Det kommer dagar som dessa, då verkligheten slår tillbaka. Då sorgen och saknaden tar över. Då mina ben slutar bära och jag faller handlöst till marken. Min älskade lillprins, så liten och skör. Jag skulle ge vad som helst för att få honom tillbaka.
Jag känner mig som en usel mamma, som om jag aldrig någonsin kommer att bli en bra mamma. För hur kan jag, som fortfarande sörjer, kunna bli mamma igen? Dom säger att det kan ta år, flera år innan man landat, innan sorgen och saknaden blir hanterbar. Ska jag måste vänta flera år innan jag kan bli mamma, innan jag har styrkan att ta hand om ett barn.. igen? För jag fick ju faktiskt vara mamma, om så bara för en liten stund.
Jag tänker ofta på den tiden, då Elliott kom till världen. Denna längtan vi haft efter den där lille killen. Det tog tid, någon/några dagar innan jag förstod att han var min. Dom säger det, att det inte blir samma sak som när man föder naturligt, att göra kejsarsnitt. Hur kunde den där lille dockan i kuvösen vara min, jag hade ju inte fött barn? Det var en konstig känsla, plus att jag inte fick hålla honom i början. En bebis, min bebis skulle jag ju få i min famn på en gång, få amma honom och allt det som hör till.
Jag minns det som igår, kvällen vi kom hem. Allting ekade tomt. Hur vi möttes av svågern och hans familj, möttes av menande kramar och delad sorg. Hur tom spjälsängen i lägenheten var, i flera dagar innan vi fann orken att plocka bort den. Alla nyinköpta saker som blev paketerade i lådor och ställda på vinden, helt oanvända.
Jag glömmer, allt för ofta, att jag faktiskt är mamma. Att jag faktiskt haft barn. Det är snart 8 månader sedan han gick bort, ibland känns det som om allt bara är en dröm och det aldrig har hänt. Men ibland, då spelas allting upp igen, i minsta detalj. Från telefonsamtalet tjugotvå över tre på natten, till när läkaren kom fram och dödförklarade honom kvart över fyra. Sköterskornas tårar, våra tårar och hans sista andetag.
Åhh gode gud vad jag gråter nu. Jag är så ledsen för er skull.
SvaraRaderaJag personligen tror inte ni måste vänta i flera år på att skaffa ett barn till utan jag tror att ett syskon skulle hjälpa er i sorgen. Inte som en ersättare för Elliott utan som ett ljus i den mörka sorgen och du skulle vara den bästa mamman han/hon kunde ha, utan tvekan.
KRAM
Jag tror inte att det blir bättre av att vänta. Kanske tvärtom t o m. För om du så väntar i 5 år och sen får ett plus på stickan så är du tillbaka i tanken på tre röda sekunder då du plussade med Elliot. Rädslan kommer att vara där hur du än gör, när du än gör. Så är det för oss änglaföräldrar. Det var så vi resonerade iaf när vi började med syskonförsök. När vi än börjar så kommer vi vara livrädda för att samma ska hända igen.
SvaraRaderaVårt änglasyskon hjälper oss nåt otroligt! Han har inte ersatt vår ängel men han visade oss ljuset igen. Han fyller våra armar som gapade tomt så länge.
Kram från Arvids änglamamma