Tänk att man kan ha så mycket att göra, men ändå göra så lite?
Idag har jag varit på Arbetsförmedlingen, inget nytt bara samma gamla. Efter det har jag bara tagit det lugnt. Tänk att en kort tripp in på samhället kan ta knäcken på en så otroligt fort.
Min hjärna går på högvarv, tankarna snurrar och det känns som om jag snart ska explodera. Det finns så mycket jag vill säga, berätta, prata om.. men när? Det finns ingen tid längre, ingen möjlighet. Allt annat är så mycket viktigare, att vi håller på att glömma bort det viktigaste. Jag kämpar, jag gör verkligen det.
29 mars 2011, två månader sedan du var beräknad. Tänk att du kanske skulle ha blivit två månader idag, min älskade lilla prins. Ibland försöker jag radera det som har hänt, enbart för att slippa känna denna enorma smärta och saknad. Jag vet inte om jag är ensam, eller om vi är fler som delar saknaden. Det är ingen som pratar om Elliott längre, varför?! Jag vill aldrig sluta prata om honom, om det som varit och om det som hänt. Han existerar ju fortfarande fast människor runt omkring har slutat bry sig om det. Jag besöker dig snart min ängel, tänder ljus och finns hos dig. Mamma saknar dig så.
Jag tänker ofta på dig och din saknad. Sänder lite styrke kramar!
SvaraRaderaJag tänker på dig och Elliott varje dag faktiskt, det har jag gjort sen jag fick höra vad som hänt er. Livet är så otroligt orättvist. Kram
SvaraRaderaDu skriver så fint och tänkvärt! Jag fick en son i oktober som är mitt allt och även om jag bara kan försöka förstå hur du känner så får det som du gått igenom mig att inse hur skört livet är och att man aldrig ska ta något för givet. Jag är tacksam för min lille pojk varje dag. Du är en fantastiskt stark och inspirerande människa och jag önskar dig allt väl. Du kommer alltid att vara Elliotts mamma och får ni fler barn så kommer de alltid att ha en storebror som vakar över dem!
SvaraRaderaKram
Jag tänker på dig dagligen. Hade längtat så efter ett Oscar skulle få en till kompis i byn. Jag tror inte någon någonsin kan glömma det som hänt honom lille Elliott. Själv blir jag lika ledsen varje gång jag tänker på hur det måste kännas för dig. Jag kan aldrig riktigt känna det du känner. Men jag kan försöka förstå.
SvaraRaderaJag hoppas att du ska få känna en innre ro och kunna få må bättre snart. Det är nog vad Elliott också hade velat.
Kram till dig
Anki