Varför, det är allt jag frågar dig, varför?
Jag försöker förstå varför allt blir så fel, jag försöker verkligen. Jag vet att jag är en stor del, att min sorg tar mycket energi och mycket plats, men det har bara gått 1 ½ månad sedan han gick bort. Ibland önskar jag att saker vore annorlunda, precis som du lovade.
Jag skiter i vilka som läser just nu, jag måste få rensa tankarna.
Man säger att tiden läker alla sår, men hur kan dom läka om det hela tiden bildas nya? Jag försöker förstå allas beteende, allas ord och allas tankar, men likaväl som att alla inte förstår mig så kan jag inte förstå allt.
Det känns som om livet har blivit en kamp, en kamp om överlevnad. Man säger att starkast överlever, men vad innebär det egentligen? Jag vill anse mig själv vara stark, men just nu är jag svagare än någonsin. Att det skulle krävas så lite, ett ynka litet nej, för att jag skulle tappa fotfästet och nästan ge upp.
Jag saknar dig idag min älskade lille Elliott <3
Att orka andas är starkt, du är den starkaste jag fått äran att träffa Kiistina..
SvaraRaderaJag önskar att vi var närmare varandra vänskapsmässigt och geografiskt.., det känns som vi förstår varandra så bra iom det som varit förr , så det känns nästan konstigt att jag inte "är en sån" som bara kan ringa dig så fort du uppdaterar. Jag tänker på dig så otroligt mycket.. Kram Sara
De säger att tiden läker alla sår. Det är fel. Tiden läker inga sår alls, men med tiden förändras såret. Det kommer att kännas annorlunda mot nu. Vet att du inte tror det nu - jag har också varit där. Men försök att tro på oss som "vet". Det kommer att ändras, jag lovar. Sorgen kommer alltid att finnas och aldrig nånsin att försvinna. Men man lär sig leva med den, konstigt nog. Snart är det 1 år sen min prins föddes och sorgen är fortfarande stor att han dog. Men sorgen är annorlunda mot i början.
SvaraRaderaFolk säger att "du är stark". Ja, vad har jag för val då? Det ÄR en kamp om överlevnad, varje dag man vaknar. Du kommer att vinna, ta en liten liten stund i taget bara!
Kram från Arvids änglamamma Annika
Det har inte gått så lång tid än, försök komma ihåg det. Det tog dig trots allt nio månader att bära honom och älska honom, plus den lilla tid ni fick ha honom utanför dig, jag tror inte att du kan gå vidare utan att vara svag under minst lika lång tid som det tog dig att få din Eliiott.
SvaraRaderaJag tror aldrig att smärtan försvinner, men att du kommer kunna få mer distans till smärtan.
Kanske lite som att såret i ditt hjärta kommer att förflytta läka, men ärret sitter kvar för alltid, speciellt som för ett så djupt sår som du och din karl har fått.
Sorgesår läker inte, de förändras, blir inte riktigt lika ömma men de finns alltid kvar! Och som du säger, det har bara gått 1 1/2 månad sedan er lillprins försvann ifrån er. Ditt sorgesår är stort och öppet och är inte ens i närheten av att läka!
SvaraRaderaSom så många har sagt i kommentarer, du måste ge dig tid, ordentligt med tid för att sörja. Och ta emot den hjälp du blir erbjuden, man behöver det mer än man riktigt förstår när man är mitt uppe i allt. Strunta i att vara "duktig", det har ingen rätt att begära att du ska vara just nu.
Mängder med styrkekramar till dig!
Sara sa
SvaraRaderaDet finns inget som är så tungt att bära som sorgen, jag vill jämföra sorgen med ett sår det bildas en skorpa, som rivs upp igen så lätt, men till slut får såret hela, men ärret finns alltid kvar. Vi miste våran kära Simon för 20 år sedan,jag trodde inte att jag skulle resa mig igen, man glömmer aldrig, kan än i denna dag tänka på honom, hur skulle han sett ut, vad skulle han ha jobbat med. Vi har syskon till Simon, ingen ifråga satte varför jag var gravid efter så kort tid.Det var en jobbig tid, jag kopplade som bort att jag var med barn,"räddsla" men vi fick en jätte fin go tös 2 år efter Simon. Lycka till Kristina