Grattis till världens finaste ängel! Idag hade du blivit 10 månader gammal, tänk vad tiden gått fort! Mamma och pappa älskar dig Elliott.
Jag tänker mycket, ibland alldeles för mycket..
Jag längtar, ibland alldeles för mycket..
Det finns de som än idag kommer fram och beklagar sorgen. De som inte vetat hur de ska bete sig, hur man skulle reagera om de kommit fram. Även om jag blir glad för allas omtanke så river det små sår i allt. Reagerar jag normalt?
Att få bli med barn är som många vet en av mina högsta önskningar just nu, det som står längst upp på min önskelista till jultomten. Jag drömmer om bebisar, både i magen och utanför. Det pirrar i både mage och hjärta när jag träffar svägerskans lillkille.
Under ett tag har det varit jobbigt att träffa honom, det har varit riktigt tungt. Ibland kanske man känner efter lite väl mycket, ja, jag vet inte. Det har blivit bättre, mycket bättre. Jag kunde känna mig skakis efter att ha träffat honom, ibland riktigt labil. Den känslan är borta nu.
Tänk om min önskan skulle slå in, att jag skulle bli gravid. Det är steg ett, men sedan då? När, var och hur berättar man för alla nära och kära? Självklart skulle man vilja ha stöd redan i början om det mot förmodan skulle bli ett missfall eller något liknande. På samma gång vill man inte bygga upp allas förväntningar innan man själv vet att det kommer att gå vägen, att allting är bra. Hur skulle alla reagera? Skulle de bli glada, oroliga, arga, ledsna eller allting på samma gång?
Jag vet att det är tidigt att oroa sig, men jag måste börja fundera, så jag vet hur vi ska göra när det väl blir dags.
Gumman om du skulle bli gravid så ska du framför allt fokusera på de... Din glädje och lycka... Och jag hoppas att du vet att dom i din närhet skulle glädjas med dig?! Även om Elliot inte finns här ibland oss så finns han alltid med oss ändå och att han skulle få ett syskon skulle väl vara de finaste av allt... Följ ditt och Kalles hjärta <3 Jag finns alltid här för er
SvaraRaderaDu vet vem...