Om det som en gång var.

När jag låg i sängen imorse för att vakna till började tankarna snurra. Tänk egentligen vart livet har fört mig. Från att vara långt ner i skiten till att, ja, vara så lycklig som man kan vara. Att livet kan vända, är otroligt. Jag är lycklig, för att jag är jag. Blivande fru, mamma, syster, dotter, kusin. Kristina.

Det började när jag pluggade till sjuksköterska i Övik. Jag hade en riktigt härlig tid, enligt mig själv, men det var inte så det var. Inte förrän mina föräldrar och mina systrar började backa ifrån mig, av något som verkade vara rädsla gick det upp för mig att något var fel. Men vad? Efter en lång diskussion kom vi fram till att jag inte längre var jag, något hade hänt.

Jag började tänka tillbaka på vad som egentligen hänt under det senaste året och jag rös, var det verkligen jag som gjort allt det där? Som festat varje helg? Dragit hem killar? Ni vet, man blir som dom man umgås med! Tack vare min familj gick det upp ett ljus för mig, jag måste bort! Så jag hoppade av utbildningen, jag kunde inte stanna kvar, även om jag gärna ville fortsätta utbildningen. Jag låg efter med tentor och insåg att det inte fanns en chans att jag skulle klara det. Jag bad Övik dra åt helvete helt enkelt!

Jag började dejta en kille från Piteå. Vi hade det underbart! Dock så fortsatte mitt destruktiva beteende även här. I och med att han var väldigt stark i sina åsikter i sitt sätt, så satt jag snart där på pottkanten igen. Månaderna gick och jag mådde skit. Vi bestämde att jag skulle flytta till Piteå, men än en gång hann min familj säga att nu är det nog.

En diskussion om mitt mående, mitt förhållande och vad som egentligen hände började. Jag ringde upp killen, sa att jag var less. Jag var less på hans beteende, hur han tryckte ner mig. För det gjorde han. Han gick alltid igenom sin dator när jag suttit där, jag fick inte ha Facebook för det var en dejtingsida enligt honom och mer än hälften av mina MSN-kontakter raderades, dessutom sa han att jag inte fick åka till Vilhelmina för jag hade så många ex där. Jag var trött på den psykiska misshandel han utsatte mig för. Jag gjorde slut och omfamnades av hela min familj som tyckte jag gjort det bra som sagt ifrån. Pappa skjutsade upp mig till Piteå helgen efter så jag fick hämta mina saker. Sakerna var hämtade och vi åkte utomlands, men det slutade inte där. Smsen haglade in och jag kunde inte låta bli att svara. Känslorna fanns kvar även om jag visste hur illa han gjort mig, hur långt ner jag var. Jag höll nästan på att förstöra semestern för min älskade systrar.

När vi kommit hem skickade mamma mig till min kusin i Nästansjö, för att jag skulle hitta tillbaka till mig själv, komma upp igen. Smsen fortsatte smått, med ord om att jag skulle komma tillbaka, att jag var den bästa han haft m.m. Följde med mina älskade brudar Nadja och Milla på hotellet och där såg jag han som jag sårat ett halvår innan. Han som jag var super-kär i, men sumpade min chans.

Jag gick fram och sa hej. Helgen efter skickade jag ett långt förlåt-sms till honom. Bad om ursäkt för hur jag betett mig mot honom i Övik. Jag var förlåten, en sten lyftes från mitt bröst. Jag bad om skjuts hem av han och hans kompisar nästa utgång och det fick jag. Vi började sedan umgås på kvällarna, se film tillsammas. Vi var fyra stycken, jag och tre byapajka. Jag hade kul, för första gången på riktigt länge hade jag kul.

Jag fick jobb på förskolan i Nästansjö. Jag umgicks mycket med killarna och upptäckte snart att lågan mellan mig och den ene aldrig hade slocknat. Vi blev tillsammans och jag var kär upp över öronen. Då kom ett sms från mitt ex, om hur dum i huvudet jag var som skaffat en ny, att jag var en hora, en slampa och mycket annat. Jag bad honom sluta skriva, annars skulle jag anmäla honom till Polisen för trakasserier. Det blev tyst. Jag fortsatte att vara kär, galen och lycklig.

Nu sitter jag här, två år från första händelsen och är lyckligast i världen. Jag har kvar min underbara älskling och vi ska om några månader bli man och hustru. Trots att vi nyligen förlorat vår lille Elliott, så är jag glad. Jag är glad att jag tagit mig ur all skit, att jag klättrat upp igen. Visst det tog tid, speciellt för mina systrar, att hitta tillbaka till mig. Idag är vi starkare än någonsin tidigare.

Trots att jag påminns om Elliotts bortgång varje dag, om saknaden och sorgen. Så finner jag en lycka och ro i att vara där jag är idag. Vad hade hänt om jag stannat i Övik, om jag flyttat till Piteå? Vart hade jag varit då, och VEM hade jag varit?

Detta inlägg är till min familj, Mamma, Pappa, Malin, Helen, Anna, Helena, Karl-Fredrik m.fl. Som funnits där, stöttat mig i vått och torrt. Som fångat mig när jag fallit, som burit mig när min ben inte orkat. Som gett mig livet tillbaka. Detta är till er.