Längtan, önskan.

Jag gick ut i natten, tittade upp mot stjärnorna och sökte svar på alla mina frågor. Älskade Elliott, ser du mig, känner du min sorg och min längtan? Jag ville ropa, skrika, kasta mig ner i backen, gräva ner mig i en snödriva..

Natten är så svart, men himlen är så otroligt stjärnklar, finns du där uppe någonstans? Kan du höra min röst, höra hur jag ber dig komma tillbaka, höra min längtan av att få vara hos dig? För jag vill inget hellre än att få ha dig nära, känna dina andetag, höra ditt gnyende, jag vill inget hellre än att få hålla dig i min famn igen.

Varför, jag vill veta varför just du var tvungen att gå? Du var mitt allt, min sol, min kropp och min själ. Om jag bara fick veta varför?!

Jag är tom, så tom som man kan bli. Fast tårarna rinner så känner jag ingenting, fast dom säger att jag inte kan/får så känner jag ingenting. Jag försökte bli ledsen, besviken, arg, sårad och förstörd ikväll men allt jag kände var tomhet. Så jag gick ut i mörkret, ut i kylan och blåsten. Äntligen kände jag något, kylan. Det är inte kylan jag vill känna, jag vill känna allting annat!

Jag vill bli ledsen, besviken, arg, sårad och förstörd, men jag kan inte. Det känns som om allting har försvunnit, som om alla känslor förvandlats till tomhet. Han sa några ord ikväll, jag borde åtminstone ha blivit ledsen och besviken, men där fanns bara tomheten. Jag borde ha gråtit, skrikit ut alla mina känslor, men där fanns bara den där förbannade tomheten. Så jag vände mig om och sa godnatt.

I nio månader, i nio underbara månader bar jag Elliott och jag bar honom med ett leende trots att jag inte alltid mådde så bra. Jag bar något så vackert, så värdefullt, så underbart och så unikt, sedan var han helt plötsligt bara borta.

Ni andra som förlorat barn vet hur det känns, när någon stjäl det dyrbaraste ni har och ni kommer aldrig att få tillbaka det. Ni som burit det, känt det sparka, känt det hicka, ni som vetat att ni bär på något mer älskat än vad något kan bli, sedan är allt borta. Man går där och undrar varför man inte känner sparkarna längre, varför magen är tom, varför brösten spänner och läcker, men anledningen till det är borta.

Jag längtar så efter att få uppleva allting igen och igen och igen! Jag skulle vilja uppleva allt med en gång, men man är två som delar det hela och man är två som måste vara överens.

Jag gör det här för DIN skull, så jag hoppas att DU läser och att DU försöker förstå.