Jag kan inte förklara varför jag gjorde som jag gjorde, varför jag gick upp på vinden och lät allting brista. Jag öppnade våra svartvita lådor, tog upp den overall som han skulle ha fått ha på sig i våras. Lyfte, luktade och letade, önskade någonstans att han skulle finnas där bland alla kläder. Levande..
Just nu rinner tårarna som aldrig förr och det gör ont i mig. Gör ont att alla kläder ligger förpackade däruppe, de flesta med prislapparna kvar på. Så ont att det är hans kläder men att de aldrig fått nudda vid hans kropp. Ibland har jag velat sälja allting, för att en dag få börja om. Det har dock slagit mig att varför sälja sådant som är alldeles nytt, som en dag kan komma till användning?
Var och hälsade på svägerskan och hennes lillkille idag. Det är som om jag får ny energi, som att han tillför så mycket gott i mig. Visst känns det ibland i hjärtan, en längtan och saknad. Det går bra ändå. Men gud vad jag också vill ha en bebis! <3
Jag tror att man måste göra så i bland, låta allt brista helt och fullt. Jag tror att man kommer längre i sin sorg på det viset. Jag kan inte förklara varför, men ibland måste man bara drunkna i sorgen- så att man man ta sig upp igen. Och så har jag också gjort. Tagit fram hans tröja han hade när han somnade in för alltid i min famn.
SvaraRaderaStarkt tycker jag att träffa andras bebisar och ändå känna att det är rätt ok i att göra det.
Kram från Arvids änglamamma
Stor kram. Gråt. Vi finns där.
SvaraRadera*nalle*
Vad fin din blogg är! <3 <3 <3
SvaraRaderaKram!