Jag ska bli bättre på att uppdatera har jag bestämt mig för. Egentligen har jag ingenting att skriva om men men.. Det känns som om det finns en hel del tankar som behöver utlopp, det svåra är bara att sätta ord på dem.
Jag har kämpat länge med att försöka förstå varför, varför allting blir som det blir ibland. Det finns inga svar. När Elliott dog, dog en del av mig med honom. Jag ville dö, bokstavligt talat. Så många gånger jag funderat på vilket sätt som vore lättast, lättast att ta bort smärtan på, krocka med bilen, skära av mig handlederna eller hänga mig. Jag har aldrig försökt, men tanken har funnits där, för att få vara med honom.
Det slog mig för bara några dagar sedan, varför? Jag har ett liv, med fler ljuspunkter än många andra har i sina liv. Vem är jag om jag ger bort mitt liv, när Elliott inte ens fick en chans till att leva? Jag har allt att leva för. Sorgen kan ibland göra mig galen, men utan Elliott hade jag aldrig varit där jag är idag.
Det finns inget ont som inte för något gott med sig. Så skulle man nog kunna säga. Det gör ont, så förbannat jävla ont att han var så sjuk och blev tvungen att lämna oss. Men jag är mamma, en stolt sådan. I all sorg och saknad kan jag se ljuset. Vi har alla tagit ett stort steg närmare varandra efter det här, vi vårdar varandra på ett annat sätt. Var det kanske meningen med alltihop? Att vi tog varandra, livet, för givet?
Så många frågor som ännu står där utan svar, som aldrig någonsin kommer att bli besvarade. Det enda jag vet, det enda jag är säker på är att det blir bättre. En dag, kommer jag må bättre. Det kommer inte göra fullt lika ont, jag är fortfarande mamma, det kommer jag alltid vara även om vi inte får fler barn. Jag är Elliotts mamma, min fina ängel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar