En månad kvar till Julafton!
Det händer mycket i livet just nu, saker som gör att jag inte kan skriva så mycket. Det finns mycket att skriva om, men alla orden stannar hos mig. En del saker är bättre om de inte sprids, som askan i vinden.
När livet är fyllt av upp och nergångar så försöker man göra det bästa för att ta sig igenom dagen. Det går bra, jag står med bägge fötterna i marken. Även om livet ibland försöker slå krokben på mig så står jag kvar.
Det som hänt den senaste tiden har verkligen fått mig att tänka på vad som är viktigt. Att allting är värt att kämpa för. Vi har verkligen gått igenom mycket tillsammans, jag och maken. Död, sorg och smärta men även ordentligt mycket lycka och glädje. Det är de där stunderna man aldrig får glömma.
Vi gav varandra ett löfte i augusti. Att stå vid varandras sida tills döden skiljer oss åt, än har den inte lyckas. När vi förlorade Elliott vändes hela vår värld uppochner, jag var beredd på att sorgen skulle göra att våra vägar skulle skiljas. Det blev tvärt om. Trots att vi varit arga, ledsna och helt förstörda så har vi varit det tillsammans.
Än idag så står vi här, mer förstående och starkare än förut. Med en gemensam längtan efter att bli en stor familj, en dag skaffa hus och leva lyckliga i alla våra dagar. Vi kommer stöta på fler prövningar, det gör man alltid. Det gäller bara att ta sig igenom dom som ett team, tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar