Jag har försökt skriva, hela dagen har jag försökt, men tankarna har stått stilla. Det är som om alla ord och meningar jag sitter på har fastnat.
Jag vet inte vad som händer just nu, men något i mig är fel. För några dagar sedan fanns så mycket glädje i mig, men nu är den som bortblåst. Jag försökte ikväll, jag försökte känna glädjen, men det går bara inte. Vad gör alla ni andra när livet går trögt?
Jag kunde inte låta bli att gråta idag, när du kom på tal. Det går inte med ord beskriva hur mycket jag saknar dig. Att se korten på dig gör så otroligt ont, jag har inte ens styrkan att besöka dig. Jag skulle vilja vara hos dig varje dag, tända ljus och prata med dig, men jag kan inte. Det tar emot. Ingen mamma ska behöva gå till en kyrkogård för att få träffa sitt barn, ingen ska behöva det!
Jag tror ibland att jag drömmer, att allt det som hänt bara är en dröm och att jag snart kommer vakna. Jag vaknar aldrig.. En del av mig förnekar fortfarande att jag varit gravid, att jag fött dig och att du lämnat oss. Jag vill ha dig hos mig, få hålla dig nära mig när jag är ledsen, när du är ledsen.
Saker och ting blir sig aldrig likt igen, det har jag förstått. Någonstans måste man väl försöka att gå vidare, försöka hitta tillbaka till en normal vardag. Jag vill inte. Jag vill att allt ska vara som innan, som om ingenting hade hänt. Som om du fortfarande låg i min mage och jag kunde känna dig sparka. Jag vill ha min Elliott tillbaka.
Det tar emot att le, det tar emot att skratta.. det tar emot att leva. Jag vet att jag måste, för din skull. Elliott, hur mycket jag än försöker vara lycklig och se livet på den ljusa sidan, så är det svårt, så förbannat jävla svårt. Jag har upp och ner dagar, men mest ner. Du har bara varit borta i drygt två månader, hur kan jag ens förvänta mig att saker ska bli normala redan nu?
Jag tittar på bilderna på dig, försöker se vem av mig och din pappa som du är mest lik. Älskade lilla vän, du är pappa upp i dagen. Jag kan även skymta en liten bit av din morfar i dig, du har hans mörka ögon, hans kloka blick. Fans, jävla, satans, helvete vad jag saknar dig!
Förstår att det är svårt att förstå. Jag fattade nog inte på minst en månad själv. Det gick helt enkelt inte att ta in för mig. Sen när jag fattade så trillade jag ner i ett svart hål - långt ner. Men det går att komma upp. Men det tar tid. Låt dig känna alla dessa känslor och känna att det är ok att känna så. För det är det. Din lille prins är borta och kommer aldrig tillbaka. Det är svårt att accepterar och det gör att man blir fruktansvärt arg, ledsen och har inget hopp. INGEN ska behöva gå till graven för att besöka sitt barn. Jag har sagt dina ord också, exakt så. Han förstår om du inte orkar just nu, han vet att du kämpar.
SvaraRaderaDu kommer dit, jag lovar. Men det tar tid.
Kram från Arvids änglamamma
Att känna glädje och sen tappa bort den känslan är oerhört svårt,just då känns det som man aldrig mer kommer uppleva känslan av att vara glad..
SvaraRaderaOch tyvärr så kommer det nog vara så en tid,det går upp och ner,ibland så fort så man inte hänger med..
Ta vara på dom dagar som ger dig glädje,dom behövs för att bära dig när dom tunga dagarna kommer..
Ibland kan jag fortfarande känna att allt bara är en dröm,en ond dröm,att jag aldrig fått vara gravid,att jag aldrig hållit våra flickor,men samtidigt så vet jag att för 15 månader sen så förändrades mitt liv,men ibland så orkar inte hjärnan ta in det..
Än i dag kommer dagar då graven känns som en omöjlighet att besöka för att se gravstenen med flickornas namn gör så ont och känns så fel..
Låt det ta tid,att du inte orkar med graven är inte konstigt,jag tror som arvids mamma att Elliot förstår att du inte orkar..
Låt det ta den tid du behöver och sörj på det sätt som känns bäst för dig..
Va rädd om dig..
Kramar