Trodde att jag skulle vara helt utvilad efter en helg hemma hos mor och far, verkar dock tveksamt eftersom jag i natt sovit nästan 14 timmar! Det värsta är att jag hade kunnat sova mer..
Helgen har varit helt underbar och jag har njutit av varje sekund. Men jag har känt mig konstig, som om jag inte riktigt har varit där, som om en del av mig stått på sidan om och tittat på. Jag har läst mycket vad Silverspira och LadyBond har skrivit och det känns som om deras tankar är mina. Att känna skuld över att ha förlorat sitt barn, att inte ha ett filter när man skriver utan att allt man känner och tycker kommer ut precis som det är, om sorgen att inte få behålla det man en gång haft.
Jag saknar Elliott varje dag och vissa dagar är jag så arg över att han inte fick stanna, arg över att han var så sjuk. Jag kommer alltid sakna honom och jag är så glad att vi fick ha honom hos oss de där 13 dagarna. Att vi hann ta en massa kort, att vi hann hålla honom, mata honom och höra hans starka pipa när han blev arg.
Jag grät imorse, för jag tänkte på allt som blev sagt i helgen. Hur mycket som egentligen blir fel och hur mycket som blir så rätt. Elliott har förändrat livet för oss alla, att vi inte tar lika lätt på saker och ting, att vi inte tar något för givet. Jag önskar jag kunde få min familj att förstå vad jag vill och vad jag längtar efter, jag önskar så att jag fick er att förstå att vissa saker jag gör är för min egen skull. Alla har åsikter om allt man gör, men jag måste välja själv om jag tar till mig dessa åsikter eller inte. Jag älskar er av hela mitt hjärta, men ni måste lära er att acceptera mina val, mina vägar genom livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar