Usch vilken dag! Vet inte om jag vågar berätta om utbrottet jag hade här på förmiddagen..
Jag har skrikit, kastat saker. Arg. Jag har varit så fruktansvärt arg. På Elliott. Hans bild som står på sängen åkte i golvet, likaså hans body och hans tiger. All denna ilska som jag burit på, den fick han ta. Jag skrek åt honom i förtvivlan att jag önskar att han aldrig funnits. Ångrar mig så otroligt mycket just nu.
Jag älskar min lillprins så otroligt mycket, det går inte att beskriva. Men ibland blir smärtan för stor, så stor att jag inte orkar bära den. Smärtan att ha burit min Elliott i nio månader, utan vetskap om hans sjukdom. Sedan bara få ha honom hos oss i två veckor. Ont. Det är precis vad det gör.
Vissa kanske tycker att jag överdrev, men jag behövde få ut min ilska, min smärta. Det är omöjligt att förklara för någon hur det känns att förlora det som står en närmast. Alla vi som förlorat, vi vet att det kommer och går, dagarna är upp och ner. Alla reagerar vi olika på sorg, saknad och smärta. Det har gått bra för mig, fram till idag.
Inte helt förvånansvärt, så mår jag bättre nu efter mitt utbrott. Som om en sten lyfts från mitt bröst. Ber om ursäkt för detta emotionellt röriga inlägg.
Önskar jag kunde krama om dig, utlopp är något vi alla får mer eller mindre. Du har gått igenom mycket och om du nu får utlopp på allt och alla för ingenting så får du det helt enkelt. bättre släppa ut det än kväva allting inombords =)
SvaraRadera