5 maj 2011

Jag har inte skrivit på ett tag. Det har inte funnits några ord. Det har varit tomt. Till råga på allt så har jag dessutom åkt på en förkylning, så hjärnan är ur funktion.

De senaste dagarna har varit svåra, tunga och ett rent helvete. Jag har kämpat, slitit med allt och ingenting. Jag har försökt hitta det där hoppet som alla pratar om, det där hoppet om att allt blir bättre.

Jag har blundat för länge, så länge att jag har glömt. Nej, hur skulle jag kunna glömma? Dumma jag! Jag har inte glömt, det kommer jag aldrig att göra. Även om jag den senaste tiden levt varje dag som om han aldrig funnits, som om allt varit en dröm. Det slår tillbaka. Hårt. Jag ser hans bilder och undrar vem det är? Jag vet att den lille pojken på bilderna är min son, men vem är han? Det är något jag aldrig kommer få veta.

Jag har läst Ladybonds inlägg om att värdera sorg. Om och om har jag läst. Förstått mer för varje ord jag läst, tagit till mig det djupare. Att värdera sorg.. Kan man verkligen det? Hon skriver om poäng, att man får sorg-poäng för olika saker, längden på graviditeten m.m. Självklart skriver hon med ironi, men en underbar sådan. Jag hoppas du tycker att det är okej att jag länkar ditt inlägg, så fler får ta del av dina underbart kloka ord! LÄS HÄR!

Jag har varit en idiot de senaste dagarna, mer behöver jag inte säga. Min älskling förstår. En dag.. en vacker dag kommer jag stå på toppen av berget, en dag är det min tur att ta mig dit.