Jag är livrädd, jag borde inte vara det men jag är det. Ringde tidigare nu på morgonen till mitt förra sommarjobb, i hopp om att kanske få jobba där en sommar till. Hon jag pratade med lät tveksam och bad mig ringa upp en halvtimme senare när chefen kommit tillbaka. Nu när jag ringer är det ingen som svarar.
Till saken hör är att jag är rädd att jag brände min chans förra sommaren, mådde inte direkt som en prins under den tiden av graviditeten. Var hemma lite väl många dagar, åkte till Lycksele efter en blödning och var även då borta två dagar. Jag skäms över att jag ens var borta en enda dag, jag vill visa mig framme, visa att jag är duktig och att jag vill och kan! Varför skäms jag över att kroppen redan då försökte säga mig något, kanske kände min kropp att han inte mådde bra.. MEN HUR FÖRKLARAR MAN DET FÖR DOM?
Idag vill jag bara ligga i sängen och gråta, tycka synd om mig själv. Tänk om man alltid fick som man ville..
du ska inte skämmas för att du hade symptom på graviditet, säg som det är, och just nu så mår du inte så himla bra och då är man lite nojjig. ta det lugnt och låt saker och ting bero, du har nyss för ett litet tag sen förlorat din son och begravt honom. jag tror du behöver ta det lugnt ett tag, känslorna kommer att ta dig upp och ner. och dessa nergångar de är jobbiga, det är bra att du har en vilja att jobba, men jag tror att du måste få sörja honom en liten stund.
SvaraRaderadu ska aldrig skämmas över nåt, du hade kärleken till ditt ofödda barn och nu har du kärleken till ett änglabarn.
kramar från pia
Du får tycka synd om dig själv, alla får det ibland. Man måste få det för att må lite bättre sen. Jag har nu läst igenom alla dina inlägg, jag har gråtit till varje ord du skrivit. Det är så vackert och så personligt skrivet. Du är stark som orkar kliva upp varje morgon och att du faktiskt vet att det kommer en ljusare tid även om många dagar är mörka nu. Jag har själv en son som precis har blivit ett halvår, han är min luft och mitt allt och jag kan inte tänka mig att leva en endaste dag utan han. Livet är så orättvist, jag känner verkligen med dig att du (ni) förlorat er lille son. Jag kan inte känna er sorg eller saknad percis som bara ni gör, men du ska veta att han finns där uppe och han ser och hör dig varje dag. Du har en egen ängel som vakar över dig dag som natt.
SvaraRadera