Det tar tid, tid att ta mig hit. Hit till bloggen. Att hitta ord. Tankarna finns, känslorna finns, det svåra är att omvandla dessa till ord att skriva ner.
Jag jobbar mig uppåt, det går framåt, jag mår bättre. Ibland gråter jag, ibland inte. Att prata om det som hänt för mig framåt. Så länge jag tillåter mig själv att se tillbaka med glädje. Ni som aldrig upplevt ett sjukt barn, ska veta att det inte bara är sorg, oro och smärta. det fanns så mycket glädje under Elliotts tid. Även om vi visste att den var kort, så fanns det stunder då man glömde bort det. Då han kissade på oss, låg och myste med oss, då han gjorde alla dessa fantastiska framsteg som till och med gjorde läkarna förvånade.
Jag har funderat på att göra en minnestatuering, något som påminner om honom. Först hade jag tänkt hans datum, sedan hans hand och fot. Det kommer bli en kvist med videkissar, för han var vår lilla videung. Han somnade om, för än var det vinter. Mina systrar tänker likadant, en funderar på att tatuera in hans raggsockor och den andre en heffaklump.
_______________________________________________
Denna helg har varit bra, men vissa bitar hade jag klarat mig utan.
Jag ber om ursäkt för att jag försvann, för att jag gick undan, gömde mig. Situationen blev mer än jag klarade av, tyvärr. Att se, höra, uppleva det jag/vi gjorde önskar jag ogjort.
Jag hoppas att du läser, att du förstår min oro. Jag ser igenom dig, det lyser i dina ögon. Att älska någon, men se den personen lida, det önskar jag ingen. Jag känner mig maktlös, det finns så mycket jag vill säga och göra men jag kan inte.
Jag ger dig mina tankar, mer än så kan jag inte ge, inte just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar