18 augusti 2011

Det tar tid, lång tid mellan mina inlägg. Dels för att planeringen runt bröllopet har tagit all tid, dels för att tankarna varit på helt annat håll, dels för att det ibland gör för ont att ens läsa gamla inlägg.

Att ta en dag i taget, det är ett måste. Jag försöker verkligen, försöker leva. Vår bröllopsdag var den andra lyckligaste dagen i mitt liv, den första var när du kom till världen, älskade lille Elliott. Jag är fru nu, fru Almqvist. Har ÄNTLIGEN fått samma efternamn som mina två älsklingar, far och son.

Det går upp och ner, en dag är jag på världens bästa humör, nästa dag påminns jag om allt vi gått igenom. Vi har slitit, det har slitit på oss, ändå står vi här som nygifta! Jag älskar min man mer än något annat på jorden, han har gjort allt för mig, funnits där under alla mina perioder. Stöttat mig. Stått ut med mig, fast jag efter Elliott aldrig blivit densamma som förut..

Jag längtar efter ett barn, min egen lilla bebis. Jag längtar efter sparkar, små söta bebisfötter, lukten av bebis.. jag längtar efter allt. En dag kommer jag bli gravid igen, jag vet inte när, jag vet bara att. Det kommer ta tid, ta tid innan jag vågar öppna upp, tid innan jag vågar berätta för någon att det växer ett litet liv inuti mig. Vissa skulle jag kunna berätta för på en gång, då jag vet att de skulle stötta oss, vissa skulle jag helst undvika att berätta för tills bebis ligger i min famn. Tiden läker alla sår, men ibland tar det jääävligt lång tid.