmer om bebisar, både i magen och utanför. Det pirrar i både mage och hjärta när jag träffar svägerskans lillkille.
Under ett tag har det varit jobbigt att träffa honom, det har varit riktigt tungt. Ibland kanske man känner efter lite väl mycket, ja, jag vet inte. Det har blivit bättre, mycket bättre. Jag kunde känna mig skakis efter att ha träffat honom, ibland riktigt labil. Den känslan är borta nu.
Tänk om min önskan skulle slå in, att jag skulle bli gravid. Det är steg ett, men sedan då? När, var och hur berättar man för alla nära och kära? Självklart skulle man vilja ha stöd redan i början om det mot förmodan skulle bli ett missfall eller något liknande. På samma gång vill man inte bygga upp allas förväntningar innan man själv vet att det kommer att gå vägen, att allting är bra. Hur skulle alla reagera? Skulle de bli glada, oroliga, arga, ledsna eller allting på samma gång?
Jag vet att det är tidigt att oroa sig, men jag måste börja fundera, så jag vet hur vi ska göra när det väl blir dags.
Jag tänker mycket, ibland alldeles för mycket..
Jag längtar, ibland alldeles för mycket..
Det finns de som än idag kommer fram och beklagar sorgen. De som inte vetat hur de ska bete sig, hur man skulle reagera om de kommit fram. Även om jag blir glad för allas omtanke så river det små sår i allt. Reagerar jag normalt?
Att få bli med barn är som många vet en av mina högsta önskningar just nu, det som står längst upp på min önskelista till jultomten. Jag drömmer om bebisar, både i magen och utanför. Det pirrar i både mage och hjärta när jag träffar svägerskans lillkille.
Under ett tag har det varit jobbigt att träffa honom, det har varit riktigt tungt. Ibland kanske man känner efter lite väl mycket, ja, jag vet inte. Det har blivit bättre, mycket bättre. Jag kunde känna mig skakis efter att ha träffat honom, ibland riktigt labil. Den känslan är borta nu.
Tänk om min önskan skulle slå in, att jag skulle bli gravid. Det är steg ett, men sedan då? När, var och hur berättar man för alla nära och kära? Självklart skulle man vilja ha stöd redan i början om det mot förmodan skulle bli ett missfall eller något liknande. På samma gång vill man inte bygga upp allas förväntningar innan man själv vet att det kommer att gå vägen, att allting är bra. Hur skulle alla reagera? Skulle de bli glada, oroliga, arga, ledsna eller allting på samma gång?
Jag vet att det är tidigt att oroa sig, men jag måste börja fundera, så jag vet hur vi ska göra när det väl blir dags.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)