20 mars 2011

Jag stod vid din grav ikväll, tände ljus och skickade massa kärlek till dig. Jag ville gråta, jag ville så gärna gråta men jag kunde inte. Jag förstår inte mig själv ibland, att allt blir som det blir. Det finns stunder då jag längtar efter tårarna men de kommer inte, de finns dagar då jag vill att de ska försvinna och då finns de där hela tiden.

Ingen kan komma och säga att jag är samma person som förut, för så mycket har förändrats. Jag har älskat och förlorat. Att missta ett barn förändrar en, det vore konstigt om det inte gjorde det. Jag är ett känslomässigt vrak, så lätt till tårar, så lätt till gråt. Jag tar ett steg i taget, försöker komma tillbaka, försöker hitta vem jag en gång var. Den personen är borta.

Jag bär en saknad inom mig, en sorg. Jag bär på ångest, ilska och tomhet. Jag borde bära på lycka, kärlek, glädje och upprymdhet. Du borde finnas, inte fattas. Du borde vara där, väcka mig om nätterna, skrika efter närhet och kärlek. Du borde.. men du gör inte det. Du sitter där på din stjärna, lyser ner på oss, vakar över oss.

Var är all lycka som jag borde känna, över allt det underbara som händer just nu, över allt det som komma skall? Jag bär på så mycket känslor, men hur sorterar man? När använder man vad och vad gör man med resten? Jag bär på mer än vad jag klarar av just nu, jag har mer känslor än vad jag trodde en människa kunde äga.

Vem bestämmer över livet, vem bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö? Varför ska en liten, så liten människa behöva missta livet? Till vilken nytta? Vi är så många, alltför många änglaföräldrar där ute och vi blir inte färre vi blir bara fler. Det finaste som är i all sorg är att vi kan finna stöd och tröst hos varandra. Vi har genomgått samma öde, på olika sätt, men fortfarande så är vi föräldrar till en eller flera änglar.

Mitt hjärta slår hårt och fort när jag tänker på Elliott. Jag har ångest, dåligt samvete över att jag inte besöker honom varje dag, att jag inte är där jämt. Jag borde inte ens behöva åka till kyrkogården, jag borde inte ens behöva komma till hans grav, jag borde inte behöva gråta vid hans kors.. Jag borde hålla honom, mata honom, natta honom och mysa med honom.

En vacker dag älskade hjärtat, så kommer jag till dig. En vacker dag älskade Elliott kommer vi mötas igen. En vacker dag.. Tills dess ska jag hedra minnet av dig, visa hela världen vilken underbart söt son jag har! Jag ska berätta historier om dig för dina syskon, för dina syskonbarn och för alla deras vänner. För du kommer få syskon, förhoppningsvis snart.

Det kan INGEN ta ifrån mig, längtan efter ett syskon till Elliott. Det gör mig så arg, ledsen och besviken på människor i vår närhet som tror att det är upp till dem när vi skaffar ett syskon. Så många som har åsikter om när vi ska skaffa barn igen. De har inte förlorat barn, de har inte fått hålla deras älskade barn och känna livet sakta rinna ur dem. Vi bestämmer när vi är redo, vi bestämmer när vi skaffar barn igen. Jag har bestämt mig, ett ord under nästa graviditet och dessa personer räknas bort ur mitt liv.

Jag vill omge mig med människor som får mig att må bra, som tillför något i mitt liv. Jag har människor som står mig nära, men som sårar mig gång på gång. Kuratorn sa under vårat möte att ett sådant här trauma kan frambringa andra trauman man gått igenom. Jag vet ett, det jobbigaste jag någonsin varit med om. Jag tänker inte måla ut någon här, men jag kommer aldrig att förlåta den personen för det den utsatte mig för under graviditeten med Elliott. Händer liknande under nästa graviditet kommer jag försvinna, försvinna genom marken, ut ur denna persons liv. Om du visste, om du bara visste vilken sorg och smärta du utsatte mig för..