Jag har försökt skriva, hela dagen har jag försökt, men tankarna har stått stilla. Det är som om alla ord och meningar jag sitter på har fastnat.
Jag vet inte vad som händer just nu, men något i mig är fel. För några dagar sedan fanns så mycket glädje i mig, men nu är den som bortblåst. Jag försökte ikväll, jag försökte känna glädjen, men det går bara inte. Vad gör alla ni andra när livet går trögt?
Jag kunde inte låta bli att gråta idag, när du kom på tal. Det går inte med ord beskriva hur mycket jag saknar dig. Att se korten på dig gör så otroligt ont, jag har inte ens styrkan att besöka dig. Jag skulle vilja vara hos dig varje dag, tända ljus och prata med dig, men jag kan inte. Det tar emot. Ingen mamma ska behöva gå till en kyrkogård för att få träffa sitt barn, ingen ska behöva det!
Jag tror ibland att jag drömmer, att allt det som hänt bara är en dröm och att jag snart kommer vakna. Jag vaknar aldrig.. En del av mig förnekar fortfarande att jag varit gravid, att jag fött dig och att du lämnat oss. Jag vill ha dig hos mig, få hålla dig nära mig när jag är ledsen, när du är ledsen.
Saker och ting blir sig aldrig likt igen, det har jag förstått. Någonstans måste man väl försöka att gå vidare, försöka hitta tillbaka till en normal vardag. Jag vill inte. Jag vill att allt ska vara som innan, som om ingenting hade hänt. Som om du fortfarande låg i min mage och jag kunde känna dig sparka. Jag vill ha min Elliott tillbaka.
Det tar emot att le, det tar emot att skratta.. det tar emot att leva. Jag vet att jag måste, för din skull. Elliott, hur mycket jag än försöker vara lycklig och se livet på den ljusa sidan, så är det svårt, så förbannat jävla svårt. Jag har upp och ner dagar, men mest ner. Du har bara varit borta i drygt två månader, hur kan jag ens förvänta mig att saker ska bli normala redan nu?
Jag tittar på bilderna på dig, försöker se vem av mig och din pappa som du är mest lik. Älskade lilla vän, du är pappa upp i dagen. Jag kan även skymta en liten bit av din morfar i dig, du har hans mörka ögon, hans kloka blick. Fans, jävla, satans, helvete vad jag saknar dig!
29 mars 2011
Tänk att man kan ha så mycket att göra, men ändå göra så lite?
Idag har jag varit på Arbetsförmedlingen, inget nytt bara samma gamla. Efter det har jag bara tagit det lugnt. Tänk att en kort tripp in på samhället kan ta knäcken på en så otroligt fort.
Min hjärna går på högvarv, tankarna snurrar och det känns som om jag snart ska explodera. Det finns så mycket jag vill säga, berätta, prata om.. men när? Det finns ingen tid längre, ingen möjlighet. Allt annat är så mycket viktigare, att vi håller på att glömma bort det viktigaste. Jag kämpar, jag gör verkligen det.
29 mars 2011, två månader sedan du var beräknad. Tänk att du kanske skulle ha blivit två månader idag, min älskade lilla prins. Ibland försöker jag radera det som har hänt, enbart för att slippa känna denna enorma smärta och saknad. Jag vet inte om jag är ensam, eller om vi är fler som delar saknaden. Det är ingen som pratar om Elliott längre, varför?! Jag vill aldrig sluta prata om honom, om det som varit och om det som hänt. Han existerar ju fortfarande fast människor runt omkring har slutat bry sig om det. Jag besöker dig snart min ängel, tänder ljus och finns hos dig. Mamma saknar dig så.
Idag har jag varit på Arbetsförmedlingen, inget nytt bara samma gamla. Efter det har jag bara tagit det lugnt. Tänk att en kort tripp in på samhället kan ta knäcken på en så otroligt fort.
Min hjärna går på högvarv, tankarna snurrar och det känns som om jag snart ska explodera. Det finns så mycket jag vill säga, berätta, prata om.. men när? Det finns ingen tid längre, ingen möjlighet. Allt annat är så mycket viktigare, att vi håller på att glömma bort det viktigaste. Jag kämpar, jag gör verkligen det.
29 mars 2011, två månader sedan du var beräknad. Tänk att du kanske skulle ha blivit två månader idag, min älskade lilla prins. Ibland försöker jag radera det som har hänt, enbart för att slippa känna denna enorma smärta och saknad. Jag vet inte om jag är ensam, eller om vi är fler som delar saknaden. Det är ingen som pratar om Elliott längre, varför?! Jag vill aldrig sluta prata om honom, om det som varit och om det som hänt. Han existerar ju fortfarande fast människor runt omkring har slutat bry sig om det. Jag besöker dig snart min ängel, tänder ljus och finns hos dig. Mamma saknar dig så.
Att ge upp.
Har ni någonsin haft känslan av att bara vilja ge upp? Som om allt ni någonsin kämpat för inte längre är någonting värt? Som om livet tappat sin mening?
Jag har så mycket jag borde glädjas över, men jag vill bara ge upp. Jag vet inte om jag klarar av ett bakslag till, det känns som om jag redan nu gått igenom mer än jag trott jag kunnat klara av.
Jag försöker ta en dag i taget, precis som alla säger att man ska, men det leder ingen vart. Men jag vill inte ge upp, jag tänker inte ge upp, för Elliotts skull. Jag vet att jag låter allmänt förvirrad, men det är precis vad jag är.
Jag vill vara lycklig, jag vill se allt det där roliga med livet, idag gör jag tyvärr inte det. Inte ens att titta på saker som i vanliga fall fyllt mig med spänning och glädje ger mig något. När jag som i vanliga fall är en shopping-freak skickar iväg en beställning och sedan går in och raderar den, då är något fel..
Allt det som komma skall fyller mig med lite ljus, med lite lycka, men inte så mycket som jag hoppats på.
Ni som gått igenom samma sak som jag, har ni någon gång känt samma sak?
Jag har så mycket jag borde glädjas över, men jag vill bara ge upp. Jag vet inte om jag klarar av ett bakslag till, det känns som om jag redan nu gått igenom mer än jag trott jag kunnat klara av.
Jag försöker ta en dag i taget, precis som alla säger att man ska, men det leder ingen vart. Men jag vill inte ge upp, jag tänker inte ge upp, för Elliotts skull. Jag vet att jag låter allmänt förvirrad, men det är precis vad jag är.
Jag vill vara lycklig, jag vill se allt det där roliga med livet, idag gör jag tyvärr inte det. Inte ens att titta på saker som i vanliga fall fyllt mig med spänning och glädje ger mig något. När jag som i vanliga fall är en shopping-freak skickar iväg en beställning och sedan går in och raderar den, då är något fel..
Allt det som komma skall fyller mig med lite ljus, med lite lycka, men inte så mycket som jag hoppats på.
Ni som gått igenom samma sak som jag, har ni någon gång känt samma sak?
28 mars 2011
Trodde att jag skulle vara helt utvilad efter en helg hemma hos mor och far, verkar dock tveksamt eftersom jag i natt sovit nästan 14 timmar! Det värsta är att jag hade kunnat sova mer..
Helgen har varit helt underbar och jag har njutit av varje sekund. Men jag har känt mig konstig, som om jag inte riktigt har varit där, som om en del av mig stått på sidan om och tittat på. Jag har läst mycket vad Silverspira och LadyBond har skrivit och det känns som om deras tankar är mina. Att känna skuld över att ha förlorat sitt barn, att inte ha ett filter när man skriver utan att allt man känner och tycker kommer ut precis som det är, om sorgen att inte få behålla det man en gång haft.
Jag saknar Elliott varje dag och vissa dagar är jag så arg över att han inte fick stanna, arg över att han var så sjuk. Jag kommer alltid sakna honom och jag är så glad att vi fick ha honom hos oss de där 13 dagarna. Att vi hann ta en massa kort, att vi hann hålla honom, mata honom och höra hans starka pipa när han blev arg.
Jag grät imorse, för jag tänkte på allt som blev sagt i helgen. Hur mycket som egentligen blir fel och hur mycket som blir så rätt. Elliott har förändrat livet för oss alla, att vi inte tar lika lätt på saker och ting, att vi inte tar något för givet. Jag önskar jag kunde få min familj att förstå vad jag vill och vad jag längtar efter, jag önskar så att jag fick er att förstå att vissa saker jag gör är för min egen skull. Alla har åsikter om allt man gör, men jag måste välja själv om jag tar till mig dessa åsikter eller inte. Jag älskar er av hela mitt hjärta, men ni måste lära er att acceptera mina val, mina vägar genom livet.
Helgen har varit helt underbar och jag har njutit av varje sekund. Men jag har känt mig konstig, som om jag inte riktigt har varit där, som om en del av mig stått på sidan om och tittat på. Jag har läst mycket vad Silverspira och LadyBond har skrivit och det känns som om deras tankar är mina. Att känna skuld över att ha förlorat sitt barn, att inte ha ett filter när man skriver utan att allt man känner och tycker kommer ut precis som det är, om sorgen att inte få behålla det man en gång haft.
Jag saknar Elliott varje dag och vissa dagar är jag så arg över att han inte fick stanna, arg över att han var så sjuk. Jag kommer alltid sakna honom och jag är så glad att vi fick ha honom hos oss de där 13 dagarna. Att vi hann ta en massa kort, att vi hann hålla honom, mata honom och höra hans starka pipa när han blev arg.
Jag grät imorse, för jag tänkte på allt som blev sagt i helgen. Hur mycket som egentligen blir fel och hur mycket som blir så rätt. Elliott har förändrat livet för oss alla, att vi inte tar lika lätt på saker och ting, att vi inte tar något för givet. Jag önskar jag kunde få min familj att förstå vad jag vill och vad jag längtar efter, jag önskar så att jag fick er att förstå att vissa saker jag gör är för min egen skull. Alla har åsikter om allt man gör, men jag måste välja själv om jag tar till mig dessa åsikter eller inte. Jag älskar er av hela mitt hjärta, men ni måste lära er att acceptera mina val, mina vägar genom livet.
27 mars 2011
Ingen dag är den andre lik. Jag gläds åt alla fina kommentarer ni ger mig, alla stöttande ord och alla andra ord. Ni är så underbara!
Jag saknar honom, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gör det. Jag saknar hans lilla söta mun, jag saknar hur hela han blev röd innan han började skrika, jag saknar hela honom. Tänk att en sån liten människa, en människa man knappt känner kan göra så stort intryck på en. Ni tror säkert jag tappat förståndet, men jag hann inte lära känna den lilla människan. Jag bar honom i nio månader, jag födde honom och jag fick ta del av hans liv i 13 dagar, men fortfarande så vet jag inte vem han är. Han är min son, min älskade lilla son, men hade han fått leva hade han kunnat bli så mycket mer.
Jag är trött, så otroligt trött. Det känns som om jag inte sovit på flera dagar, men jag har sovit, det vet jag. Kroppen är slut, jag behöver förnyelse, jag behöver tanka energi. Jag har gråtit en hel del denna helgen, jag känner mig liksom tom.. Att se stan, att åka förbi sjukhuset gjorde att alla minnen kom tillbaka. Hur kan så mycket hända på så kort tid?
Att krossa någons drömmar, någons högsta önskan. Att få någon att tappa fotfästet, få någon att falla handlöst. Alla ord, alla dessa ord, återigen har jag sår i hjärtat, sår i själen. Det går inte en dag utan att jag hoppas slippa uppleva all skit igen. Ni ska finnas där, stötta mig igenom mina beslut, inte såga mig vid fotknälarna och sedan spotta på mig. Hur, hur ska jag någonsin våga ta steget, våga chansa? Hur ska jag någonsin orka leva på riktigt igen, när allt ni gör är att ta bort allt det jag drömmer om?
Jag saknar honom, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gör det. Jag saknar hans lilla söta mun, jag saknar hur hela han blev röd innan han började skrika, jag saknar hela honom. Tänk att en sån liten människa, en människa man knappt känner kan göra så stort intryck på en. Ni tror säkert jag tappat förståndet, men jag hann inte lära känna den lilla människan. Jag bar honom i nio månader, jag födde honom och jag fick ta del av hans liv i 13 dagar, men fortfarande så vet jag inte vem han är. Han är min son, min älskade lilla son, men hade han fått leva hade han kunnat bli så mycket mer.
Jag är trött, så otroligt trött. Det känns som om jag inte sovit på flera dagar, men jag har sovit, det vet jag. Kroppen är slut, jag behöver förnyelse, jag behöver tanka energi. Jag har gråtit en hel del denna helgen, jag känner mig liksom tom.. Att se stan, att åka förbi sjukhuset gjorde att alla minnen kom tillbaka. Hur kan så mycket hända på så kort tid?
Att krossa någons drömmar, någons högsta önskan. Att få någon att tappa fotfästet, få någon att falla handlöst. Alla ord, alla dessa ord, återigen har jag sår i hjärtat, sår i själen. Det går inte en dag utan att jag hoppas slippa uppleva all skit igen. Ni ska finnas där, stötta mig igenom mina beslut, inte såga mig vid fotknälarna och sedan spotta på mig. Hur, hur ska jag någonsin våga ta steget, våga chansa? Hur ska jag någonsin orka leva på riktigt igen, när allt ni gör är att ta bort allt det jag drömmer om?
26 mars 2011
Haft en helt underbar dag med min älskade lillasyster. Vi har shoppat, fikat och handlat. Blev en klänning, en tunika, en lång skjorta, ett par leggings och ett par skor. Så nu slipper jag gå naken i sommar!
Efter all shopping blev det hem och laga middag eftersom vi fick gäster. Anna, Marcus och Svante! Så nu har vi ätit helgrillad fläskfilé och Toblerone-pannacotta, mumma kan jag lova! Lillasyster har fixat mitt hår också, och nu sitter vi och dricker lite vin och bara surrar.
Imorgon åker jag hem, ska bli ganska skönt faktiskt, kommer dock sakna att bli bortskämd här hemma. Förhoppningsvis så åker jag hit snart igen, kanske med sambo och kattonge den gången.
Jag har tänkt mycket på det som hänt den senaste tiden i helgen. Tänkt på Elliott, på vilken väg livet tog och på allt annat som cirkulerar runtomkring. Tänk om, är något som ofta kommer i mitt huvud. Tänk om jag aldrig flyttat från Ö-vik, tänk om jag aldrig hittat tillbaka till Karl-Fredrik, tänk om jag aldrig blivit gravid, tänk om Elliott aldrig hade fötts och gått bort.. tänk om.
Jag vet att ingen hade kunnat göra något annorlunda, men jag känner skuld. Det känns ibland som om det är mitt fel att det blev som det blev, att Elliott föddes så sjuk och var tvungen att lämna oss. Kan det ha varit ett straff? För hur jag en gång levde. Eller var det helt enkelt en lärdom för oss alla, det var dags för oss att lära oss att inte ta livet för givet, att inte ta varandra för givet. Jag vet inte vad jag ska tro, men skuld, det är nog något jag kommer känna länge. För tänk om det trots allt var något jag gjort som gjorde att allting blev så fel?
Efter all shopping blev det hem och laga middag eftersom vi fick gäster. Anna, Marcus och Svante! Så nu har vi ätit helgrillad fläskfilé och Toblerone-pannacotta, mumma kan jag lova! Lillasyster har fixat mitt hår också, och nu sitter vi och dricker lite vin och bara surrar.
Imorgon åker jag hem, ska bli ganska skönt faktiskt, kommer dock sakna att bli bortskämd här hemma. Förhoppningsvis så åker jag hit snart igen, kanske med sambo och kattonge den gången.
Jag har tänkt mycket på det som hänt den senaste tiden i helgen. Tänkt på Elliott, på vilken väg livet tog och på allt annat som cirkulerar runtomkring. Tänk om, är något som ofta kommer i mitt huvud. Tänk om jag aldrig flyttat från Ö-vik, tänk om jag aldrig hittat tillbaka till Karl-Fredrik, tänk om jag aldrig blivit gravid, tänk om Elliott aldrig hade fötts och gått bort.. tänk om.
Jag vet att ingen hade kunnat göra något annorlunda, men jag känner skuld. Det känns ibland som om det är mitt fel att det blev som det blev, att Elliott föddes så sjuk och var tvungen att lämna oss. Kan det ha varit ett straff? För hur jag en gång levde. Eller var det helt enkelt en lärdom för oss alla, det var dags för oss att lära oss att inte ta livet för givet, att inte ta varandra för givet. Jag vet inte vad jag ska tro, men skuld, det är nog något jag kommer känna länge. För tänk om det trots allt var något jag gjort som gjorde att allting blev så fel?
Hur många lingon finns det i världen?
Jag har skrattat och gråtit om vartannat. Vilken underbar film!
Tänk att man kan må så bra inombords efter en film, för det är precis det jag gör. Jag har haft ett stort leende på läpparna från det att vi klev ut ur biosalongen fram tills nu. Jag vill se den igen, igen och IGEN!
Lite sorglig var den, och med tanke på det man gått igenom den senaste tiden blev tårarna några fler än man beräknat. Underbar sensmoral, underbara skådespelare och underbart i allmänhet. Ikväll, ikväll mår jag bra! Ni MÅSTE se den!
Nu blir det sängen. Imorgon ska jag och lillasyster göra Strömpilen, kanske jag hittar något att ta på mig. För nu börjar det bli kris, naket kanske är nya modet i sommar? Tror inte att älsklingen skulle klaga iallafall, hihi.
Ibland önskar jag att jag bodde i södra Sverige, jag vill träffa alla underbara människor som funnits där och stöttat, stöttat och stöttat. Vi har alla förlorat, vi har alla genomgått det svåraste man kan, att förlora ett barn. Vill skicka enorma kramar till LadyBond, Silverspira, Arvids mamma och Wildas mamma m.fl, tack för att ni finns!
Tänk att man kan må så bra inombords efter en film, för det är precis det jag gör. Jag har haft ett stort leende på läpparna från det att vi klev ut ur biosalongen fram tills nu. Jag vill se den igen, igen och IGEN!
Lite sorglig var den, och med tanke på det man gått igenom den senaste tiden blev tårarna några fler än man beräknat. Underbar sensmoral, underbara skådespelare och underbart i allmänhet. Ikväll, ikväll mår jag bra! Ni MÅSTE se den!
Nu blir det sängen. Imorgon ska jag och lillasyster göra Strömpilen, kanske jag hittar något att ta på mig. För nu börjar det bli kris, naket kanske är nya modet i sommar? Tror inte att älsklingen skulle klaga iallafall, hihi.
Ibland önskar jag att jag bodde i södra Sverige, jag vill träffa alla underbara människor som funnits där och stöttat, stöttat och stöttat. Vi har alla förlorat, vi har alla genomgått det svåraste man kan, att förlora ett barn. Vill skicka enorma kramar till LadyBond, Silverspira, Arvids mamma och Wildas mamma m.fl, tack för att ni finns!
25 mars 2011
Snart har även denna månad passerat, gud vad tiden går fort! Våren gör sig påmind och jag känner vårkänslorna i hela kroppen.
Började dagen med en snabbtur på stan med pappa, riktigt mysigt att bara vara han och jag. Igår kväll hamnade vi i varsin fåtölj framför Clint Eastwoods Gran Torino, en film som verkligen får mig på bättre humör. I skrivande stund har jag precis klivit upp efter en dryg halvtimme i bubbelbadet, gud vad härligt och välbehövligt! Känner mig som en ny människa. Ikväll blir det bio med mamma och pappa, vi ska se "Hur många lingon finns det i världen", en riktig mysdag med andra ord!
Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker så är mina handlingar fel. Dina ord skär som kniven i mitt hjärta och jag kan inte förstå. Förstå hur du kan vara så jävla trångsynt?! Men precis som alla andra människor där ute så vill du bara mitt bästa. Du har aldrig funderat på vad det är du utsätter mig för? Hur stor skada dina ord egentligen gör? Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen, en gång okej men nästa gång är det bye bye.. Om inte för min skull, så håll åtminstone käften för Elliotts skull.
Karl-Fredrik, vad vore jag utan dig? Jag älskar dig av hela mitt hjärta!
Började dagen med en snabbtur på stan med pappa, riktigt mysigt att bara vara han och jag. Igår kväll hamnade vi i varsin fåtölj framför Clint Eastwoods Gran Torino, en film som verkligen får mig på bättre humör. I skrivande stund har jag precis klivit upp efter en dryg halvtimme i bubbelbadet, gud vad härligt och välbehövligt! Känner mig som en ny människa. Ikväll blir det bio med mamma och pappa, vi ska se "Hur många lingon finns det i världen", en riktig mysdag med andra ord!
Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker så är mina handlingar fel. Dina ord skär som kniven i mitt hjärta och jag kan inte förstå. Förstå hur du kan vara så jävla trångsynt?! Men precis som alla andra människor där ute så vill du bara mitt bästa. Du har aldrig funderat på vad det är du utsätter mig för? Hur stor skada dina ord egentligen gör? Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen, en gång okej men nästa gång är det bye bye.. Om inte för min skull, så håll åtminstone käften för Elliotts skull.
Karl-Fredrik, vad vore jag utan dig? Jag älskar dig av hela mitt hjärta!
23 mars 2011
Det finns så mycket jag vill säga, som jag vill göra. Så många känslor som jag inte vet hur jag ska hantera eller vad jag egentligen ska känna. Rädslan över att folk ska tro att man slutat sörja finns där, men de som känner oss vet att vi aldrig kommer sluta sörja. Vi har genomgått det värsta tänkbara, att förlora sitt barn. Ingen ska någonsin behöva gå igenom det, vare det är ett missfall eller att ett barn dör i en olycka. Ett barn är man hela livet, man ska vara det iallafall.
Jag kämpar mig igenom dagarna, hoppas, hoppaas, hoppas att Elliott en dag ska ge sig till känna. För jag vet att han är här, ibland kan jag känna hans lukt, hans närvaro. Det skrämmer mig faktiskt, att jag ska behöva känna så, att jag inte ska känna hans lukt genom att snusa på honom när han sover eller känna hans närhet när han ligger i min famn.
Det känns som att för varje dag som går så blir funderingarna större och större. Funderingarna på livet. Vad händer egentligen sen? Går man någonsin vidare fullt ut eller kommer alltid ligga gnagandes under ytan för evigt? Jag vet att jag aldrig kommer att glömma honom, hur skulle jag? En mamma glömmer aldrig.
Det händer mycket i livet just nu och jag har faktiskt hittat lyckokänslorna igen. Det är tack vare min älskade sambo. Han älskar mig mest när jag behöver det som minst. Jag kan ärligt säga att jag inte tror att jag tagit mig igen dessa två månader utan honom, jag hade nog gått under. Jag älskar honom så mycket och en dag, en dag får han bli pappa igen, då får även han någon att vara stolt över.
Jag kämpar mig igenom dagarna, hoppas, hoppaas, hoppas att Elliott en dag ska ge sig till känna. För jag vet att han är här, ibland kan jag känna hans lukt, hans närvaro. Det skrämmer mig faktiskt, att jag ska behöva känna så, att jag inte ska känna hans lukt genom att snusa på honom när han sover eller känna hans närhet när han ligger i min famn.
Det känns som att för varje dag som går så blir funderingarna större och större. Funderingarna på livet. Vad händer egentligen sen? Går man någonsin vidare fullt ut eller kommer alltid ligga gnagandes under ytan för evigt? Jag vet att jag aldrig kommer att glömma honom, hur skulle jag? En mamma glömmer aldrig.
Det händer mycket i livet just nu och jag har faktiskt hittat lyckokänslorna igen. Det är tack vare min älskade sambo. Han älskar mig mest när jag behöver det som minst. Jag kan ärligt säga att jag inte tror att jag tagit mig igen dessa två månader utan honom, jag hade nog gått under. Jag älskar honom så mycket och en dag, en dag får han bli pappa igen, då får även han någon att vara stolt över.
22 mars 2011
Rädsla, så mycket rädsla. Oro, så mycket oro. Tänk att en människa kan känna så många känslor på en och samma gång. Tänk att man kan känna så stor smärta men samtidigt känna glädje över andra saker i livet. Jag är livrädd inför nästa graviditet samtidigt som jag är orolig. Det är ett tag kvar men ändå så finns oron där. För hur allt kommer vara nästa gång, för hur allt kommer sluta. Jag vill tro att det kommer gå bra, att vi kommer lyckas med att få ett friskt barn, jag verkligen hoppas.
Samtidigt är jag rädd att folk kommer tro att man slutar sörja bara för att man skaffar ett syskon, att man fyller tomrummet med ett annat barn. Alla vi som någon gång förlorat vet att man aldrig kan fylla tomrummet, men man kan göra det lättare. Man har någon att ge all den kärlek man aldrig fick ge till det barn man förlorade. Jag kommer alltid att älska Elliott, han kommer alltid att vara min förstfödde son och han kommer alltid att finnas inom mig.
Jag skulle vilja berätta om allt som händer i mitt liv just nu, om allt som glädjer mig, som får att stiga upp på morgonen, om allt som verkligen tynger mitt hjärta. En vacker dag kommer jag göra det, men inte nu. Det händer för mycket och för många är inblandade och jag är ingen som pekar ut folk. Ni är rätt många som läser trots allt och det glädjer mig, men eftersom jag inte vet hur folk reagerar på allt som skrivs och allt som jag känner, så sparar jag en liten del i mitt inre.
Här vilar världens finaste lilla prins.
Vår underbara lilla stöttepelare, Zelda. Tänk att en kattunge kan sprida så mycket ljus i den gråa vardagen.
Samtidigt är jag rädd att folk kommer tro att man slutar sörja bara för att man skaffar ett syskon, att man fyller tomrummet med ett annat barn. Alla vi som någon gång förlorat vet att man aldrig kan fylla tomrummet, men man kan göra det lättare. Man har någon att ge all den kärlek man aldrig fick ge till det barn man förlorade. Jag kommer alltid att älska Elliott, han kommer alltid att vara min förstfödde son och han kommer alltid att finnas inom mig.
Jag skulle vilja berätta om allt som händer i mitt liv just nu, om allt som glädjer mig, som får att stiga upp på morgonen, om allt som verkligen tynger mitt hjärta. En vacker dag kommer jag göra det, men inte nu. Det händer för mycket och för många är inblandade och jag är ingen som pekar ut folk. Ni är rätt många som läser trots allt och det glädjer mig, men eftersom jag inte vet hur folk reagerar på allt som skrivs och allt som jag känner, så sparar jag en liten del i mitt inre.
Här vilar världens finaste lilla prins.
Vår underbara lilla stöttepelare, Zelda. Tänk att en kattunge kan sprida så mycket ljus i den gråa vardagen.
21 mars 2011
Så mycket att göra, så många tankar som snurrar. Tänk att livet kan vara fyllt med så mycket spännande saker!
Idag har jag försökt städa, jag menar det, jag har verkligen försökt men har inte klarat det. Hjärnan har stått still idag, likaså kroppen. Jag har ingen motivation, inte till sådant göra. Det hela slutade med att jag la mig på sängen och spelade spel på telefonen för att undvika en panikångestattack. Jag kände den komma runt hörnet, kände samma känslor som jag så många gånger upplevt förut. Jag måste släppa tankarna ett tag, bara ta hand om mig själv.
Åker hem till mor och far på torsdagkväll. Ska bli skönt att få bli ompysslad. Krypa ner i ett varmt bad, med ansiktsmask, levande ljus och bara njuta. På kvällarna få krypa upp i soffan med min älskade far och göra som så många gånger förr, se Clintan. Älskade, älskade pappa.
Elliott, min lille Elliott. Så nära, men ändå så långt borta. I mitt hjärta bär jag dig med mig varje dag, i min själ bär jag tomrummet du lämnade kvar. Tänk om mamma vore lika klok som alla andra, lärde sig lyssna till sitt inre. Idag har jag fått många kloka ord och råd från människor runtomkring. Fick ett långt mejl av Mirja på Facebook och det fick mig verkligen att vakna. Tack! <3
Idag har jag försökt städa, jag menar det, jag har verkligen försökt men har inte klarat det. Hjärnan har stått still idag, likaså kroppen. Jag har ingen motivation, inte till sådant göra. Det hela slutade med att jag la mig på sängen och spelade spel på telefonen för att undvika en panikångestattack. Jag kände den komma runt hörnet, kände samma känslor som jag så många gånger upplevt förut. Jag måste släppa tankarna ett tag, bara ta hand om mig själv.
Åker hem till mor och far på torsdagkväll. Ska bli skönt att få bli ompysslad. Krypa ner i ett varmt bad, med ansiktsmask, levande ljus och bara njuta. På kvällarna få krypa upp i soffan med min älskade far och göra som så många gånger förr, se Clintan. Älskade, älskade pappa.
Elliott, min lille Elliott. Så nära, men ändå så långt borta. I mitt hjärta bär jag dig med mig varje dag, i min själ bär jag tomrummet du lämnade kvar. Tänk om mamma vore lika klok som alla andra, lärde sig lyssna till sitt inre. Idag har jag fått många kloka ord och råd från människor runtomkring. Fick ett långt mejl av Mirja på Facebook och det fick mig verkligen att vakna. Tack! <3
20 mars 2011
Jag stod vid din grav ikväll, tände ljus och skickade massa kärlek till dig. Jag ville gråta, jag ville så gärna gråta men jag kunde inte. Jag förstår inte mig själv ibland, att allt blir som det blir. Det finns stunder då jag längtar efter tårarna men de kommer inte, de finns dagar då jag vill att de ska försvinna och då finns de där hela tiden.
Ingen kan komma och säga att jag är samma person som förut, för så mycket har förändrats. Jag har älskat och förlorat. Att missta ett barn förändrar en, det vore konstigt om det inte gjorde det. Jag är ett känslomässigt vrak, så lätt till tårar, så lätt till gråt. Jag tar ett steg i taget, försöker komma tillbaka, försöker hitta vem jag en gång var. Den personen är borta.
Jag bär en saknad inom mig, en sorg. Jag bär på ångest, ilska och tomhet. Jag borde bära på lycka, kärlek, glädje och upprymdhet. Du borde finnas, inte fattas. Du borde vara där, väcka mig om nätterna, skrika efter närhet och kärlek. Du borde.. men du gör inte det. Du sitter där på din stjärna, lyser ner på oss, vakar över oss.
Var är all lycka som jag borde känna, över allt det underbara som händer just nu, över allt det som komma skall? Jag bär på så mycket känslor, men hur sorterar man? När använder man vad och vad gör man med resten? Jag bär på mer än vad jag klarar av just nu, jag har mer känslor än vad jag trodde en människa kunde äga.
Vem bestämmer över livet, vem bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö? Varför ska en liten, så liten människa behöva missta livet? Till vilken nytta? Vi är så många, alltför många änglaföräldrar där ute och vi blir inte färre vi blir bara fler. Det finaste som är i all sorg är att vi kan finna stöd och tröst hos varandra. Vi har genomgått samma öde, på olika sätt, men fortfarande så är vi föräldrar till en eller flera änglar.
Mitt hjärta slår hårt och fort när jag tänker på Elliott. Jag har ångest, dåligt samvete över att jag inte besöker honom varje dag, att jag inte är där jämt. Jag borde inte ens behöva åka till kyrkogården, jag borde inte ens behöva komma till hans grav, jag borde inte behöva gråta vid hans kors.. Jag borde hålla honom, mata honom, natta honom och mysa med honom.
En vacker dag älskade hjärtat, så kommer jag till dig. En vacker dag älskade Elliott kommer vi mötas igen. En vacker dag.. Tills dess ska jag hedra minnet av dig, visa hela världen vilken underbart söt son jag har! Jag ska berätta historier om dig för dina syskon, för dina syskonbarn och för alla deras vänner. För du kommer få syskon, förhoppningsvis snart.
Det kan INGEN ta ifrån mig, längtan efter ett syskon till Elliott. Det gör mig så arg, ledsen och besviken på människor i vår närhet som tror att det är upp till dem när vi skaffar ett syskon. Så många som har åsikter om när vi ska skaffa barn igen. De har inte förlorat barn, de har inte fått hålla deras älskade barn och känna livet sakta rinna ur dem. Vi bestämmer när vi är redo, vi bestämmer när vi skaffar barn igen. Jag har bestämt mig, ett ord under nästa graviditet och dessa personer räknas bort ur mitt liv.
Jag vill omge mig med människor som får mig att må bra, som tillför något i mitt liv. Jag har människor som står mig nära, men som sårar mig gång på gång. Kuratorn sa under vårat möte att ett sådant här trauma kan frambringa andra trauman man gått igenom. Jag vet ett, det jobbigaste jag någonsin varit med om. Jag tänker inte måla ut någon här, men jag kommer aldrig att förlåta den personen för det den utsatte mig för under graviditeten med Elliott. Händer liknande under nästa graviditet kommer jag försvinna, försvinna genom marken, ut ur denna persons liv. Om du visste, om du bara visste vilken sorg och smärta du utsatte mig för..
Ingen kan komma och säga att jag är samma person som förut, för så mycket har förändrats. Jag har älskat och förlorat. Att missta ett barn förändrar en, det vore konstigt om det inte gjorde det. Jag är ett känslomässigt vrak, så lätt till tårar, så lätt till gråt. Jag tar ett steg i taget, försöker komma tillbaka, försöker hitta vem jag en gång var. Den personen är borta.
Jag bär en saknad inom mig, en sorg. Jag bär på ångest, ilska och tomhet. Jag borde bära på lycka, kärlek, glädje och upprymdhet. Du borde finnas, inte fattas. Du borde vara där, väcka mig om nätterna, skrika efter närhet och kärlek. Du borde.. men du gör inte det. Du sitter där på din stjärna, lyser ner på oss, vakar över oss.
Var är all lycka som jag borde känna, över allt det underbara som händer just nu, över allt det som komma skall? Jag bär på så mycket känslor, men hur sorterar man? När använder man vad och vad gör man med resten? Jag bär på mer än vad jag klarar av just nu, jag har mer känslor än vad jag trodde en människa kunde äga.
Vem bestämmer över livet, vem bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö? Varför ska en liten, så liten människa behöva missta livet? Till vilken nytta? Vi är så många, alltför många änglaföräldrar där ute och vi blir inte färre vi blir bara fler. Det finaste som är i all sorg är att vi kan finna stöd och tröst hos varandra. Vi har genomgått samma öde, på olika sätt, men fortfarande så är vi föräldrar till en eller flera änglar.
Mitt hjärta slår hårt och fort när jag tänker på Elliott. Jag har ångest, dåligt samvete över att jag inte besöker honom varje dag, att jag inte är där jämt. Jag borde inte ens behöva åka till kyrkogården, jag borde inte ens behöva komma till hans grav, jag borde inte behöva gråta vid hans kors.. Jag borde hålla honom, mata honom, natta honom och mysa med honom.
En vacker dag älskade hjärtat, så kommer jag till dig. En vacker dag älskade Elliott kommer vi mötas igen. En vacker dag.. Tills dess ska jag hedra minnet av dig, visa hela världen vilken underbart söt son jag har! Jag ska berätta historier om dig för dina syskon, för dina syskonbarn och för alla deras vänner. För du kommer få syskon, förhoppningsvis snart.
Det kan INGEN ta ifrån mig, längtan efter ett syskon till Elliott. Det gör mig så arg, ledsen och besviken på människor i vår närhet som tror att det är upp till dem när vi skaffar ett syskon. Så många som har åsikter om när vi ska skaffa barn igen. De har inte förlorat barn, de har inte fått hålla deras älskade barn och känna livet sakta rinna ur dem. Vi bestämmer när vi är redo, vi bestämmer när vi skaffar barn igen. Jag har bestämt mig, ett ord under nästa graviditet och dessa personer räknas bort ur mitt liv.
Jag vill omge mig med människor som får mig att må bra, som tillför något i mitt liv. Jag har människor som står mig nära, men som sårar mig gång på gång. Kuratorn sa under vårat möte att ett sådant här trauma kan frambringa andra trauman man gått igenom. Jag vet ett, det jobbigaste jag någonsin varit med om. Jag tänker inte måla ut någon här, men jag kommer aldrig att förlåta den personen för det den utsatte mig för under graviditeten med Elliott. Händer liknande under nästa graviditet kommer jag försvinna, försvinna genom marken, ut ur denna persons liv. Om du visste, om du bara visste vilken sorg och smärta du utsatte mig för..
Två månader.
I två månader, två långa månader har du varit borta. Jag låg vaken inatt, såg klockslaget då personalen på Barn 4 Ringde och sa att du blivit sämre. Jag hann aldrig till klockslaget då du gick bort, innan dess hade jag gråtit mig till sömns.
I två månader har jag saknat, sörjt och burit tomheten efter dig. Jag kämpar så för att hålla tillbaka tårarna och tänka att detta var det bästa som kunde hända, men jag gråter och tänker varför? En mor ska aldrig någonsin behöva förlora sitt barn, en mor ska aldrig behöva anordna en begravning och sedan se sitt barn sänkas ner i marken för den sista vilan.
Jag hade besök nyss av Thea, Gry och Loke. Det är en underbar känsla att faktiskt kunna njuta av andras glädje, av andras solstrålar. Thea sa något klokt, att jag inte ska ha dåligt samvete över att jag längtar, och hon har rätt. Jag borde inte ha dåligt samvete över att jag saknar att snusa på bebis, att bära bebis i min famn, att mata bebis och älska bebis. Jag borde inte ha dåligt samvete, för till skillnad från alla mammor som inte har änglabarn, så har jag missat hela bebisgrejen. Allt som en mamma ska göra för sin bebis, alla dessa vaknätter m.m, allt sådant har jag missat.
Två månader har gått, ibland känns det som om det är ett år eller en dag sedan du gick bort. Alla dagar är olika. Sorgen, ilskan och frustrationen varierar, saknaden och tomheten den består densamma. När jag tittar på bilderna från vår tid tillsammans med dig kan jag inte undgå att le för mig själv. Vet du hur otroligt söt du var? Tänk att något så sött, så vackert och underbart, kan vara så sjukt, så skört?
Jag har din pappa, utan honom hade jag aldrig klarat förlusten av dig. Han har gjort allt för mig, och lite till. När frustrationen funnit sig och jag bara gråtit har ha funnits där för att torka mina tårar. Han har älskat mig igenom allt, varje dag, även när jag verkligen inte förtjänat det så har han funnits där. Du hade älskat din pappa, lika mycket som han älskar dig, som vi älskar dig.
Du kommer alltid att vara våran lille son, vår älskade Elliott, vår lillskruttis. Mamma och pappa älskar dig mer än ord beskriva. Vila i frid älsklingen min, tills vi ses igen <3
I två månader har jag saknat, sörjt och burit tomheten efter dig. Jag kämpar så för att hålla tillbaka tårarna och tänka att detta var det bästa som kunde hända, men jag gråter och tänker varför? En mor ska aldrig någonsin behöva förlora sitt barn, en mor ska aldrig behöva anordna en begravning och sedan se sitt barn sänkas ner i marken för den sista vilan.
Jag hade besök nyss av Thea, Gry och Loke. Det är en underbar känsla att faktiskt kunna njuta av andras glädje, av andras solstrålar. Thea sa något klokt, att jag inte ska ha dåligt samvete över att jag längtar, och hon har rätt. Jag borde inte ha dåligt samvete över att jag saknar att snusa på bebis, att bära bebis i min famn, att mata bebis och älska bebis. Jag borde inte ha dåligt samvete, för till skillnad från alla mammor som inte har änglabarn, så har jag missat hela bebisgrejen. Allt som en mamma ska göra för sin bebis, alla dessa vaknätter m.m, allt sådant har jag missat.
Två månader har gått, ibland känns det som om det är ett år eller en dag sedan du gick bort. Alla dagar är olika. Sorgen, ilskan och frustrationen varierar, saknaden och tomheten den består densamma. När jag tittar på bilderna från vår tid tillsammans med dig kan jag inte undgå att le för mig själv. Vet du hur otroligt söt du var? Tänk att något så sött, så vackert och underbart, kan vara så sjukt, så skört?
Jag har din pappa, utan honom hade jag aldrig klarat förlusten av dig. Han har gjort allt för mig, och lite till. När frustrationen funnit sig och jag bara gråtit har ha funnits där för att torka mina tårar. Han har älskat mig igenom allt, varje dag, även när jag verkligen inte förtjänat det så har han funnits där. Du hade älskat din pappa, lika mycket som han älskar dig, som vi älskar dig.
Du kommer alltid att vara våran lille son, vår älskade Elliott, vår lillskruttis. Mamma och pappa älskar dig mer än ord beskriva. Vila i frid älsklingen min, tills vi ses igen <3
18 mars 2011
Idag gäller det! Gud vad spännande det känns. Jag hoppas verkligen att jag får jobba en del och att jag kommer trivas ihop med den jag ska jobba åt. Förhoppningsvis så får jag veta allt jag behöver veta idag. Känns väldigt skönt att jag faktiskt hittar något utanför förskolorna, detta kanske kan vara min grej! :)
Har sovit som en kratta inatt, bara drömt massa konstigheter. Det brukar bli så, när det närmar sig något av hans datum.. Imorgon är det två månader sedan han lämnade oss, det är otroligt vad tiden går fort, eller går den sakta? Ibland känns det som om det var igår jag höll honom mot mitt hjärta, kände hans andetag bli svagare och svagare och han tillslut somnade in. Kan det verkligen redan vara två månader sedan?
Jag har dagar som idag och så har jag dagar som igår. Igår var jag lycklig, skrattade och mådde otroligt bra, kändes som om allt gick åt rätt håll. Idag är jag ledsen, tom och saknar mitt lilla hjärta. Det är som alla säger, sorgen kommer och går men saknaden den består. Ska försöka att hålla mig "normal" på mötet, tror inte det är en bra merit att börja storgråta.
Jag längtar verkligen tills den dag då jag får gå till hans grav och visa upp hans syskon. Ge honom något att vara stolt över och vaka över. Jag längtar verkligen efter att få hålla en liten knodd i min famn, amma, byta blöjor och älska h*n av hela mitt hjärta.
Har sovit som en kratta inatt, bara drömt massa konstigheter. Det brukar bli så, när det närmar sig något av hans datum.. Imorgon är det två månader sedan han lämnade oss, det är otroligt vad tiden går fort, eller går den sakta? Ibland känns det som om det var igår jag höll honom mot mitt hjärta, kände hans andetag bli svagare och svagare och han tillslut somnade in. Kan det verkligen redan vara två månader sedan?
Jag har dagar som idag och så har jag dagar som igår. Igår var jag lycklig, skrattade och mådde otroligt bra, kändes som om allt gick åt rätt håll. Idag är jag ledsen, tom och saknar mitt lilla hjärta. Det är som alla säger, sorgen kommer och går men saknaden den består. Ska försöka att hålla mig "normal" på mötet, tror inte det är en bra merit att börja storgråta.
Jag längtar verkligen tills den dag då jag får gå till hans grav och visa upp hans syskon. Ge honom något att vara stolt över och vaka över. Jag längtar verkligen efter att få hålla en liten knodd i min famn, amma, byta blöjor och älska h*n av hela mitt hjärta.
17 mars 2011
Lycklig, jag är så lycklig.. Tra-la-la-la-la!
Vaknade imorse och ville bara kräkas. Mensvärk till tusen, tänk att man kan glömma hur illa det kan vara. Tack och lov är det mycket bättre nu!
Blev en tur på Vitvattentjärn idag, men eftersom det blåste så mycket så blev vi inte långvariga. Huvudsaken är ju faktiskt att man hinner fika ;)
Sitter och tittar på ramar på Ikea. Vill så gärna ha sådana där stora, djupa ramar. Vill ju kunna rama in Elliotts tjocksockar, bodyn han gick bort i och en massa annat. Vill kunna sätta upp allt på väggen, vill att alla ska kunna se, kunna minnas det som en gång var. Åh gud, vad jag saknar min lillkille :(
Imorgon ska jag på anställningsintervju som elevassistent, eller jag har väl egentligen redan fått det, ska bara dit och visa upp mig och träffa alla inblandade. Känns jättespännande! På något sätt känns det bra att inte gå tillbaka till förskolan det första jag gör, utan att först få göra något annat, en mjukstart liksom. Berättar väl mer imorgon när jag varit där!
I övrigt är jag i ett lyckorus! Elliot, lille älskade Elliott, äntligen är mamma på väg tillbaka igen. Just nu finns det så mycket att vara glad och lycklig över att jag faktiskt inte fällt en tår på ett tag. Det känns dumt, att jag inte gråter, att jag inte är ledsen dygnet runt. Men som alla som förlorat barn har sagt, det kommer och går, alla dagar är olika.
Skickar lite ljus och lycka på alla er som läser <3
Vaknade imorse och ville bara kräkas. Mensvärk till tusen, tänk att man kan glömma hur illa det kan vara. Tack och lov är det mycket bättre nu!
Blev en tur på Vitvattentjärn idag, men eftersom det blåste så mycket så blev vi inte långvariga. Huvudsaken är ju faktiskt att man hinner fika ;)
Sitter och tittar på ramar på Ikea. Vill så gärna ha sådana där stora, djupa ramar. Vill ju kunna rama in Elliotts tjocksockar, bodyn han gick bort i och en massa annat. Vill kunna sätta upp allt på väggen, vill att alla ska kunna se, kunna minnas det som en gång var. Åh gud, vad jag saknar min lillkille :(
Imorgon ska jag på anställningsintervju som elevassistent, eller jag har väl egentligen redan fått det, ska bara dit och visa upp mig och träffa alla inblandade. Känns jättespännande! På något sätt känns det bra att inte gå tillbaka till förskolan det första jag gör, utan att först få göra något annat, en mjukstart liksom. Berättar väl mer imorgon när jag varit där!
I övrigt är jag i ett lyckorus! Elliot, lille älskade Elliott, äntligen är mamma på väg tillbaka igen. Just nu finns det så mycket att vara glad och lycklig över att jag faktiskt inte fällt en tår på ett tag. Det känns dumt, att jag inte gråter, att jag inte är ledsen dygnet runt. Men som alla som förlorat barn har sagt, det kommer och går, alla dagar är olika.
Skickar lite ljus och lycka på alla er som läser <3
16 mars 2011
Vilken dag! Vaknade av att älskling kom med frukost. Är inte varje dag man får sådan lyx, tack hjärtat. Vi låg och pratade en stund efteråt och det finns inga andra ord att säga än att han gör mig lycklig.
När vi myst färdigt åkte vi till svärmor och sedan blev det en skotertur ut till Sikholma. Gud vad jag älskar detta vårväder! Solen värmer och jag känner hur jag mår bra i hela kroppen. Tack lille söte Elliott för att du låter solen lysa på våra ansikten, fylla oss med värme.
Ikväll blev en lugn kväll. Mest bara suttit vid datorn, när jag egentligen borde gjort mer nytta här hemma. Fast jag känner att jag inte behöver, jag vill leva på den här lyckan jag känner just nu och inte förstöra den med någon hushållssyssla!
För idag är jag just det, LYCKLIG! Jag kan inte berätta varför, för det finns egentligen ingen speciell anledning, jag bara är just det, lycklig. Jag och älskling har våra upp och nergångar efter det att Elliott gick bort, men det är fullt normalt och jag är glad att det i slutändan löser sig, att vi gör varandra lyckliga och kan prata med varandra.
När vi myst färdigt åkte vi till svärmor och sedan blev det en skotertur ut till Sikholma. Gud vad jag älskar detta vårväder! Solen värmer och jag känner hur jag mår bra i hela kroppen. Tack lille söte Elliott för att du låter solen lysa på våra ansikten, fylla oss med värme.
Ikväll blev en lugn kväll. Mest bara suttit vid datorn, när jag egentligen borde gjort mer nytta här hemma. Fast jag känner att jag inte behöver, jag vill leva på den här lyckan jag känner just nu och inte förstöra den med någon hushållssyssla!
För idag är jag just det, LYCKLIG! Jag kan inte berätta varför, för det finns egentligen ingen speciell anledning, jag bara är just det, lycklig. Jag och älskling har våra upp och nergångar efter det att Elliott gick bort, men det är fullt normalt och jag är glad att det i slutändan löser sig, att vi gör varandra lyckliga och kan prata med varandra.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
15 mars 2011
It's like I never saw it coming. It's been there all the time.
Idag firar vi 1½ år tillsammans, tänka sig. Är nog inte många förhållanden som hunnit med allt som vi hunnit med. Flytta några gånger, bli med barn, åka utomlands med svärmor, förlova oss, få barn och förlora barn. 1½ år låter inte mycket i mina öron, verkligen inte, men man kan tydligen hinna med mycket på kort tid. Vi har haft våra stunder, men kärleken övervinner allt, eller hur?
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag känner mig som en jubelidiot. Vad hade jag förväntat mig? Att allt skulle rulla på, att saker och ting skulle ordna sig? Jag måste ha varit blind som inte såg det komma, även om jag gått och väntat på det. Jag försöker minnas när jag stängde av, slutade tänka på det som komma skall. Jag är livrädd, orolig och ledsen, men min åsikt spelar ingen roll.
Idag VAR en bra dag, med en superhärlig tur till Sikholma. Vi grillade mackor, åt godis och solade. Idag VAR en bra dag, för jag kände mig lycklig. Ja, idag kunde ha blivit en bra dag.
Jag kommer till dig om nätterna, jag söker dig. Jag vaknar och hoppas att du ska vara där, ropa efter mig. Älskade lille Elliott, i mammas hjärta finns du, om nätterna, om dagarna, föralltid.
Idag firar vi 1½ år tillsammans, tänka sig. Är nog inte många förhållanden som hunnit med allt som vi hunnit med. Flytta några gånger, bli med barn, åka utomlands med svärmor, förlova oss, få barn och förlora barn. 1½ år låter inte mycket i mina öron, verkligen inte, men man kan tydligen hinna med mycket på kort tid. Vi har haft våra stunder, men kärleken övervinner allt, eller hur?
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag känner mig som en jubelidiot. Vad hade jag förväntat mig? Att allt skulle rulla på, att saker och ting skulle ordna sig? Jag måste ha varit blind som inte såg det komma, även om jag gått och väntat på det. Jag försöker minnas när jag stängde av, slutade tänka på det som komma skall. Jag är livrädd, orolig och ledsen, men min åsikt spelar ingen roll.
Idag VAR en bra dag, med en superhärlig tur till Sikholma. Vi grillade mackor, åt godis och solade. Idag VAR en bra dag, för jag kände mig lycklig. Ja, idag kunde ha blivit en bra dag.
Jag kommer till dig om nätterna, jag söker dig. Jag vaknar och hoppas att du ska vara där, ropa efter mig. Älskade lille Elliott, i mammas hjärta finns du, om nätterna, om dagarna, föralltid.
Nytt utseende.
Jag tyckte det var dags för en riktig header och en finare bakgrund, så såhär blev det :-)
Till er som aldrig sett min lilla ängel har nu chansen och sedan valde jag himmel som bakgrund eftersom det är där han är nu. Älskade, älskade lille Elliott.
Det har varit fullt upp idag. Arbetsförmedlingen för inskrivning, banken för insättning av pengar, kommun för hjälp med lite papper och sedan handling och hem och städa lite.
Just nu sitter jag och grabbarna och tittar på Americas got talent, PINSAMT! Positivt är dock att jag har en kladdkaka i ugnen, mums! Vi kände att vi behövde lite gott ikväll och då passar kladdkaka väldigt bra. Har världens bästa recept, den blir väldigt kladdig och smått kola-aktig.
Jag vill tacka alla underbara människor på Familjeliv som alltid finns där och peppar och stöttar en. Även om man inte känner varandra så går vi alla änglaföräldrar igenom samma sak, mer eller mindre. Det är underbart att kunna dela tankar och känslor, utan att bli dumförklarad. En enorm styrkekram till alla er!
Sitter här och funderar, nu när det är nytt utseende på bloggen kanske jag borde ge mig själv en liten vårförnyelse. Har länge sagt att jag inte ska färga håret, men nu börjar det tamefan klia i fingrarna ;-)
Till er som aldrig sett min lilla ängel har nu chansen och sedan valde jag himmel som bakgrund eftersom det är där han är nu. Älskade, älskade lille Elliott.
Det har varit fullt upp idag. Arbetsförmedlingen för inskrivning, banken för insättning av pengar, kommun för hjälp med lite papper och sedan handling och hem och städa lite.
Just nu sitter jag och grabbarna och tittar på Americas got talent, PINSAMT! Positivt är dock att jag har en kladdkaka i ugnen, mums! Vi kände att vi behövde lite gott ikväll och då passar kladdkaka väldigt bra. Har världens bästa recept, den blir väldigt kladdig och smått kola-aktig.
Jag vill tacka alla underbara människor på Familjeliv som alltid finns där och peppar och stöttar en. Även om man inte känner varandra så går vi alla änglaföräldrar igenom samma sak, mer eller mindre. Det är underbart att kunna dela tankar och känslor, utan att bli dumförklarad. En enorm styrkekram till alla er!
Sitter här och funderar, nu när det är nytt utseende på bloggen kanske jag borde ge mig själv en liten vårförnyelse. Har länge sagt att jag inte ska färga håret, men nu börjar det tamefan klia i fingrarna ;-)
14 mars 2011
Dessa mardrömmar, dessa förbannade mardrömmar! Jag önskar så att jag kunde slippa dom, räcker det inte med att jag förlorat honom en gång, ska jag behöva återuppleva det om och om igen på olika sätt?
Inatt drömde jag att vi åkte till Elliotts grav för att tända ljus och pynta. Väl framme vid graven är allt vi kan se ett tomt hål ner i marken. Någon har stulit våran älskling! Vi ringde polisen och dom i princip skrattade åt oss, tills det att vi ringde upp när vi kom hem och Elliotts vita lilla kista stod mitt i vardagsrummet!!! Då blev det full utryckning, för då trodde dom oss helt plötsligt. Innan vi åkte hem hade jag kutat runt som en galning på kyrkogården utifall att han fanns kvar där någonstans.
Kan säga att jag vaknade i smått panik! Känslan av att förlora honom igen och känslan av att upptäcka att han är BORTA! Jag minns inte riktigt hur allting slutade, jag minns bara att jag vaknade och grät.
Jag vet inte om det är saknaden eller sorgen som gör det, men jag vet att det är en del av bearbetningen. Inte för att jag någonsin kommer kunna förstå hur en sådan dröm kan vara en del av att bearbeta hans bortgång. Förhoppningsvis försvinner drömmarna eftersom. Det känns som om jag kastats tillbaka in i graviditeten då jag i princip enbart drömde mardrömmar. Jag vill inte hamna där igen, nu när jag äntligen lyckas med att somna på kvällarna.
Däremot älskar jag drömmarna jag har om att jag väntar syskon till lillprinsen vår. Att jag sitter i soffan eller ligger i sängen och stryker min stora mage och känner bebisen sparka. Elliott ger mig alltid olika tecken i de drömmarna, bra tecken. Som att hans ljus tänds eller att jag känner en varm känsla i kroppen eller att hans blommor vaknar till liv igen (trots att de är vissna). Ge mig mer av de drömmarna älskade Elliott, snälla?!
Inatt drömde jag att vi åkte till Elliotts grav för att tända ljus och pynta. Väl framme vid graven är allt vi kan se ett tomt hål ner i marken. Någon har stulit våran älskling! Vi ringde polisen och dom i princip skrattade åt oss, tills det att vi ringde upp när vi kom hem och Elliotts vita lilla kista stod mitt i vardagsrummet!!! Då blev det full utryckning, för då trodde dom oss helt plötsligt. Innan vi åkte hem hade jag kutat runt som en galning på kyrkogården utifall att han fanns kvar där någonstans.
Kan säga att jag vaknade i smått panik! Känslan av att förlora honom igen och känslan av att upptäcka att han är BORTA! Jag minns inte riktigt hur allting slutade, jag minns bara att jag vaknade och grät.
Jag vet inte om det är saknaden eller sorgen som gör det, men jag vet att det är en del av bearbetningen. Inte för att jag någonsin kommer kunna förstå hur en sådan dröm kan vara en del av att bearbeta hans bortgång. Förhoppningsvis försvinner drömmarna eftersom. Det känns som om jag kastats tillbaka in i graviditeten då jag i princip enbart drömde mardrömmar. Jag vill inte hamna där igen, nu när jag äntligen lyckas med att somna på kvällarna.
Däremot älskar jag drömmarna jag har om att jag väntar syskon till lillprinsen vår. Att jag sitter i soffan eller ligger i sängen och stryker min stora mage och känner bebisen sparka. Elliott ger mig alltid olika tecken i de drömmarna, bra tecken. Som att hans ljus tänds eller att jag känner en varm känsla i kroppen eller att hans blommor vaknar till liv igen (trots att de är vissna). Ge mig mer av de drömmarna älskade Elliott, snälla?!
13 mars 2011
Jag bokstavligt talat älskar dagar som denna! Även om mesta delen av dagen har ägnats åt röjning av lägenhet så har jag fått vara med min älskling. Vi tog en skotertur till Sikholma, gjorde mackor i järn och drack varm oboy, bara vi två. Känns som om vi båda två har behövt en mysdag och det har vi verkligen haft. Nu håller vi på med middag och sedan blir det mer mys ikväll med V för Vendetta.
Tack älskade lilla prins för att du låter solen lysa på oss här nere. Jag har hittat ny energi och ny ork till att göra saker och ting, och det är tack vare dig. Lille Elliott, vad du är underbar! Nu har jag hittat glädjen med livet igen, tack vare den underbara solen och tack vare att du har hittat ro. Mamma älskar dig så!
Fick den här dikten i en kommentar av Cajsa, tycker den är så fin!
Do not stand at my grave and weep I am not there; I do not sleep.
I am a thousand winds that blow, I am the diamond glints on snow,
I am the sun on ripened grain, I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning's hush,
I am the swift uplifting rush of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry, I am not there; I did not die.
Tack älskade lilla prins för att du låter solen lysa på oss här nere. Jag har hittat ny energi och ny ork till att göra saker och ting, och det är tack vare dig. Lille Elliott, vad du är underbar! Nu har jag hittat glädjen med livet igen, tack vare den underbara solen och tack vare att du har hittat ro. Mamma älskar dig så!
Fick den här dikten i en kommentar av Cajsa, tycker den är så fin!
Do not stand at my grave and weep I am not there; I do not sleep.
I am a thousand winds that blow, I am the diamond glints on snow,
I am the sun on ripened grain, I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning's hush,
I am the swift uplifting rush of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry, I am not there; I did not die.
Du fattas oss.
Det finns egentligen inga ord för det jag känner, för den tomhet och saknad som jag bär. Vem bestämmer egentligen vem som ska få stanna och vem som måste gå?
Jag försöker förstå, försöker finna ro i det som hänt, försöker tänka att du har det bättre där du är nu. Tro mig, jag försöker verkligen. Men jag kommer aldrig förstå och jag kommer aldrig vilja förstå.
Så som vi längtade, så som vi väntade på vårat lilla mirakel. Du kom till världen, gav oss allt vi någonsin önskat oss och sedan rycktes du ifrån oss. Är det rättvist att födas och vara så sjuk, för sjukare än Elliott var kan man nog inte vara. Tänk att komma till världen och redan då veta att dina dagar är räknade.
Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill göra. Du fattas oss. Vi har ingen liten kille som vi kan ta i vår famn på kvällen och krypa upp i soffan, vi har ingen underbar liten prins som väcker oss på natten för att blöjan svämmar över eller som är hungrig som en varg, vi har ingen Elliott som vi får visa upp för världen att "Titta vilken vacker liten varelse vi skapat".
Du sitter där uppe på din stjärna, vakar över oss dag som natt, när du egentligen borde vara här nere med oss. Hålla oss vakna om nätterna och göra oss tokiga av oro ibland, DU borde ha fått vara frisk och fått stanna med oss.
Det spelar ingen roll om du är där uppe bland stjärnorna, om du leker med de andra änglabarnen eller om du stilla sover i din grav. Du kommer alltid vara min förstfödde, du kommer alltid vara MIN Elliott, du kommer alltid att vara en del av oss. Saknaden kommer alltid finnas där, sorgen kanske mattas ut, vem vet.
Vi lovar att älska dina framtida syskon lika mycket som vi älskar dig, vi lovar att berätta för dom om dig. Tänk vad stolta de kommer vara som har en storebror som hela tiden vakar över oss, och tänk vad stolt du kommer vara över dem. När de lär sig gå, prata, cykla, ja, leva livet.
Vi älskar dig så mycket Elliott, jag och din underbara pappa. En dag hittar vi tillbaka till dig, en dag kommer vi dela samma stjärna som dig. En vacker dag ses vi igen.
Jag försöker förstå, försöker finna ro i det som hänt, försöker tänka att du har det bättre där du är nu. Tro mig, jag försöker verkligen. Men jag kommer aldrig förstå och jag kommer aldrig vilja förstå.
Så som vi längtade, så som vi väntade på vårat lilla mirakel. Du kom till världen, gav oss allt vi någonsin önskat oss och sedan rycktes du ifrån oss. Är det rättvist att födas och vara så sjuk, för sjukare än Elliott var kan man nog inte vara. Tänk att komma till världen och redan då veta att dina dagar är räknade.
Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill göra. Du fattas oss. Vi har ingen liten kille som vi kan ta i vår famn på kvällen och krypa upp i soffan, vi har ingen underbar liten prins som väcker oss på natten för att blöjan svämmar över eller som är hungrig som en varg, vi har ingen Elliott som vi får visa upp för världen att "Titta vilken vacker liten varelse vi skapat".
Du sitter där uppe på din stjärna, vakar över oss dag som natt, när du egentligen borde vara här nere med oss. Hålla oss vakna om nätterna och göra oss tokiga av oro ibland, DU borde ha fått vara frisk och fått stanna med oss.
Det spelar ingen roll om du är där uppe bland stjärnorna, om du leker med de andra änglabarnen eller om du stilla sover i din grav. Du kommer alltid vara min förstfödde, du kommer alltid vara MIN Elliott, du kommer alltid att vara en del av oss. Saknaden kommer alltid finnas där, sorgen kanske mattas ut, vem vet.
Vi lovar att älska dina framtida syskon lika mycket som vi älskar dig, vi lovar att berätta för dom om dig. Tänk vad stolta de kommer vara som har en storebror som hela tiden vakar över oss, och tänk vad stolt du kommer vara över dem. När de lär sig gå, prata, cykla, ja, leva livet.
Vi älskar dig så mycket Elliott, jag och din underbara pappa. En dag hittar vi tillbaka till dig, en dag kommer vi dela samma stjärna som dig. En vacker dag ses vi igen.
12 mars 2011
Hade en super-rolig kväll igår! Vi började med att dra raggen på samhälle några varv, sedan blev det Krogen. Inte så mycket folk, men tillräckligt för att göra kvällen bra. Efteråt hamnade vi hos en gammal musiklärare, måste verkligen säga att det nog är den roligaste efterfest jag varit på! Det enda negativa är ju att man mår som man mår idag, haha. Dock verkligen värt det, då vi kom hem halv sex.
Idag blir det ganska lugnt, är iofs inte så mycket kvar av den här dagen. Måste väl fixa någon middag och sedan ska vi hälsa på lillprins Elliott. Igår var det en månad sedan vi begravde honom. Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle behöva begrava mitt barn, det är ju dom som en dag ska begrava mig. Trots att det är ofattbart, hemskt, jobbigt och fyller mitt hjärta med sorg så vet jag att han har det bra där han är nu.
Ibland får jag dåligt samvete över att jag går ut och festar, ja, att jag har roligt överhuvudtaget. Ändå vet jag att Elliott inte hade velat att jag ska gräva ner mig, gömma mig under täcket och aldrig kliva upp. Jag tror han sitter där uppe på sin stjärna och tittar ner på mig och längtar efter att få se mig le igen.
Varför just du, hjärtat mitt, varför just min lilla pojke? Mamma kommer alltid att älska dig Elliott, för evigt <3
Idag blir det ganska lugnt, är iofs inte så mycket kvar av den här dagen. Måste väl fixa någon middag och sedan ska vi hälsa på lillprins Elliott. Igår var det en månad sedan vi begravde honom. Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle behöva begrava mitt barn, det är ju dom som en dag ska begrava mig. Trots att det är ofattbart, hemskt, jobbigt och fyller mitt hjärta med sorg så vet jag att han har det bra där han är nu.
Ibland får jag dåligt samvete över att jag går ut och festar, ja, att jag har roligt överhuvudtaget. Ändå vet jag att Elliott inte hade velat att jag ska gräva ner mig, gömma mig under täcket och aldrig kliva upp. Jag tror han sitter där uppe på sin stjärna och tittar ner på mig och längtar efter att få se mig le igen.
Varför just du, hjärtat mitt, varför just min lilla pojke? Mamma kommer alltid att älska dig Elliott, för evigt <3
11 mars 2011
Har inte haft tid att skriva förrän idag, därför har det varit lite lugnt på bloggen en stund.
Igår åkte jag och kusin Anna till Ummeå, vi skulle hämta Marcus som kom med flyget kl. 22. Eftersom det tar tre timmar att köra så började vi redan kl. 8! Enbart för att vi skulle ha gott om tid att shoppa. Vi hann med Rusta, Jysk, äta lunch, Boom, Skokanonen, Godishuset och en hel del andra affärer. Jag som bestämt mig att jag verkligen skulle shoppa kom hem med två linnen, två nagellack, ett rouge och två korgar att ha saker i. Så istället sätter jag mig vid datorn och försöker hitta lite kläder, men är inte så lätt nu när man upptäckt en nackdel med att vänta barn, vissa behag växer mer än man vill! Så inga kläder jag provade igår passade på den övre delen av överkroppen ;)
I övrigt känns det som om livet går framåt! Idag är det en månad sedan lilleman begravdes och jag vet att jag borde vara förstörd, jag vill vara förstörd, men jag kan inte. Jag vet att han har det så mycket bättre där han är nu, min lille Elliott. Han är frisk, leker med alla andra änglabarn och vakar över oss. Det stärker mig att tro att det är så.
Vi var på Sikholma idag, jag, Karl-Fredrik och Kristoffer. Äntligen tog jag mig chansen att köra älsklingens skoter och gud så underbart! Fick även lite färg på kinderna efter att jag satt i solen mest hela tiden.
På måndag slutar jag med mina p-piller, eller har ett uppehåll tills allt är "normalt" igen. Kroppen och hela jag blev knäpp när jag började med p-pillren. Fick då höra att det kan bli "för mycket" hormoner i kroppen på en och samma gång, så nu blir det att rensa kroppen lite. Innan jag börjar äta dom igen. Hoppas, hoppas, hoppas att kroppen blir normal fort :)
Jag och älsklingen har bestämt att vi ska ha en myshelg, bara vara och njuta. Ikväll verkar det dock kunna bli lite kalasande, men det säger man aldrig nej till, få komma tillbaka och leva en normal vardag!
Igår åkte jag och kusin Anna till Ummeå, vi skulle hämta Marcus som kom med flyget kl. 22. Eftersom det tar tre timmar att köra så började vi redan kl. 8! Enbart för att vi skulle ha gott om tid att shoppa. Vi hann med Rusta, Jysk, äta lunch, Boom, Skokanonen, Godishuset och en hel del andra affärer. Jag som bestämt mig att jag verkligen skulle shoppa kom hem med två linnen, två nagellack, ett rouge och två korgar att ha saker i. Så istället sätter jag mig vid datorn och försöker hitta lite kläder, men är inte så lätt nu när man upptäckt en nackdel med att vänta barn, vissa behag växer mer än man vill! Så inga kläder jag provade igår passade på den övre delen av överkroppen ;)
I övrigt känns det som om livet går framåt! Idag är det en månad sedan lilleman begravdes och jag vet att jag borde vara förstörd, jag vill vara förstörd, men jag kan inte. Jag vet att han har det så mycket bättre där han är nu, min lille Elliott. Han är frisk, leker med alla andra änglabarn och vakar över oss. Det stärker mig att tro att det är så.
Vi var på Sikholma idag, jag, Karl-Fredrik och Kristoffer. Äntligen tog jag mig chansen att köra älsklingens skoter och gud så underbart! Fick även lite färg på kinderna efter att jag satt i solen mest hela tiden.
På måndag slutar jag med mina p-piller, eller har ett uppehåll tills allt är "normalt" igen. Kroppen och hela jag blev knäpp när jag började med p-pillren. Fick då höra att det kan bli "för mycket" hormoner i kroppen på en och samma gång, så nu blir det att rensa kroppen lite. Innan jag börjar äta dom igen. Hoppas, hoppas, hoppas att kroppen blir normal fort :)
Jag och älsklingen har bestämt att vi ska ha en myshelg, bara vara och njuta. Ikväll verkar det dock kunna bli lite kalasande, men det säger man aldrig nej till, få komma tillbaka och leva en normal vardag!
8 mars 2011
Det är svårt att vara tyst när allt man vill är att skrika. Jag har funderat så många gånger om du förstår vad du gjort mot mig, om du någonsin kommer att förstå.
Det finns dagar då jag tänker på hur allt hade varit om Elliott inte varit sjuk, om han inte gått bort. Vem, var och hur hade du varit då?
Jag kommer aldrig våga berätta hur jag känner för dig, det stannar här, men på något sätt måste jag få utlopp för min frustration. Min frustration över ditt sätt och ditt beteende.
Jag var ingen, en skugga under tiden jag bar på Elliott. Det var som om jag var luft, som om jag inte existerade i din värld. Helt plötsligt kom Elliott och helt plötsligt existerade jag, som om inget hade hänt. Allt kretsade helt plötsligt kring denne lille älskling, min lillprins Elliott.
Jag kan inte och kommer aldrig att förstå hur saker och ting kan vända sig likt vinden. Ena sekunden var jag ingen och det jag bar på betydde ingenting, andra sekunden fanns jag och Elliott betydde världen. Hur ska jag någonsin kunna gå tillbaka till det som var förut, innan jag bar Elliott, innan vi visste att han ens fanns?
Som med så många andra trodde jag att du skulle glädjas för min skull, att just jag belönats med gåvan att få bära ett barn, istället vände du ryggen till. Under de nio månader som jag bar honom tror jag inte du hörde av dig en enda gång, kanske en, och du kallar dig att du är mig nära?
Sedan en tid tillbaka gav jag upp hoppet, hoppet om att få ha dig nära, kunna vända mig till dig, kunna lita på dig. Sedan en tid tillbaka lät jag dig gå, jag släppte taget. Det är du som får kämpa, jag har gjort mitt.
Det är dags att du öppnar ögonen och ser att världen kretsar kring så mycket mer än bara dig.
Det finns dagar då jag tänker på hur allt hade varit om Elliott inte varit sjuk, om han inte gått bort. Vem, var och hur hade du varit då?
Jag kommer aldrig våga berätta hur jag känner för dig, det stannar här, men på något sätt måste jag få utlopp för min frustration. Min frustration över ditt sätt och ditt beteende.
Jag var ingen, en skugga under tiden jag bar på Elliott. Det var som om jag var luft, som om jag inte existerade i din värld. Helt plötsligt kom Elliott och helt plötsligt existerade jag, som om inget hade hänt. Allt kretsade helt plötsligt kring denne lille älskling, min lillprins Elliott.
Jag kan inte och kommer aldrig att förstå hur saker och ting kan vända sig likt vinden. Ena sekunden var jag ingen och det jag bar på betydde ingenting, andra sekunden fanns jag och Elliott betydde världen. Hur ska jag någonsin kunna gå tillbaka till det som var förut, innan jag bar Elliott, innan vi visste att han ens fanns?
Som med så många andra trodde jag att du skulle glädjas för min skull, att just jag belönats med gåvan att få bära ett barn, istället vände du ryggen till. Under de nio månader som jag bar honom tror jag inte du hörde av dig en enda gång, kanske en, och du kallar dig att du är mig nära?
Sedan en tid tillbaka gav jag upp hoppet, hoppet om att få ha dig nära, kunna vända mig till dig, kunna lita på dig. Sedan en tid tillbaka lät jag dig gå, jag släppte taget. Det är du som får kämpa, jag har gjort mitt.
Det är dags att du öppnar ögonen och ser att världen kretsar kring så mycket mer än bara dig.
Som en drog.
Du är som en drog för mig, ett beroende.
Jag vet inte hur jag skulle klara av mina dagar utan dig i dom. Jag erkänner att jag är beroende av dig, att jag behöver dig för att leva, för att orka ta mig igenom dagen. Jag behöver min dagliga dos av dig, när jag inte får den kommer abstinensen.
Jag saknar dina kramar, dina kyssar, din omtanke när du inte är här hos mig. Även fast du bara är en bit bort, så fattas något hos mig. Du.
Tänk att man kan bli beroende av en människa, lika väl som man blir beroende av cigaretter, droger och alkohol. Du är min drog, du är den som ger mig en euforisk känsla i kroppen, du är den som får världen att snurra. Någon som hört talas om "High on love"?
Det är så. Jag är hög på kärlek. Det jag känner för dig har jag aldrig känt förut! Vi har gått igenom så otroligt mycket under vårt 1½ år tillsammans. Vi har flyttat X antal gånger, hunnit bli med barn, åka utomlands, förlova oss, få barn och förlora ett barn. Tänk vad mycket som kan hända på så kort tid.
Vi har haft våra duster precis som alla par, men vi går starkare ut det. Elliott har fört oss så mycket närmare varandra, fått oss att värdera vår kärlek högre och ta vara på den tid vi har. Vår lilla älskade son, som har visat oss en värld utan gränser, en värld där allt kan hända, men att man klarar allt bara man gör det tillsammans!
Jag älskar dig mer än du någonsin kan förstå, Karl-Fredrik. Tillsammans kan vi klara allt. Du och jag, Karl-Fredrik och Kristina, Elliotts föräldrar, föralltid <3
Jag vet inte hur jag skulle klara av mina dagar utan dig i dom. Jag erkänner att jag är beroende av dig, att jag behöver dig för att leva, för att orka ta mig igenom dagen. Jag behöver min dagliga dos av dig, när jag inte får den kommer abstinensen.
Jag saknar dina kramar, dina kyssar, din omtanke när du inte är här hos mig. Även fast du bara är en bit bort, så fattas något hos mig. Du.
Tänk att man kan bli beroende av en människa, lika väl som man blir beroende av cigaretter, droger och alkohol. Du är min drog, du är den som ger mig en euforisk känsla i kroppen, du är den som får världen att snurra. Någon som hört talas om "High on love"?
Det är så. Jag är hög på kärlek. Det jag känner för dig har jag aldrig känt förut! Vi har gått igenom så otroligt mycket under vårt 1½ år tillsammans. Vi har flyttat X antal gånger, hunnit bli med barn, åka utomlands, förlova oss, få barn och förlora ett barn. Tänk vad mycket som kan hända på så kort tid.
Vi har haft våra duster precis som alla par, men vi går starkare ut det. Elliott har fört oss så mycket närmare varandra, fått oss att värdera vår kärlek högre och ta vara på den tid vi har. Vår lilla älskade son, som har visat oss en värld utan gränser, en värld där allt kan hända, men att man klarar allt bara man gör det tillsammans!
Jag älskar dig mer än du någonsin kan förstå, Karl-Fredrik. Tillsammans kan vi klara allt. Du och jag, Karl-Fredrik och Kristina, Elliotts föräldrar, föralltid <3
7 mars 2011
Kuratorsamtal idag, det gick bättre än förväntat. Tänk att en timmes pratstund med en vilt främmande människa kan få en att tänka annorlunda.
Hon påpekade att jag har all rätt att vara ledsen och att humöret går upp och ner. Jag förlorade Elliott för bara en och en halv månad sedan, enligt henne tar det upp till ett år eller mer innan man gått igenom alla sorgfaser. Skönt att veta att man inte är knäpp iallafall!
Kuratorn tyckte att det var bra att jag använde bloggen som ett sätt att vädra tankarna, det är tydligen viktigt att få utlopp för alla känslor även de som är svåra att prata om. Har man svårt att prata kan det vara enklare att skriva. Jag har alltid funnit det lättare att uttrycka mig i skrift än i tal.
Älsklingen drog på LAN tillsammans med Kristoffer så ikväll och inatt är det bara jag och Zelda. Troligtvis blir det film och något glas vin hos Cecilia, vore inte helt fel!
Har börjat fundera en del på hur nästa graviditet kommer bli, även om det är ett tag kvar, tror att det tillhör bearbetningen av Elliott. Vilka tester och undersökningar kommer man vilja göra? Läkarna i Umeå sa att det inte kommer vara något som hindrar oss från att göra ALLT, dvs fostervattnesprov, extra ultraljud m.m. Kommer man vilja gör allt som går eller kommer man vilja avvakta tills förlossningen och hoppas på det bästa? Det återstår att se.
Hon påpekade att jag har all rätt att vara ledsen och att humöret går upp och ner. Jag förlorade Elliott för bara en och en halv månad sedan, enligt henne tar det upp till ett år eller mer innan man gått igenom alla sorgfaser. Skönt att veta att man inte är knäpp iallafall!
Kuratorn tyckte att det var bra att jag använde bloggen som ett sätt att vädra tankarna, det är tydligen viktigt att få utlopp för alla känslor även de som är svåra att prata om. Har man svårt att prata kan det vara enklare att skriva. Jag har alltid funnit det lättare att uttrycka mig i skrift än i tal.
Älsklingen drog på LAN tillsammans med Kristoffer så ikväll och inatt är det bara jag och Zelda. Troligtvis blir det film och något glas vin hos Cecilia, vore inte helt fel!
Har börjat fundera en del på hur nästa graviditet kommer bli, även om det är ett tag kvar, tror att det tillhör bearbetningen av Elliott. Vilka tester och undersökningar kommer man vilja göra? Läkarna i Umeå sa att det inte kommer vara något som hindrar oss från att göra ALLT, dvs fostervattnesprov, extra ultraljud m.m. Kommer man vilja gör allt som går eller kommer man vilja avvakta tills förlossningen och hoppas på det bästa? Det återstår att se.
6 mars 2011
Nyss hemkommen från prinsens grav, gud vad fint det är där! Vi tände ljus och pratade med honom. Han hade fått två nya grannar också.
Det blir så verkligt när man är på graven, det liksom kommer till en på ett annat sätt. För även om man hela tiden känner saknaden och tomheten så blir det helt annat när man är där. Han ligger där, en bit under marken, borta, begravd. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna..
För två månader sedan så låg han i sin kuvös, med sin respirator bara några timmar gammal. Man kan inte riktigt förstå att det är sant, att det redan gått två månader sedan han kom till världen, att det gått en och en halv månad sedan han blev en ängel. Otroligt, men sant.
Det infinner sig en ro i mig när jag är på graven, för jag vet vars han är någonstans. Hela jag känner att han är borta, men i början visste jag inte säkert var. Nu vet jag att han sitter där på sin stjärna och tittar ner på oss, att hans tomma söta kropp ligger i kistan i graven. Det känns underbart att ha ett ställe att gå till, ett personligt ställe, där bara han ligger. Ett ställe som man kan göra personligt, dekorera och pynta precis som man vill.
Jag saknar dig lilleman, min älskade Elliott. En vacker dag ses vi igen <3
__________
Sedan måste jag gratulera min kusin Marlene som idag fick en liten flicka. Stort grattis och lycka till!
På två månader har tre i min släkt fått barn, min kusin Caroline som fick en tjej den 4/1, jag den 6/1 och Marlene den 6/3. Stort grattis till alla oss <3
Det blir så verkligt när man är på graven, det liksom kommer till en på ett annat sätt. För även om man hela tiden känner saknaden och tomheten så blir det helt annat när man är där. Han ligger där, en bit under marken, borta, begravd. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna..
För två månader sedan så låg han i sin kuvös, med sin respirator bara några timmar gammal. Man kan inte riktigt förstå att det är sant, att det redan gått två månader sedan han kom till världen, att det gått en och en halv månad sedan han blev en ängel. Otroligt, men sant.
Det infinner sig en ro i mig när jag är på graven, för jag vet vars han är någonstans. Hela jag känner att han är borta, men i början visste jag inte säkert var. Nu vet jag att han sitter där på sin stjärna och tittar ner på oss, att hans tomma söta kropp ligger i kistan i graven. Det känns underbart att ha ett ställe att gå till, ett personligt ställe, där bara han ligger. Ett ställe som man kan göra personligt, dekorera och pynta precis som man vill.
Jag saknar dig lilleman, min älskade Elliott. En vacker dag ses vi igen <3
__________
Sedan måste jag gratulera min kusin Marlene som idag fick en liten flicka. Stort grattis och lycka till!
På två månader har tre i min släkt fått barn, min kusin Caroline som fick en tjej den 4/1, jag den 6/1 och Marlene den 6/3. Stort grattis till alla oss <3
Längtan, önskan.
Jag gick ut i natten, tittade upp mot stjärnorna och sökte svar på alla mina frågor. Älskade Elliott, ser du mig, känner du min sorg och min längtan? Jag ville ropa, skrika, kasta mig ner i backen, gräva ner mig i en snödriva..
Natten är så svart, men himlen är så otroligt stjärnklar, finns du där uppe någonstans? Kan du höra min röst, höra hur jag ber dig komma tillbaka, höra min längtan av att få vara hos dig? För jag vill inget hellre än att få ha dig nära, känna dina andetag, höra ditt gnyende, jag vill inget hellre än att få hålla dig i min famn igen.
Varför, jag vill veta varför just du var tvungen att gå? Du var mitt allt, min sol, min kropp och min själ. Om jag bara fick veta varför?!
Jag är tom, så tom som man kan bli. Fast tårarna rinner så känner jag ingenting, fast dom säger att jag inte kan/får så känner jag ingenting. Jag försökte bli ledsen, besviken, arg, sårad och förstörd ikväll men allt jag kände var tomhet. Så jag gick ut i mörkret, ut i kylan och blåsten. Äntligen kände jag något, kylan. Det är inte kylan jag vill känna, jag vill känna allting annat!
Jag vill bli ledsen, besviken, arg, sårad och förstörd, men jag kan inte. Det känns som om allting har försvunnit, som om alla känslor förvandlats till tomhet. Han sa några ord ikväll, jag borde åtminstone ha blivit ledsen och besviken, men där fanns bara tomheten. Jag borde ha gråtit, skrikit ut alla mina känslor, men där fanns bara den där förbannade tomheten. Så jag vände mig om och sa godnatt.
I nio månader, i nio underbara månader bar jag Elliott och jag bar honom med ett leende trots att jag inte alltid mådde så bra. Jag bar något så vackert, så värdefullt, så underbart och så unikt, sedan var han helt plötsligt bara borta.
Ni andra som förlorat barn vet hur det känns, när någon stjäl det dyrbaraste ni har och ni kommer aldrig att få tillbaka det. Ni som burit det, känt det sparka, känt det hicka, ni som vetat att ni bär på något mer älskat än vad något kan bli, sedan är allt borta. Man går där och undrar varför man inte känner sparkarna längre, varför magen är tom, varför brösten spänner och läcker, men anledningen till det är borta.
Jag längtar så efter att få uppleva allting igen och igen och igen! Jag skulle vilja uppleva allt med en gång, men man är två som delar det hela och man är två som måste vara överens.
Jag gör det här för DIN skull, så jag hoppas att DU läser och att DU försöker förstå.
Natten är så svart, men himlen är så otroligt stjärnklar, finns du där uppe någonstans? Kan du höra min röst, höra hur jag ber dig komma tillbaka, höra min längtan av att få vara hos dig? För jag vill inget hellre än att få ha dig nära, känna dina andetag, höra ditt gnyende, jag vill inget hellre än att få hålla dig i min famn igen.
Varför, jag vill veta varför just du var tvungen att gå? Du var mitt allt, min sol, min kropp och min själ. Om jag bara fick veta varför?!
Jag är tom, så tom som man kan bli. Fast tårarna rinner så känner jag ingenting, fast dom säger att jag inte kan/får så känner jag ingenting. Jag försökte bli ledsen, besviken, arg, sårad och förstörd ikväll men allt jag kände var tomhet. Så jag gick ut i mörkret, ut i kylan och blåsten. Äntligen kände jag något, kylan. Det är inte kylan jag vill känna, jag vill känna allting annat!
Jag vill bli ledsen, besviken, arg, sårad och förstörd, men jag kan inte. Det känns som om allting har försvunnit, som om alla känslor förvandlats till tomhet. Han sa några ord ikväll, jag borde åtminstone ha blivit ledsen och besviken, men där fanns bara tomheten. Jag borde ha gråtit, skrikit ut alla mina känslor, men där fanns bara den där förbannade tomheten. Så jag vände mig om och sa godnatt.
I nio månader, i nio underbara månader bar jag Elliott och jag bar honom med ett leende trots att jag inte alltid mådde så bra. Jag bar något så vackert, så värdefullt, så underbart och så unikt, sedan var han helt plötsligt bara borta.
Ni andra som förlorat barn vet hur det känns, när någon stjäl det dyrbaraste ni har och ni kommer aldrig att få tillbaka det. Ni som burit det, känt det sparka, känt det hicka, ni som vetat att ni bär på något mer älskat än vad något kan bli, sedan är allt borta. Man går där och undrar varför man inte känner sparkarna längre, varför magen är tom, varför brösten spänner och läcker, men anledningen till det är borta.
Jag längtar så efter att få uppleva allting igen och igen och igen! Jag skulle vilja uppleva allt med en gång, men man är två som delar det hela och man är två som måste vara överens.
Jag gör det här för DIN skull, så jag hoppas att DU läser och att DU försöker förstå.
5 mars 2011
Idag har vi varit i Marsvik, gud vad mysigt! Lite tråkigt bara att det blåste så mycket men det var skönt att få lite sol i ansiktet. Jag och svärmor åkte bil och karlarna tog skotrarna. Superhärlig dag iallafall som avslutades med powernap på soffan!
Imorgon skulle Elliott ha blivit två månader, det känns konstigt och overkligt.. Jag saknar honom så enormt mycket, men jag tror fortfarande att en del av mig lever i förnekelse. Det är så mycket som jag glömt, som jag bara önskar jag drömt och när jag ser alla bilder önskar jag att de var photoshopade. Jag drömmer mycket nuförtiden, om honom, om syskon till honom, om dagarna på sjukhuset.
Ibland känner jag mig som världens hemskaste person när jag känner mig glad över att det slutade som det gjorde, för hans skull. Jag hade aldrig klarat av att se honom lida, oroa mig varje dag för att det skulle vara den sista. Är det bara jag, eller är jag självisk?
Imorgon blir det hur som helst ett besök på graven, tända ljus och prata med honom. Känns underbart att ha ett ställe att gå till, där man vet att han finns. Visst hade vi kunnat sprida ut honom över en minneslund, men för min del känns inte det lika bra, men jag har full förståelse för ni som gör så :)
Verkar nu som att vi får sällskap av Sebbe och Sandra på utlandsresan också, blir nog roligt tror jag! Längtar sjukt mycket!
__________
Sitter och lyssnar på när älskling ligger och hostar och har sig! Är nästan hundra säker på att han har feber också, kan det kanske vara hans bror som smittat honom?
Jag har försökt sova jag med, men mina tankar är på Elliott. Jag har legat länge och tittat på bilderna, sett videon och "pratat" med honom. Tänk att den lille killen skulle ha blivit två månader imorgon! Ja, vad säger man, tiden går alldeles för fort..
Jag längtar hem, hem till mamma och pappa. Ikväll känner jag mig som ett litet barn som behöver tröstas, vill krypa upp i pappas fan och se Clintan. Jag vill vara liten igen, för då skulle mitt liv inte se ut som det gör idag.
Jag längtar efter ett syskon till Elliott, jag längtar enormt! Och hur mycket vissa än försöker avråda mig, så kommer det alltid att vara så! Varför ska jag alltid göra som alla andra vill och aldrig som jag själv vill?
Ibland kämpar jag för att inte brista och explodera, ibland kämpar jag för att verkligen hålla käften.
Imorgon skulle Elliott ha blivit två månader, det känns konstigt och overkligt.. Jag saknar honom så enormt mycket, men jag tror fortfarande att en del av mig lever i förnekelse. Det är så mycket som jag glömt, som jag bara önskar jag drömt och när jag ser alla bilder önskar jag att de var photoshopade. Jag drömmer mycket nuförtiden, om honom, om syskon till honom, om dagarna på sjukhuset.
Ibland känner jag mig som världens hemskaste person när jag känner mig glad över att det slutade som det gjorde, för hans skull. Jag hade aldrig klarat av att se honom lida, oroa mig varje dag för att det skulle vara den sista. Är det bara jag, eller är jag självisk?
Imorgon blir det hur som helst ett besök på graven, tända ljus och prata med honom. Känns underbart att ha ett ställe att gå till, där man vet att han finns. Visst hade vi kunnat sprida ut honom över en minneslund, men för min del känns inte det lika bra, men jag har full förståelse för ni som gör så :)
Verkar nu som att vi får sällskap av Sebbe och Sandra på utlandsresan också, blir nog roligt tror jag! Längtar sjukt mycket!
__________
Sitter och lyssnar på när älskling ligger och hostar och har sig! Är nästan hundra säker på att han har feber också, kan det kanske vara hans bror som smittat honom?
Jag har försökt sova jag med, men mina tankar är på Elliott. Jag har legat länge och tittat på bilderna, sett videon och "pratat" med honom. Tänk att den lille killen skulle ha blivit två månader imorgon! Ja, vad säger man, tiden går alldeles för fort..
Jag längtar hem, hem till mamma och pappa. Ikväll känner jag mig som ett litet barn som behöver tröstas, vill krypa upp i pappas fan och se Clintan. Jag vill vara liten igen, för då skulle mitt liv inte se ut som det gör idag.
Jag längtar efter ett syskon till Elliott, jag längtar enormt! Och hur mycket vissa än försöker avråda mig, så kommer det alltid att vara så! Varför ska jag alltid göra som alla andra vill och aldrig som jag själv vill?
Ibland kämpar jag för att inte brista och explodera, ibland kämpar jag för att verkligen hålla käften.
4 mars 2011
En solig och fin dag idag. Vi tog en tur ner på samhälle och slängde skräp och handlade fredagsmys! Sedan åkte vi hem till svärmor och svärfar, åt semmeltårta och såg skidor :)
Skäms fortfarande efter igår, gick in på Blommona och beställde en bukett till Anya och Kenneth på Fonus, står där och pratar med svägerskan och tårarna fullkomligt sprutar ut. Vilken tur att det var hon som hjälpte mig och ingen annan! Det var helt enkelt en tung dag igår, tror jag grät flera gånger, gick liksom inte att hejda.
Idag är däremot en bättre dag, jag tror solen gör susen! Plus att nu är resan betald och jag känner redan hur det pirrar i hela kroppen. Hittade mitt pass också, så nu känns det nära, fast det är 173 dagar kvar! Är första gången jag känner en riktig lycka sedan Elliott försvann, och även om känslan är underbar, så får jag dåligt samvete för Elliotts skull..
Låg och tittade på den enda videon vi har på lillprinsen, när han ligger och sussar på min bröstkorg. För första gången så grät jag inte, jag log. Det känns som ett enormt framsteg! Känns bra med framsteg nu när jag bara går bakåt, sömnen är helt upp och ner, aptiten likaså.. Vad händer egentligen? Enda positiva är att kilona sakta men säkert rinner av mig, men är trött som en jag-vet-inte-vad!
Nu blir det snart middag hos svärmor och svärfar, MUMS! Fortsatt trevlig fredag allihop!
Skäms fortfarande efter igår, gick in på Blommona och beställde en bukett till Anya och Kenneth på Fonus, står där och pratar med svägerskan och tårarna fullkomligt sprutar ut. Vilken tur att det var hon som hjälpte mig och ingen annan! Det var helt enkelt en tung dag igår, tror jag grät flera gånger, gick liksom inte att hejda.
Idag är däremot en bättre dag, jag tror solen gör susen! Plus att nu är resan betald och jag känner redan hur det pirrar i hela kroppen. Hittade mitt pass också, så nu känns det nära, fast det är 173 dagar kvar! Är första gången jag känner en riktig lycka sedan Elliott försvann, och även om känslan är underbar, så får jag dåligt samvete för Elliotts skull..
Låg och tittade på den enda videon vi har på lillprinsen, när han ligger och sussar på min bröstkorg. För första gången så grät jag inte, jag log. Det känns som ett enormt framsteg! Känns bra med framsteg nu när jag bara går bakåt, sömnen är helt upp och ner, aptiten likaså.. Vad händer egentligen? Enda positiva är att kilona sakta men säkert rinner av mig, men är trött som en jag-vet-inte-vad!
Nu blir det snart middag hos svärmor och svärfar, MUMS! Fortsatt trevlig fredag allihop!
3 mars 2011
Jag är livrädd, jag borde inte vara det men jag är det. Ringde tidigare nu på morgonen till mitt förra sommarjobb, i hopp om att kanske få jobba där en sommar till. Hon jag pratade med lät tveksam och bad mig ringa upp en halvtimme senare när chefen kommit tillbaka. Nu när jag ringer är det ingen som svarar.
Till saken hör är att jag är rädd att jag brände min chans förra sommaren, mådde inte direkt som en prins under den tiden av graviditeten. Var hemma lite väl många dagar, åkte till Lycksele efter en blödning och var även då borta två dagar. Jag skäms över att jag ens var borta en enda dag, jag vill visa mig framme, visa att jag är duktig och att jag vill och kan! Varför skäms jag över att kroppen redan då försökte säga mig något, kanske kände min kropp att han inte mådde bra.. MEN HUR FÖRKLARAR MAN DET FÖR DOM?
Idag vill jag bara ligga i sängen och gråta, tycka synd om mig själv. Tänk om man alltid fick som man ville..
Till saken hör är att jag är rädd att jag brände min chans förra sommaren, mådde inte direkt som en prins under den tiden av graviditeten. Var hemma lite väl många dagar, åkte till Lycksele efter en blödning och var även då borta två dagar. Jag skäms över att jag ens var borta en enda dag, jag vill visa mig framme, visa att jag är duktig och att jag vill och kan! Varför skäms jag över att kroppen redan då försökte säga mig något, kanske kände min kropp att han inte mådde bra.. MEN HUR FÖRKLARAR MAN DET FÖR DOM?
Idag vill jag bara ligga i sängen och gråta, tycka synd om mig själv. Tänk om man alltid fick som man ville..
2 mars 2011
Kan man annat än jubla? Nu är resan till Turkiet bokad, två härliga veckor med All Inclusive! Precis vad man behöver efter allt som hänt, bara få koppla av, inte tänka på annat än sig själv. Tack alla ni som peppat oss att boka! :)
Alla ni som läser och kommenterar, om ni visste hur mycket era ord berör. Stötte på en "granne" i byn igår när jag skulle till svägerskan, var så otroligt roligt att höra att hon följer min blogg och tycker om det jag skriver. Det värmer att veta att mina känslor och tankar når ut till så många.
Ikväll är det full storm, usch, jag riktigt ryser i hela kroppen! Gör bara att man längtar ännu mer efter solsemestern i Augusti. Tänk vad mysigt det hade varit att få bädda ner sig i sängen och bara mysa med en liten bebis, ja tänk om.. Ser framemot att få göra det i framtiden, det gör jag verkligen.
Ibland har jag undrat om Elliott hade varit en flicka, hade hon varit frisk då? Hade vi sluppit stå ut all denna smärta då? Hade allt fått vara sådär perfekt som det skulle ha varit med en frisk bebis? Jag känner mig hemsk med dessa tankar, men samtidigt måste man ju få undra. Jag är glad för det vi fick, för den sötaste lilla pojke i världen, för vår unika Elliott. Snälla, ni får inte tro något annat! För hur det än blev och hur än allt var så älskar jag Elliott av hela mitt hjärta, för trots allt är han min första, min första underbara lilla bebis. Det kommer han alltid att vara <3
PS: Imorgon kommer Hemmets Journal ut, den måste alla köpa och läsa! För dom har gjort ett reportage om Wilda, som lider av Trisomi 13, nästan samma som Elliott. Bloggen om Wilda hittar ni här till höger :)
Alla ni som läser och kommenterar, om ni visste hur mycket era ord berör. Stötte på en "granne" i byn igår när jag skulle till svägerskan, var så otroligt roligt att höra att hon följer min blogg och tycker om det jag skriver. Det värmer att veta att mina känslor och tankar når ut till så många.
Ikväll är det full storm, usch, jag riktigt ryser i hela kroppen! Gör bara att man längtar ännu mer efter solsemestern i Augusti. Tänk vad mysigt det hade varit att få bädda ner sig i sängen och bara mysa med en liten bebis, ja tänk om.. Ser framemot att få göra det i framtiden, det gör jag verkligen.
Ibland har jag undrat om Elliott hade varit en flicka, hade hon varit frisk då? Hade vi sluppit stå ut all denna smärta då? Hade allt fått vara sådär perfekt som det skulle ha varit med en frisk bebis? Jag känner mig hemsk med dessa tankar, men samtidigt måste man ju få undra. Jag är glad för det vi fick, för den sötaste lilla pojke i världen, för vår unika Elliott. Snälla, ni får inte tro något annat! För hur det än blev och hur än allt var så älskar jag Elliott av hela mitt hjärta, för trots allt är han min första, min första underbara lilla bebis. Det kommer han alltid att vara <3
PS: Imorgon kommer Hemmets Journal ut, den måste alla köpa och läsa! För dom har gjort ett reportage om Wilda, som lider av Trisomi 13, nästan samma som Elliott. Bloggen om Wilda hittar ni här till höger :)
1 mars 2011
Vilket otroligt vackert norrsken du gett oss ikväll, älskade Elliott. För det är väl du som får hela himlen att lysa som en smaragd? Vi pratade mycket om min lille prins idag, jag och Cilla, gud vad skönt det är att hon finns där! Vi pratade om meningen med allt, att allt blev som det blev. Han hade en mening med sin vistelse på jorden, större än vi någonsin kommer förstå. När jag ser gammgubbe-kortet på honom, så döljer sig så mycket i hans ögon, som om han vet allt, men vi människor här på jorden är oförmögna att se.
Jag gillar att leka med tanken att allt har sin mening. Även om hans bortgång är det svåraste jag någonsin gått igenom så fanns det en mening. Elliott kom till världens trots p-piller, han föddes med en väldigt ovanlig sjukdom och levde i 13 dagar, någon mer än jag som ser mönstret?
Tänk att man kan glömma, en liten detalj, men så stor ändå. Vår rumskamrat på Barn 4, Pia, skrev i en kommentar i förra inlägget att jag glömt att berätta om när jag sjöng för Elliott. Jag sjöng varje dag, oftast samma sång "Sov du lille videung", jag sjöng för att han skulle ha något att minnas, jag sjöng för att stötta honom i hans kamp och jag sjöng för att det kändes som om han blev så mycket lugnare då. Jag sjöng samma sak när han gick bort, och jag sjunger samma sång än idag. För han är vår lille videung, som får sova vidare, för än så är det vinter. Tack Pia för att hjälpte mig att minnas!
För varje dag som går, så blir jag starkare. Jag glömmer aldrig, sorgen försvinner inte, men allt blir lättare. Kan det vara för att ljuset är på väg, kan det bero på att skrivandet lättar mitt hjärta? Den 7e mars ska jag till kuratorn, det känns bra. Vet inte om jag kan prata, om jag hittar ord, men jag kan behöva det iallafall. Dessutom har jag tack vare svärmors nya träningsmaskin hittat mina magmuskler igen, jippi! Nu längtar jag efter solen, sommar och framtiden, vad nu den kan visa sig innehålla.
Jag gillar att leka med tanken att allt har sin mening. Även om hans bortgång är det svåraste jag någonsin gått igenom så fanns det en mening. Elliott kom till världens trots p-piller, han föddes med en väldigt ovanlig sjukdom och levde i 13 dagar, någon mer än jag som ser mönstret?
Tänk att man kan glömma, en liten detalj, men så stor ändå. Vår rumskamrat på Barn 4, Pia, skrev i en kommentar i förra inlägget att jag glömt att berätta om när jag sjöng för Elliott. Jag sjöng varje dag, oftast samma sång "Sov du lille videung", jag sjöng för att han skulle ha något att minnas, jag sjöng för att stötta honom i hans kamp och jag sjöng för att det kändes som om han blev så mycket lugnare då. Jag sjöng samma sak när han gick bort, och jag sjunger samma sång än idag. För han är vår lille videung, som får sova vidare, för än så är det vinter. Tack Pia för att hjälpte mig att minnas!
För varje dag som går, så blir jag starkare. Jag glömmer aldrig, sorgen försvinner inte, men allt blir lättare. Kan det vara för att ljuset är på väg, kan det bero på att skrivandet lättar mitt hjärta? Den 7e mars ska jag till kuratorn, det känns bra. Vet inte om jag kan prata, om jag hittar ord, men jag kan behöva det iallafall. Dessutom har jag tack vare svärmors nya träningsmaskin hittat mina magmuskler igen, jippi! Nu längtar jag efter solen, sommar och framtiden, vad nu den kan visa sig innehålla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)