8 mars 2011

Det är svårt att vara tyst när allt man vill är att skrika. Jag har funderat så många gånger om du förstår vad du gjort mot mig, om du någonsin kommer att förstå.

Det finns dagar då jag tänker på hur allt hade varit om Elliott inte varit sjuk, om han inte gått bort. Vem, var och hur hade du varit då?

Jag kommer aldrig våga berätta hur jag känner för dig, det stannar här, men på något sätt måste jag få utlopp för min frustration. Min frustration över ditt sätt och ditt beteende.

Jag var ingen, en skugga under tiden jag bar på Elliott. Det var som om jag var luft, som om jag inte existerade i din värld. Helt plötsligt kom Elliott och helt plötsligt existerade jag, som om inget hade hänt. Allt kretsade helt plötsligt kring denne lille älskling, min lillprins Elliott.

Jag kan inte och kommer aldrig att förstå hur saker och ting kan vända sig likt vinden. Ena sekunden var jag ingen och det jag bar på betydde ingenting, andra sekunden fanns jag och Elliott betydde världen. Hur ska jag någonsin kunna gå tillbaka till det som var förut, innan jag bar Elliott, innan vi visste att han ens fanns?

Som med så många andra trodde jag att du skulle glädjas för min skull, att just jag belönats med gåvan att få bära ett barn, istället vände du ryggen till. Under de nio månader som jag bar honom tror jag inte du hörde av dig en enda gång, kanske en, och du kallar dig att du är mig nära?

Sedan en tid tillbaka gav jag upp hoppet, hoppet om att få ha dig nära, kunna vända mig till dig, kunna lita på dig. Sedan en tid tillbaka lät jag dig gå, jag släppte taget. Det är du som får kämpa, jag har gjort mitt.

Det är dags att du öppnar ögonen och ser att världen kretsar kring så mycket mer än bara dig.