Ingen dag är den andre lik. Jag gläds åt alla fina kommentarer ni ger mig, alla stöttande ord och alla andra ord. Ni är så underbara!
Jag saknar honom, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gör det. Jag saknar hans lilla söta mun, jag saknar hur hela han blev röd innan han började skrika, jag saknar hela honom. Tänk att en sån liten människa, en människa man knappt känner kan göra så stort intryck på en. Ni tror säkert jag tappat förståndet, men jag hann inte lära känna den lilla människan. Jag bar honom i nio månader, jag födde honom och jag fick ta del av hans liv i 13 dagar, men fortfarande så vet jag inte vem han är. Han är min son, min älskade lilla son, men hade han fått leva hade han kunnat bli så mycket mer.
Jag är trött, så otroligt trött. Det känns som om jag inte sovit på flera dagar, men jag har sovit, det vet jag. Kroppen är slut, jag behöver förnyelse, jag behöver tanka energi. Jag har gråtit en hel del denna helgen, jag känner mig liksom tom.. Att se stan, att åka förbi sjukhuset gjorde att alla minnen kom tillbaka. Hur kan så mycket hända på så kort tid?
Att krossa någons drömmar, någons högsta önskan. Att få någon att tappa fotfästet, få någon att falla handlöst. Alla ord, alla dessa ord, återigen har jag sår i hjärtat, sår i själen. Det går inte en dag utan att jag hoppas slippa uppleva all skit igen. Ni ska finnas där, stötta mig igenom mina beslut, inte såga mig vid fotknälarna och sedan spotta på mig. Hur, hur ska jag någonsin våga ta steget, våga chansa? Hur ska jag någonsin orka leva på riktigt igen, när allt ni gör är att ta bort allt det jag drömmer om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar