Något hände. Efter mitt utbrott. Inombords. Jag är lättare.
Jag känner mig som en helt ny människa. Även om det var hemskt, hysteriskt och galet. Så behövdes det. En enorm sten har lyfts från mitt bröst. Den där ilskan jag burit på, som jag kämpat med, den är mindre. Jag har vaknat, insett, att han faktiskt är borta och att han inte kommer tillbaka.
Det har tagit tid, att ta sig från en del av bearbetningen till en annan. Jag har varit i chock, under dessa månader. Som om jag levt i en dröm, en mardröm. Nu har jag insett att allt detta är på riktigt. Det har hänt. Han har funnits, jag har hållit honom i min famn, snusat på hans lilla huvud.
Sorgen finns, saknaden likaså. Det kommer alltid fattas något hos oss, hos hans familj. En bekant till min svärmor och svärfar, som förlorat sin so för många år sedan uttryckte sig såhär: "Det kommer alltid att fattas en tallrik på bordet". Han har så rätt. Man vet att man borde göra i ordning för en person till, men det fattas någon.
(Ni som kommenterat de senaste dagarna, era kommentarer kan ha försvunnit. Blogger.com har haft problem, så under gårdagen gick det inte att uppdatera bloggen eller godkänna kommentarer. Så kommentarer jag ej hunnit godkänna hade försvunnit.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar