Dessa mardrömmar, dessa förbannade mardrömmar! Jag önskar så att jag kunde slippa dom, räcker det inte med att jag förlorat honom en gång, ska jag behöva återuppleva det om och om igen på olika sätt?
Inatt drömde jag att vi åkte till Elliotts grav för att tända ljus och pynta. Väl framme vid graven är allt vi kan se ett tomt hål ner i marken. Någon har stulit våran älskling! Vi ringde polisen och dom i princip skrattade åt oss, tills det att vi ringde upp när vi kom hem och Elliotts vita lilla kista stod mitt i vardagsrummet!!! Då blev det full utryckning, för då trodde dom oss helt plötsligt. Innan vi åkte hem hade jag kutat runt som en galning på kyrkogården utifall att han fanns kvar där någonstans.
Kan säga att jag vaknade i smått panik! Känslan av att förlora honom igen och känslan av att upptäcka att han är BORTA! Jag minns inte riktigt hur allting slutade, jag minns bara att jag vaknade och grät.
Jag vet inte om det är saknaden eller sorgen som gör det, men jag vet att det är en del av bearbetningen. Inte för att jag någonsin kommer kunna förstå hur en sådan dröm kan vara en del av att bearbeta hans bortgång. Förhoppningsvis försvinner drömmarna eftersom. Det känns som om jag kastats tillbaka in i graviditeten då jag i princip enbart drömde mardrömmar. Jag vill inte hamna där igen, nu när jag äntligen lyckas med att somna på kvällarna.
Däremot älskar jag drömmarna jag har om att jag väntar syskon till lillprinsen vår. Att jag sitter i soffan eller ligger i sängen och stryker min stora mage och känner bebisen sparka. Elliott ger mig alltid olika tecken i de drömmarna, bra tecken. Som att hans ljus tänds eller att jag känner en varm känsla i kroppen eller att hans blommor vaknar till liv igen (trots att de är vissna). Ge mig mer av de drömmarna älskade Elliott, snälla?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar