Det finns så mycket jag vill säga, som jag vill göra. Så många känslor som jag inte vet hur jag ska hantera eller vad jag egentligen ska känna. Rädslan över att folk ska tro att man slutat sörja finns där, men de som känner oss vet att vi aldrig kommer sluta sörja. Vi har genomgått det värsta tänkbara, att förlora sitt barn. Ingen ska någonsin behöva gå igenom det, vare det är ett missfall eller att ett barn dör i en olycka. Ett barn är man hela livet, man ska vara det iallafall.
Jag kämpar mig igenom dagarna, hoppas, hoppaas, hoppas att Elliott en dag ska ge sig till känna. För jag vet att han är här, ibland kan jag känna hans lukt, hans närvaro. Det skrämmer mig faktiskt, att jag ska behöva känna så, att jag inte ska känna hans lukt genom att snusa på honom när han sover eller känna hans närhet när han ligger i min famn.
Det känns som att för varje dag som går så blir funderingarna större och större. Funderingarna på livet. Vad händer egentligen sen? Går man någonsin vidare fullt ut eller kommer alltid ligga gnagandes under ytan för evigt? Jag vet att jag aldrig kommer att glömma honom, hur skulle jag? En mamma glömmer aldrig.
Det händer mycket i livet just nu och jag har faktiskt hittat lyckokänslorna igen. Det är tack vare min älskade sambo. Han älskar mig mest när jag behöver det som minst. Jag kan ärligt säga att jag inte tror att jag tagit mig igen dessa två månader utan honom, jag hade nog gått under. Jag älskar honom så mycket och en dag, en dag får han bli pappa igen, då får även han någon att vara stolt över.
Kristina snälla du, lägg inte ner din energi på att fundera vad folk tycker och tänker, lägg ner energin på dig och din sambo istället, det viktigaste är ju att ni ändå ska må bra, så gott det nu går, man glömmer aldrig om man har mista någon,man svårast är att mista ett barn.Jag brukar säga så här:- låt folk prata "skit" om mig, för då vet jag att jag inte är bortglömd. jag vill ur mitt innersta önska dig all lycka.Sonja
SvaraRadera