19 oktober 2011

Att famla i mörkret när det finns så mycket ljus. Att falla när fötterna står kvar på marken. Det är så det är att vara jag. Det är så det känns inuti mig. Tänk att känslor sällan syns på utsidan, att allt det jag bär inom mig döljs av mitt skal. Ibland önskar jag att någon/något kunde riva muren, få mig att skrika, få mig att explodera.

Livet är orättvist och jag har blivit tvungen att leva med det. Jag har inte valt det liv jag lever nu, för hade jag fått välja hade Elliott levt idag, hade jag fått välja hade jag varit mamma "på riktigt". Det känns någonstans som om jag inte är mamma, som om jag lever i någon slags falskhet. Som om de senaste tio månaderna bara varit en dröm. Mitt enda problem är att jag inte kan vakna upp. Som om drömmen aldrig tar slut, som om jag aldrig någonsin kommer att vakna igen.

Det är som att en del finns kvar, som att han finns kvar, som om han aldrig försvunnit. Jag kommer på mig själv att leta efter kläder, till honom. Kläder som han skulle ha kunnat ha vid jul. Min älskade lillprins som en liten tomtenisse eller pepparkaksgubbe. Hittar så otroligt mycket fint som hade passat så bra på en 10 månaders kille. För det är vad han hade varit nu..

Om bara några enstaka jävla timmar är det tio månader sedan han lämnade oss, sedan han tog sitt sista andetag. Det gör fortfarande lika ont att tänka på det, att tänka på honom. Han är borta, död och begraven, för alltid. Han kommer aldrig att komma tillbaka..

Mitt i all sorg och saknad så längtar jag. Längtar så hjärtat nästan blöder, efter ett syskon till Elliott. Tänk att få ge honom en lillasyster eller lillebror, vad stolt han skulle vara. Stolt över att vi klarade det, att vi vågade igen. Snart Elliott, snart ska du få chansen att bli storebror. Mamma lovar dig det!