Ibland slår hjärnan slint. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min kära svägerska, som ställer upp dag ut och dag in. Som tar emot mig med öppna armar. Tack Cilla för att du finns, för att du förgyller min vardag!
Det är tungt just nu, jag kan inte förklara varför. Det känns som att allt bara blir så fel hela tiden, som om inget jag gör blir rätt. Jag är tom, gråtfärdig och tung. Tung i hjärta och själ. Jag vet inte om jag kände rätt eller om orden var dömande. Som om jag gör fel, som om folk tror att saker är så mycket mer än dom verkar.
Jag beställde bebiskläder förra veckan, två overaller i plysch. Så otroligt fina! Hur ont det än gör att hålla dom i sina händer, veta att de är något som man hade kunnat ha på Elliott just nu. Jag beställde dom för att jag längtar, för att jag drömmer. Det finns inget jag hellre skulle vilja ha nu än en bebis, antingen i famnen eller i magen. Jag vet att den dagen kommer, jag börjar bara bli lite otålig.
På fredag är det minnesgudstjänst. Jag är nervös. Tänk om jag bryter ihop i kyrkan, tänk om allting brister. En gång i tiden var jag stark, men just nu är jag svag så otroligt jävla svag. Minsta lilla ord, minsta lilla handling som inte är bra får mig att tappa fästet och falla. Det är länge sedan nu jag kände mig så här sårbar, så här tom och ensam.
En dag, en vacker dag ska jag också bli lycklig..
Tankar i massor.
Kanske är min vilja för stor, kanske hoppas jag för mycket. Jag vet inte ens själv längre. Att sätta upp ett mål och sträva efter något, det är jag bra på ibland, När det verkligen är något som jag brinner för. Detta brinner jag för.
Jag försöker inse att jag inte kan leva i en dröm längre, att den verklighet jag lever i inte existerar. Mina tankar och känslor tar mig så långt, men alldeles för långt in i fantasin.
Hur hittar man tillbaka till verkligheten? Är verkligheten något jag vill leva i? Jag vill inte vakna upp en morgon om fem år och känna att gnistan är borta. Att det jag lever för är någon annanstans. Tanken på att kliva upp en dag och inse att det som jag kämpat för aldrig blivit verklighet, det skrämmer mig mer än någon kan förstå.
En gång i tiden hade jag drömmar, riktiga sådana. Drömmar om hur framtiden skulle se ut, vad jag skulle jobba med, hur många barn jag skulle ha och vad de skulle heta, vart och hur jag skulle bo. Jag vet inte om allting raserades i samband med Elliott, det vet jag faktiskt inte. I dagsläget är jag bara glad om jag vaknar imorgon och lever.
Vad har jag för framtid att vänta? Hur ska jag någonsin kunna få ett fast jobb här när det ser ut som det gör i dagens samhälle? Jag har ett barn, han är en ängel och fick namnet Elliott, sen då? Kommer jag få uppleva lyckan över hur det känns att vänta barn och bli mamma igen? Eller kommer han vara det enda barnet jag satt till världen? Jag drömmer fortfarande om att bo i hus, att bo i lägenhet kväver mig sakta men säkert.
Jag kunde inte sova så jag satte mig vid datorn, slog igång Sex And The City 2. Tänkte att en film gör mig säkert trött. Istället sitter jag nu här och ifrågasätter hela min tillvaro. Jag är trött i själen, trött och less. I filmen hamnar Carrie och Big i ett slentrian med hemkörd mat och tv-tittande. Där allt annat går före förhållandet. Jag känner någonstans att vi också är på väg dit. Med samma dagliga schema varje vecka.
Man måste vårda ett förhållande för att hålla lågan brinnande, slocknar den och börjar glöda måste man skynda på att slänga dit mer bränsle. Vad gör man den dagen bränslet tar slut, eller man är för långsam på att fylla på?
Vart kommer jag vakna upp om fem år, och hur kommer mitt liv se ut då? Kommer det fortfarande vara du och jag, vi två. Only time will tell..
Jag försöker inse att jag inte kan leva i en dröm längre, att den verklighet jag lever i inte existerar. Mina tankar och känslor tar mig så långt, men alldeles för långt in i fantasin.
Hur hittar man tillbaka till verkligheten? Är verkligheten något jag vill leva i? Jag vill inte vakna upp en morgon om fem år och känna att gnistan är borta. Att det jag lever för är någon annanstans. Tanken på att kliva upp en dag och inse att det som jag kämpat för aldrig blivit verklighet, det skrämmer mig mer än någon kan förstå.
En gång i tiden hade jag drömmar, riktiga sådana. Drömmar om hur framtiden skulle se ut, vad jag skulle jobba med, hur många barn jag skulle ha och vad de skulle heta, vart och hur jag skulle bo. Jag vet inte om allting raserades i samband med Elliott, det vet jag faktiskt inte. I dagsläget är jag bara glad om jag vaknar imorgon och lever.
Vad har jag för framtid att vänta? Hur ska jag någonsin kunna få ett fast jobb här när det ser ut som det gör i dagens samhälle? Jag har ett barn, han är en ängel och fick namnet Elliott, sen då? Kommer jag få uppleva lyckan över hur det känns att vänta barn och bli mamma igen? Eller kommer han vara det enda barnet jag satt till världen? Jag drömmer fortfarande om att bo i hus, att bo i lägenhet kväver mig sakta men säkert.
Jag kunde inte sova så jag satte mig vid datorn, slog igång Sex And The City 2. Tänkte att en film gör mig säkert trött. Istället sitter jag nu här och ifrågasätter hela min tillvaro. Jag är trött i själen, trött och less. I filmen hamnar Carrie och Big i ett slentrian med hemkörd mat och tv-tittande. Där allt annat går före förhållandet. Jag känner någonstans att vi också är på väg dit. Med samma dagliga schema varje vecka.
Man måste vårda ett förhållande för att hålla lågan brinnande, slocknar den och börjar glöda måste man skynda på att slänga dit mer bränsle. Vad gör man den dagen bränslet tar slut, eller man är för långsam på att fylla på?
Vart kommer jag vakna upp om fem år, och hur kommer mitt liv se ut då? Kommer det fortfarande vara du och jag, vi två. Only time will tell..
30 oktober 2011
Jag blir arg, så fruktansvärt arg när jag läser all skit som skrivs. Att vissa människor inte kan förstå eller inte vill förstå helt enkelt. Men jag tänker inte lägga energi på sådana personer.
Ikväll är vi äntligen färdiga, jag och älsklingen. Det blev så otroligt bra, vårat nya vardagsrum/matsal. Att gå från mörkbrunt/beiget till vitt har gjort hela rummet mycket större. Att bygga ihop ett alldeles nytt matbord med stolar, det har känts så kul! Tänk att små saker kan ha stor betydelse i ens mående. Dessutom blev det så himla fint med löparen som jag fick i julklapp av finaste Farmor Ulla.
Tänk att det ibland ska krävas att man blir vuxen för att orättvisor ska minska i betydelse. När man istället för att sura och vara besviken väljer att ta avstånd. För detta är precis det jag har gjort. Kommer aldrig att ångra mina handlingar eller mina ord, men vidare har jag gått.
Ikväll är vi äntligen färdiga, jag och älsklingen. Det blev så otroligt bra, vårat nya vardagsrum/matsal. Att gå från mörkbrunt/beiget till vitt har gjort hela rummet mycket större. Att bygga ihop ett alldeles nytt matbord med stolar, det har känts så kul! Tänk att små saker kan ha stor betydelse i ens mående. Dessutom blev det så himla fint med löparen som jag fick i julklapp av finaste Farmor Ulla.
Tänk att det ibland ska krävas att man blir vuxen för att orättvisor ska minska i betydelse. När man istället för att sura och vara besviken väljer att ta avstånd. För detta är precis det jag har gjort. Kommer aldrig att ångra mina handlingar eller mina ord, men vidare har jag gått.
27 oktober 2011
Sitter och väntar på ett leverans-samtal från IKEA! Idag kommer äntligen vårat nya köksbord som vi fick i bröllopspresent av min mor och far.
Det har regnat hela morgonen, tänk att vädret kan påverka en så otroligt mycket. Fast någonstans lyser det inom mig, som om jag hittat ett hopp som inte funnits förut, kanske är något bra på väg att hända?
Jag drömde inatt att jag väntade barn. Gick omkring här hemma med magen i vädret. Kände sparkarna, rörelser och den växande magen. Det underbaraste med hela drömmen var att jag vaknade med ett leende på läpparna. UNDERBART!
Att se vår lägenhet förvandlas, se den bli VÅR gör mig så glad. För varje dag som går trivs jag bara bättre och bättre. Saker och ting har varit jobbigt med denna lägenhet, mest att vi sov en halv natt och sedan fick vänta i två veckor på att komma hem igen. När vi då kom hem var lägenheten i ordningställd. Vi höll nämligen på att flytta in när vi åkte in på vändningsförsök. Att lämna en lägenhet ful av kartonger och komma hem till en nytapetserad och städad lägenhet, kändes konstigt. Nu börjar det äntligen bli på vårt sätt, som vi vill ha det. Dock känns lägenheten på något sätt fylld av det förflutna.
Jag saknar min prins..
Det har regnat hela morgonen, tänk att vädret kan påverka en så otroligt mycket. Fast någonstans lyser det inom mig, som om jag hittat ett hopp som inte funnits förut, kanske är något bra på väg att hända?
Jag drömde inatt att jag väntade barn. Gick omkring här hemma med magen i vädret. Kände sparkarna, rörelser och den växande magen. Det underbaraste med hela drömmen var att jag vaknade med ett leende på läpparna. UNDERBART!
Att se vår lägenhet förvandlas, se den bli VÅR gör mig så glad. För varje dag som går trivs jag bara bättre och bättre. Saker och ting har varit jobbigt med denna lägenhet, mest att vi sov en halv natt och sedan fick vänta i två veckor på att komma hem igen. När vi då kom hem var lägenheten i ordningställd. Vi höll nämligen på att flytta in när vi åkte in på vändningsförsök. Att lämna en lägenhet ful av kartonger och komma hem till en nytapetserad och städad lägenhet, kändes konstigt. Nu börjar det äntligen bli på vårt sätt, som vi vill ha det. Dock känns lägenheten på något sätt fylld av det förflutna.
Jag saknar min prins..
24 oktober 2011
2 MÅNADER KVAR TILL JULAFTON, WIHOOO!
Vilken dag! Varför ska måndagar alltid jävlas? Skapade Gud måndagen enbart för att plåga oss stackars människor? Vem vet, vem vet..
Dagen började med att jag inte lyckades somna om efter att älsklingen hade farit på jobbet. Så klev upp och försökte ringa skolan som jag ska jobba på på onsdag. De hade fel på telefonin. Så när jag ätit lunch gick jag dit och pratade med dem istället.
Gick sedan hem och rev klart tapeterna på fondväggen. Satte mig vid datorn och såg att tunikan jag trånat efter på H&M kommit på rea, jippi! La den i varukorgen och la till den i min redan lagda order. Då upptäcker jag att två av varorna är borta! Så jag letar rätt på orderbekräftelsen och mycket riktigt, i den står alla varor men nu är två av dem borta.
Ringer upp H&Ms kundtjänst, berättar lugnt och sansat det inträffade. Mycket märkligt tycker kvinnan jag pratar med. Hon "reserverar" varorna åt mig, men kan inte lova att de kommer in igen, då de legat under rean. Känner hur jag smått kokar inombords. När samtalet är avslutat skriver jag mitt andra mail på kort tid till H&M och ber om förklaring varför de krånglar till det. Sist handlade det om en klänning som jag beställt som det blev fel-leverans på 3! gånger. Så ja, jag är måttligt less på deras strul.
Den gången fick jag iallafall kompensation i form av 100kr i presentkort, men tror ni att det funkade? Nej! Fick hem presentkort på 200kr, 4st á 50kr. Alla med samma rabattnummer vilket innebär att jag enbart kunnat använda ETT! MORR! Så får se vad de hittar på denna gång, kanske raderar mig ur deras kundregister?
Har iallafall lugnat ner mig så pass att jag och älskling lyckats spackla väggen, nej nu ljuger jag. Vi har spacklat, jag först och sedan har älsklingen gjort om allt jag spacklat. Så enklast hade varit om han gjort allting från början. Imorgon blir det troligen ett varv spackling till och sedan grundmåla hela vardagsrummet. Allt ska vara klart på torsdag, för då kommer vår bröllopspresent/julklapp från mor och far. ETT NYTT KÖKSBORD MED 6 STOLAR FRÅN IKEA!
- - - - - - - - - -
Fick brev hem idag, kommer sällan brev med handskrivet namn på framsidan. Det var från Svenska Kyrkan. Den 4e November håller de minnesgudstjänst i Vilhelmina Kyrka. Hans namn stod stort i brevet, Karl Olov Elliott Almqvist. Så länge sedan jag sett hela hans namn. Självklart kommer vi åka dit, sedan åka och tända ljus på hans grav. Det är ju trots allt Alla helgons den helgen.
Vilken dag! Varför ska måndagar alltid jävlas? Skapade Gud måndagen enbart för att plåga oss stackars människor? Vem vet, vem vet..
Dagen började med att jag inte lyckades somna om efter att älsklingen hade farit på jobbet. Så klev upp och försökte ringa skolan som jag ska jobba på på onsdag. De hade fel på telefonin. Så när jag ätit lunch gick jag dit och pratade med dem istället.
Gick sedan hem och rev klart tapeterna på fondväggen. Satte mig vid datorn och såg att tunikan jag trånat efter på H&M kommit på rea, jippi! La den i varukorgen och la till den i min redan lagda order. Då upptäcker jag att två av varorna är borta! Så jag letar rätt på orderbekräftelsen och mycket riktigt, i den står alla varor men nu är två av dem borta.
Ringer upp H&Ms kundtjänst, berättar lugnt och sansat det inträffade. Mycket märkligt tycker kvinnan jag pratar med. Hon "reserverar" varorna åt mig, men kan inte lova att de kommer in igen, då de legat under rean. Känner hur jag smått kokar inombords. När samtalet är avslutat skriver jag mitt andra mail på kort tid till H&M och ber om förklaring varför de krånglar till det. Sist handlade det om en klänning som jag beställt som det blev fel-leverans på 3! gånger. Så ja, jag är måttligt less på deras strul.
Den gången fick jag iallafall kompensation i form av 100kr i presentkort, men tror ni att det funkade? Nej! Fick hem presentkort på 200kr, 4st á 50kr. Alla med samma rabattnummer vilket innebär att jag enbart kunnat använda ETT! MORR! Så får se vad de hittar på denna gång, kanske raderar mig ur deras kundregister?
Har iallafall lugnat ner mig så pass att jag och älskling lyckats spackla väggen, nej nu ljuger jag. Vi har spacklat, jag först och sedan har älsklingen gjort om allt jag spacklat. Så enklast hade varit om han gjort allting från början. Imorgon blir det troligen ett varv spackling till och sedan grundmåla hela vardagsrummet. Allt ska vara klart på torsdag, för då kommer vår bröllopspresent/julklapp från mor och far. ETT NYTT KÖKSBORD MED 6 STOLAR FRÅN IKEA!
- - - - - - - - - -
Fick brev hem idag, kommer sällan brev med handskrivet namn på framsidan. Det var från Svenska Kyrkan. Den 4e November håller de minnesgudstjänst i Vilhelmina Kyrka. Hans namn stod stort i brevet, Karl Olov Elliott Almqvist. Så länge sedan jag sett hela hans namn. Självklart kommer vi åka dit, sedan åka och tända ljus på hans grav. Det är ju trots allt Alla helgons den helgen.
22 oktober 2011
Ibland får man en känsla i kroppen, som inte riktigt går att beskriva med ord. En sådan känsla har jag nu. Det finns så mycket som ligger och gnager, som ibland gnager sig igenom skalet och upp till ytan.
Jag bär på rädsla, oro och en massa mer rädsla. Jag väntar inte barn, inte just nu, men vad händer den dagen jag blir gravid? Kommer jag klara av en graviditet psykiskt, någonsin? Kommer jag klara av att bära ännu ett mirakel utan att oroa ihjäl mig? Fast det är egentligen inte mitt stora bekymmer just nu.
Min största oro ligger nämligen vid förlossningen. Jag vet, idiotiskt av mig att oroa mig när jag inte väntar barn, men ändå. När vi hamnade i Umeå, innan Elliott föddes så sa läkarna att han aldrig skulle överleva en vanlig förlossning, att det tvunget skulle bli ett kejsarsnitt. Vad händer nästa gång? För jag är rädd redan nu, för en vanlig förlossning innebär just nu för mig att barnet inte överlever. När jag blir med barn kommer jag ta upp detta det första jag gör. Kanske be om att få komma till en psykolog eller kurator, ja jag vet inte.
Visst bär jag även på rädslan att få ännu ett sjukt barn, men läkarna sa att den risken är minimal, den finns men är som sagt minimal. Jag vill inget hellre än att bli med barn, få bli mamma "på riktigt". Jag tror att det skulle bli bra, att det trots oron skulle lugna mig.
När jag var liten och man ramlade av hästen på ridskolan, fick man lära sig att man skulle upp i sadeln på en gång igen för att inte rädslan skulle ta över. Det är så jag känner nu. Jag är rädd, men jag tror att om vi väntar länge så kommer rädslan ta över eller iallafall bli värre. Jag vill inte vänta länge, inte alls, jag vill bli mamma nu.
Men allt har sin tid och när tiden är rätt kommer Elliott att få bli storebror.
Jag bär på rädsla, oro och en massa mer rädsla. Jag väntar inte barn, inte just nu, men vad händer den dagen jag blir gravid? Kommer jag klara av en graviditet psykiskt, någonsin? Kommer jag klara av att bära ännu ett mirakel utan att oroa ihjäl mig? Fast det är egentligen inte mitt stora bekymmer just nu.
Min största oro ligger nämligen vid förlossningen. Jag vet, idiotiskt av mig att oroa mig när jag inte väntar barn, men ändå. När vi hamnade i Umeå, innan Elliott föddes så sa läkarna att han aldrig skulle överleva en vanlig förlossning, att det tvunget skulle bli ett kejsarsnitt. Vad händer nästa gång? För jag är rädd redan nu, för en vanlig förlossning innebär just nu för mig att barnet inte överlever. När jag blir med barn kommer jag ta upp detta det första jag gör. Kanske be om att få komma till en psykolog eller kurator, ja jag vet inte.
Visst bär jag även på rädslan att få ännu ett sjukt barn, men läkarna sa att den risken är minimal, den finns men är som sagt minimal. Jag vill inget hellre än att bli med barn, få bli mamma "på riktigt". Jag tror att det skulle bli bra, att det trots oron skulle lugna mig.
När jag var liten och man ramlade av hästen på ridskolan, fick man lära sig att man skulle upp i sadeln på en gång igen för att inte rädslan skulle ta över. Det är så jag känner nu. Jag är rädd, men jag tror att om vi väntar länge så kommer rädslan ta över eller iallafall bli värre. Jag vill inte vänta länge, inte alls, jag vill bli mamma nu.
Men allt har sin tid och när tiden är rätt kommer Elliott att få bli storebror.
20 oktober 2011
Deprimerad. Det är precis vad jag blir! Är så förbannade less på att vara arbetslös.. Vet ni vad man som arbetslös måste göra i den här lilla hålan? Jo, jag går hos en jobbcoach och måste söka 5 jobb i veckan, alltså ett per dag! Någon mer än jag som anser det vara fullständigt vansinne?
Jag är less, för minst 50% av alla jobb jag söker är såna som jag inte vill ha. Jag lider med arbetsgivarna som måste läsa mitt CV, som ibland ringer eller mailar. För helt seriöst, vem faaan tar en tjänst som extrapersonal inom personlig assistent i Skellefteå när man bor i Vilhelmina? Skulle jag ta den tjänsten, ja, jag skulle inte ha råd med flytten och ännu mindre hyran där. Att pendla vore inte ens en tanke.
Vem har kommit på denna brillianta idén? Inte någon som är arbetslös iallafall. Jag läste någonstans att fler och fler arbetslösa blir sjukskrivna för utbrändhet, jag förstår dem. För det tär på krafterna. De säger sedan att med utbildning kommer jobben, men då har de aldrig försökt sig på att söka en utbildning i nuläget. Att hanka sig fram som timvikarie, med jobb en dag i månaden i värsta fall är omöjligt. Att leva på aktivitetsstöd från FK är inte ett liv. Då jag inte jobbat tillräckligt för att ha rätt till A-Kassa så ligger jag på lägsta nivå, dvs 136kr/dag, dvs drygt 2000kr/månaden. Jag hoppas alla politiker, alla högt uppsatta människor med mer pengar än de kan göra av med sover gott om nätterna..
Finns så mycket att skriva men just nu orkar jag inte. Om man ändå vore miljonär, hade pengar att leva på och för, hade en chans till ett liv med möjligheter.
Jag är less, för minst 50% av alla jobb jag söker är såna som jag inte vill ha. Jag lider med arbetsgivarna som måste läsa mitt CV, som ibland ringer eller mailar. För helt seriöst, vem faaan tar en tjänst som extrapersonal inom personlig assistent i Skellefteå när man bor i Vilhelmina? Skulle jag ta den tjänsten, ja, jag skulle inte ha råd med flytten och ännu mindre hyran där. Att pendla vore inte ens en tanke.
Vem har kommit på denna brillianta idén? Inte någon som är arbetslös iallafall. Jag läste någonstans att fler och fler arbetslösa blir sjukskrivna för utbrändhet, jag förstår dem. För det tär på krafterna. De säger sedan att med utbildning kommer jobben, men då har de aldrig försökt sig på att söka en utbildning i nuläget. Att hanka sig fram som timvikarie, med jobb en dag i månaden i värsta fall är omöjligt. Att leva på aktivitetsstöd från FK är inte ett liv. Då jag inte jobbat tillräckligt för att ha rätt till A-Kassa så ligger jag på lägsta nivå, dvs 136kr/dag, dvs drygt 2000kr/månaden. Jag hoppas alla politiker, alla högt uppsatta människor med mer pengar än de kan göra av med sover gott om nätterna..
Finns så mycket att skriva men just nu orkar jag inte. Om man ändå vore miljonär, hade pengar att leva på och för, hade en chans till ett liv med möjligheter.
19 oktober 2011
Att famla i mörkret när det finns så mycket ljus. Att falla när fötterna står kvar på marken. Det är så det är att vara jag. Det är så det känns inuti mig. Tänk att känslor sällan syns på utsidan, att allt det jag bär inom mig döljs av mitt skal. Ibland önskar jag att någon/något kunde riva muren, få mig att skrika, få mig att explodera.
Livet är orättvist och jag har blivit tvungen att leva med det. Jag har inte valt det liv jag lever nu, för hade jag fått välja hade Elliott levt idag, hade jag fått välja hade jag varit mamma "på riktigt". Det känns någonstans som om jag inte är mamma, som om jag lever i någon slags falskhet. Som om de senaste tio månaderna bara varit en dröm. Mitt enda problem är att jag inte kan vakna upp. Som om drömmen aldrig tar slut, som om jag aldrig någonsin kommer att vakna igen.
Det är som att en del finns kvar, som att han finns kvar, som om han aldrig försvunnit. Jag kommer på mig själv att leta efter kläder, till honom. Kläder som han skulle ha kunnat ha vid jul. Min älskade lillprins som en liten tomtenisse eller pepparkaksgubbe. Hittar så otroligt mycket fint som hade passat så bra på en 10 månaders kille. För det är vad han hade varit nu..
Om bara några enstaka jävla timmar är det tio månader sedan han lämnade oss, sedan han tog sitt sista andetag. Det gör fortfarande lika ont att tänka på det, att tänka på honom. Han är borta, död och begraven, för alltid. Han kommer aldrig att komma tillbaka..
Mitt i all sorg och saknad så längtar jag. Längtar så hjärtat nästan blöder, efter ett syskon till Elliott. Tänk att få ge honom en lillasyster eller lillebror, vad stolt han skulle vara. Stolt över att vi klarade det, att vi vågade igen. Snart Elliott, snart ska du få chansen att bli storebror. Mamma lovar dig det!
Livet är orättvist och jag har blivit tvungen att leva med det. Jag har inte valt det liv jag lever nu, för hade jag fått välja hade Elliott levt idag, hade jag fått välja hade jag varit mamma "på riktigt". Det känns någonstans som om jag inte är mamma, som om jag lever i någon slags falskhet. Som om de senaste tio månaderna bara varit en dröm. Mitt enda problem är att jag inte kan vakna upp. Som om drömmen aldrig tar slut, som om jag aldrig någonsin kommer att vakna igen.
Det är som att en del finns kvar, som att han finns kvar, som om han aldrig försvunnit. Jag kommer på mig själv att leta efter kläder, till honom. Kläder som han skulle ha kunnat ha vid jul. Min älskade lillprins som en liten tomtenisse eller pepparkaksgubbe. Hittar så otroligt mycket fint som hade passat så bra på en 10 månaders kille. För det är vad han hade varit nu..
Om bara några enstaka jävla timmar är det tio månader sedan han lämnade oss, sedan han tog sitt sista andetag. Det gör fortfarande lika ont att tänka på det, att tänka på honom. Han är borta, död och begraven, för alltid. Han kommer aldrig att komma tillbaka..
Mitt i all sorg och saknad så längtar jag. Längtar så hjärtat nästan blöder, efter ett syskon till Elliott. Tänk att få ge honom en lillasyster eller lillebror, vad stolt han skulle vara. Stolt över att vi klarade det, att vi vågade igen. Snart Elliott, snart ska du få chansen att bli storebror. Mamma lovar dig det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)