Kanske är min vilja för stor, kanske hoppas jag för mycket. Jag vet inte ens själv längre. Att sätta upp ett mål och sträva efter något, det är jag bra på ibland, När det verkligen är något som jag brinner för. Detta brinner jag för.
Jag försöker inse att jag inte kan leva i en dröm längre, att den verklighet jag lever i inte existerar. Mina tankar och känslor tar mig så långt, men alldeles för långt in i fantasin.
Hur hittar man tillbaka till verkligheten? Är verkligheten något jag vill leva i? Jag vill inte vakna upp en morgon om fem år och känna att gnistan är borta. Att det jag lever för är någon annanstans. Tanken på att kliva upp en dag och inse att det som jag kämpat för aldrig blivit verklighet, det skrämmer mig mer än någon kan förstå.
En gång i tiden hade jag drömmar, riktiga sådana. Drömmar om hur framtiden skulle se ut, vad jag skulle jobba med, hur många barn jag skulle ha och vad de skulle heta, vart och hur jag skulle bo. Jag vet inte om allting raserades i samband med Elliott, det vet jag faktiskt inte. I dagsläget är jag bara glad om jag vaknar imorgon och lever.
Vad har jag för framtid att vänta? Hur ska jag någonsin kunna få ett fast jobb här när det ser ut som det gör i dagens samhälle? Jag har ett barn, han är en ängel och fick namnet Elliott, sen då? Kommer jag få uppleva lyckan över hur det känns att vänta barn och bli mamma igen? Eller kommer han vara det enda barnet jag satt till världen? Jag drömmer fortfarande om att bo i hus, att bo i lägenhet kväver mig sakta men säkert.
Jag kunde inte sova så jag satte mig vid datorn, slog igång Sex And The City 2. Tänkte att en film gör mig säkert trött. Istället sitter jag nu här och ifrågasätter hela min tillvaro. Jag är trött i själen, trött och less. I filmen hamnar Carrie och Big i ett slentrian med hemkörd mat och tv-tittande. Där allt annat går före förhållandet. Jag känner någonstans att vi också är på väg dit. Med samma dagliga schema varje vecka.
Man måste vårda ett förhållande för att hålla lågan brinnande, slocknar den och börjar glöda måste man skynda på att slänga dit mer bränsle. Vad gör man den dagen bränslet tar slut, eller man är för långsam på att fylla på?
Vart kommer jag vakna upp om fem år, och hur kommer mitt liv se ut då? Kommer det fortfarande vara du och jag, vi två. Only time will tell..
Verkligheten kommer du aldrig undan.
SvaraRaderaInte ens om du isolerar dig. Du kan minimera tiden du utsätts för den bara.
Så det är att ta små steg i taget bara. Göra litet då och då.
Du kommer att få ett jobb -om du söker.
Förr eller senare. Du är faktiskt klok och smart.
Och djup, kan tänka i konsekvens.Dessutom kan du skriva rättstavning och ord rätt :)Du använder inte ord med fel betydelse. Du är superbäst! Du ligger bra till för jobb. Det enda som kan hindra dig tror jag är självförtroende. Och jag tror ditt faktiskt är bra. Du har mist ditt barn, din son.
Och du är ledsen och det känns och det gör ont. Men allt blir inte hopplöst för det.
Du har ju blivit gravid en gång-varför skulle du inte bli det igen menar du? Jag förstpr dock din rädsla där och jag kan visst förstå, när man ligger sömnlös i över hundra nätter och undrar om man blir gravid igen-blev och miste IGEN-och sen låg jag där igen i tvåhundra nätter sömnlös och undrade..och sörjde. Du kommer bli gravid och det snart dessutom. Annars får du slå mig. Hårt.
I ett förhållande, ja, det tar slut för många efter att de mist barn ändå. Men jag och maken..har vårt sätt. Vi försöker göra saker tillsammans på helgerna. Ut och fikar, handlar, ute och äter, leker, osv. Gör saker bara.
Picknick på golvet :) Man kan hitta på massa roliga saker. Bada tillsammans :) Laga mat tillsammans. Se roliga filmer tillsammans.
Man vårdar sitt förhållande varje dag. Inte bara när det knakar i fogarna.Ett vedträd på elden varje dag så blir man inte efter. Då tar veden aldrig slut av sig själv-när man slutar ge-då tar bränslet slut... Man båda behöver hjälpas åt. Vi kramas ofta. Får varandra att skratta. När jag blir rädd för att han inte lyssnar så säger jag det.. och jag frågar ibland hur mycket vi är värda tillsammans. Då skärper vi oss litet till.
Händer sällan men vi har små utvärderingar ibland. Är det jobbigt för ngn av oss, ja då får vi försöka ändra på det så gott det går.
Du kanske bara ville skriva av dig om hur svårt allt känns och kanske inte alls vill ha goda råd..eller sånt. Det är viktigt att få vara ledsen med. Så ta bara till dig det jag skriver om du känner att du vill.
Och du? Mål är jättebra, men ibland måste man vila ifrån det också. En stund då och då.
Massa kram!