Det är soligt ute idag. Egentligen borde jag klä på mig och gå ut. Istället sitter jag här, inlindad i en filt och gråter så jag skakar. Jag borde vara glad att jag tagit mig enda hit, det var en kamp att kliva upp ur sängen idag. Jag vill öppna fönstret och skrika ut alla orättvisor som finns här i världen, men då ringer väl grannarna till psyket.
Han har varit borta i tre månader idag, min älskade prins. Bubblan sprack idag, min älskade förnekelsebubbla. Han är verkligen borta, så långt borta som man bara kan vara. Det värsta är, att han aldrig någonsin kommer att komma tillbaka.
Vi grät tillsammans idag, när jag låg där på sängen. Jag höll Elliotts body mot mitt bröst, kände den lilla doft av honom som fortfarande finns kvar, vi kände den båda två. Det är så skönt att inte vara ensam, utan att vi trots allt är två i det här. Jag hade aldrig klarat mig utan Karl-Fredrik.
Det spelar ingen roll längre hur mycket jag sover, eller inte sover. Jag är trött, själsligt trött. Det har börjat märkas på kroppen. Mår man tillräckligt dåligt psykiskt, märks det snart fysiskt också. Jag märker det främst på mitt hår, på mitt humör. Jag är förvånad att jag ens har något hår kvar, det faller av minst en miljon strån om dagen, om inte mer. Mitt humör går upp och ner, jag är så känslig att det nog inte finns något känsligare. Minsta lilla får mig att sluta in mig och låta tårarna falla. Det här är inte jag.
Idag tänker jag stanna här, inlindad i min filt. Inte svara på telefonsamtal, utan bara vara. Jag måste få ha den här dagen, måste få ha ont i hjärtat och låta tårarna rinna. Imorgon, imorgon kanske allting känns bättre.
Självklart måste du få ha en dålig dag. Du har rätt att ha hur många och långa du vill. Släpp ut det, håll inte inne med sorgen. Sköt om dig älskade hytter.
SvaraRaderaNär jag läser dina inlägg kommer det en tår ner för min kind också. Vad fruktansvärt orättvist livet kan vara. Men jag tycker du har många fina, positiva tankar och för det beundrar jag dig väldigt mycket, du måste vara grymt stark. Sen självklart ska du vara ledesn, grina, skrika. hur ska du annars orka. jag hoppas verkligen att det går bra för er i framtiden och jag kommer nog fortsätta följa här på bloggen.
SvaraRaderaDu måste få sörja kära du, du kommer aldrig över det men med åren blir det lite lite lättare....Även om jag vet att det inte känns så nu. Jag förlora min son juni 2008, han var 27 år, och jag liksom du kunde inte förmå mig själv att stiga upp, jag bara grät, ibland kommer det såna dagar än, det har gått 3 år......Massa kramar och han är långt borta men ändå så nära i ditt hjärta kram/ Carla Richards änglamamma
SvaraRaderaDu är trasig, det är klart det är som det är.
SvaraRaderaKanske det måste få vara så?
Låt det vara så, rätt vad det är, sen i en ganska snar framtid så kommer det att kännas bättre.
Men sen,nu är nu och du, måste vara snäll mot dig själv och tillåta dig att må såhär.
Släpp allt annat. Stor kram!