22 mars 2011

Rädsla, så mycket rädsla. Oro, så mycket oro. Tänk att en människa kan känna så många känslor på en och samma gång. Tänk att man kan känna så stor smärta men samtidigt känna glädje över andra saker i livet. Jag är livrädd inför nästa graviditet samtidigt som jag är orolig. Det är ett tag kvar men ändå så finns oron där. För hur allt kommer vara nästa gång, för hur allt kommer sluta. Jag vill tro att det kommer gå bra, att vi kommer lyckas med att få ett friskt barn, jag verkligen hoppas.

Samtidigt är jag rädd att folk kommer tro att man slutar sörja bara för att man skaffar ett syskon, att man fyller tomrummet med ett annat barn. Alla vi som någon gång förlorat vet att man aldrig kan fylla tomrummet, men man kan göra det lättare. Man har någon att ge all den kärlek man aldrig fick ge till det barn man förlorade. Jag kommer alltid att älska Elliott, han kommer alltid att vara min förstfödde son och han kommer alltid att finnas inom mig.

Jag skulle vilja berätta om allt som händer i mitt liv just nu, om allt som glädjer mig, som får att stiga upp på morgonen, om allt som verkligen tynger mitt hjärta. En vacker dag kommer jag göra det, men inte nu. Det händer för mycket och för många är inblandade och jag är ingen som pekar ut folk. Ni är rätt många som läser trots allt och det glädjer mig, men eftersom jag inte vet hur folk reagerar på allt som skrivs och allt som jag känner, så sparar jag en liten del i mitt inre.


Här vilar världens finaste lilla prins.



Vår underbara lilla stöttepelare, Zelda. Tänk att en kattunge kan sprida så mycket ljus i den gråa vardagen.