Jag vet inte vad som hände, jag vet verkligen inte. Helt plötsligt är jag borta, tom och ensam. Det känns så, som om jag vore världens mest ensamma människa. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för visst är det patetiskt på något sätt? Att från ena sekunden till den andre gå från ett leende på läpparna till ren tomhet.
Jag kämpar, så jävla hårt! Jag försöker verkligen men det händer ju inget! Skjut mig..
Går och lägger mig nu, hoppas på lite ljuspunkter. Just nu går jag bara sönder. I miljoner små bitar. Ont. Det är precis vad det gör.
Vet inte vad det blev här heller. Vaknade glad men allting vände så snabbt. Nu känns tårarna så nära hela tiden. Kanske är det nattens drömmar som hänger sig kvar. Drömde att jag besökte Elliotts grav. Drömde att jag grät så hårt att det inte gick att andas, så hårt att det gjorde ont. I dag är känslan densamma. I dag är saknaden efter vår lilla prins så stor. Kanske måste vi bara rida ut vågorna... Älskar dig syster.
SvaraRaderaJag vet vad som hände. Det är sorgen som tar tag i dig igen. Sorgen fungerar så. Sorgen går i vågor. De stunder du är glad och kan skratta gör att du orkar bättre när sorgen griper tag i dig igen. För det gör den, och det kommer den att göra länge. Sorgen är aldrig borta, och kommer aldrig att försvinna heller. Men vågorna kommer bli mindre höga när tid och bearbetning fått ta sin tid. Men det tar tid, lång tid. Man får försöka hänga med i vågorna så gott det går. Sorgen portionerar ut så mycket eller lite i taget som man kan hantera. Det är så sorgen fungera.
SvaraRaderaDu klarar det här. Jag lovar! Men det ÄR svårt och man vill inte vara med. Men du kommer att klara det. Jag vet det!
Kram från Arvids änglamamma
Jaha, jag visste inte att man kunde kolla upp sånt. Men den kanske man inte kan på blogg.se... ;) Kram
SvaraRadera