20 augusti 2011

Ett liv, en ryggsäck. En ryggsäck med alldeles för många saker. Med för mycket att bära. Tung. Den är så fruktansvärt tung. Jag är 22 år, ung och frisk, men med en ryggsäck som väger mer än för ett helt liv.

Att se tillbaka på det som en gång varit, kan vara tungt. Att minnas den där dagen då man gjorde det där dumma, eller minnas den där dagen då den där hemska saken hände. Att då sedan lägga till en lycklig känsla av att vara med barn och sedan lägga till den hemska känslan av att förlora ett mirakel. Det blir tungt i slutändan, tungt att bära. Sorg som läggs på sorg, den växande paniken över att livet inte blir som man tänkt sig.

Jag minns dagen då jag plussade med Elliott, det var den 19 maj 2010, runt 12-tiden på dagen. Jag minns paniken som blandades med lycka. Jag minns att när graviditeten blev offentligt att jag startade den här bloggen, döpte den till Lilla Mirakel för att han blev till trots p-piller. Visste jag i mitt undermedvetna redan då att han faktiskt var ett mirakel, att det inte var tänkt att han skulle leva sitt liv med oss? Så många tankar, så otroligt många tankar.

Var till Lse idag och hälsade på svägerskan, hennes karl och deras nyfödde lillkille. Att se nyblivna storasyster sitta med sin lillebror i famnen, se hennes stolta blick gjorde mig varm. Jag har varit rädd, länge. Att en bebis i familjen skulle välta ut alla känslor, som plockepinn på ett bord. Den enda känslan jag kände var lycka, där låg ännu ett mirakel, för alla barn är mirakel på sitt sätt. När jag fick honom i min famn, fick hålla den varma lille killen i min famn så började mitt svalnade mammahjärta att dunka igen. Det blev inte jobbigt, vare sig att jag satt där med en nyfödd frisk bebis eller en bebis som dessutom var en liten pojke. Det blev en lättnad, ett steg framåt. Ett stort steg framåt.

Något hände i mig, det där dunkandet inom mig, den där känslan som försvunnit. Ett mammahjärta. Mitt mammahjärta. Det brinner igen, det tuffar på som ett litet ånglokomotiv. Jag längtar så efter en egen liten knodd, för första gången på drygt ett halvår kan jag ställa mig upp och säga att jag är redo. Jag är redo att gå vidare. Elliott kommer alltid att finnas kvar, för alltid, i varje andetag jag tar så finns han där. Jag måste ta steget nu, se framåt, jag måste våga. En dag ska jag också bli mamma igen, till mitt andra barn. Jag vågar hoppas och tro igen, jag vågar tänka tanken på riktigt.

Ett stort tack till alla som finns där dagligen. Mina föräldrar, mina svärföräldrar, mina svägerskor med familj som ställer upp i vått och torrt, mina systrar som alltid funnits där, våra vänner. Till min älskade make, som trots mina upp och nergångar, står vid min sida. I glädje och i sorg. Tills döden skiljer oss åt. (Än har den inte lyckats).