25 november 2011

Att känna som jag gör ibland, när det känns som att världen rasar under fötterna, kräver stöd. Jag har mer stöd idag än jag någonsin har kunnat önska mig! Därför känns det så svårt när tysnaden kräver sina offer, när stödet inte finns från vissa pga tystnad. Denna tystnad kommer från mig, ingen annan.

När orden fastnar i halsen, när påminnelsen kommer om att jag ska vara tyst, inte säga ett ord. Jag har lovat och jag håller det jag lovat. Det man inte vet mår man inte dåligt av, eller hur? Att däremot vara tvungen att ha skriftligt tystnad också är nog det svåraste. Att behöva hålla de där känslorna mellan dessa fyra väggar.

Men vet ni? Var går gränsen egentligen? När sorgen i mitt hjärta blivit för tung, har jag sökt tröst där den funnits, av ren självklarhet. Vem tröstar bättre om inte mina föräldrar, min underbara mor och min kloka far? Min fantastiska make som tagit mig i famnen, hållit om mig när hjärtat blöder. Mina systrar, mina älskade systrar som alltid finns där, i solsken eller storm. Min bästa svägerska, som dagligen öppnar sin dörr och sitt hjärta för mig.

Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om alla dessa underbara människor som finns i mitt liv. Orden räcker liksom inte alltid till, men det ska ni veta, ni betyder allting för mig!

And to you my dear friend, never ever stop believing in yourself.
You're never alone, I'll stand by you, no matter what.