Första maj, en ny månad.. Äntligen!
Det är snart 4 månader sedan min lillprins föddes, sedan han blev en del av denna värld. Jag saknar honom! Den lille kille som låg där i sin kuvös, som kämpade för ett liv som var till låns. Alla jag pratat med säger att det går lättare med tiden, att sorgen blir mindre men att saknaden aldrig försvinner. Jag tror dom har fel. Jag kommer alltid att sörja Elliott. En nära släkting förlorade sin son för många år sedan, när jag ser henne prata om honom och att sorgen aldrig försvinner. Att hans dagar fortfarande är hans dagar, då inser jag att det där kommer vara jag om några år.
Jag är väldigt likt min släkting, och jag hoppas att jag kommer tänka som hon i framtiden. Elliott är född, han har gått bort och han är begravd. Den 6 januari kommer ALLTID vara en jobbig dag, så länge jag lever. Likaså kommer den 19 januari ALLTID vara tuff. Även den 11 februari kommer ALLTID att betyda mycket för mig, den dagen då han äntligen fick finna ro.
Vi är alla olika, vi tänker olika. Vi änglamammor och änglapappor som förlorat, även vi tänker olika. Ingens tankesätt är rätt eller fel. Bara för att jag tänker att Elliotts dagar alltid kommer vara hans dagar och att det finns en smärta över dessa dagar, så betyder inte det att DU tänker likadant. Det är det som är skönt, när sådant här händer, så har man rätt att tänka som man själv vill. För det jag tänker är rätt för mig.
Idag är en mindre bra dag. Jag tänker för mycket, angående allt som händer i livet just nu. Inget är som det borde ha varit och ingenting blir bättre. Är jag fast här? Kommer jag någonsin att hitta ut? Elliott, ge mig styrkan att orka andas!
Måste nog också säga att de har fel. Sorgen blir inte alls mindre. Den är precis lika stor hela tiden. Varje dag, varje minut och varje sekund. MEN sorgen ändrar karaktär med tiden. Den blir inte lika tung att bära. Det är svårt att förstå när man är i början av sin sorgeprocess. Jag vet, jag har varit där......Men jag lovar, det blir lättare, även om sorgen och saknaden alltid finns där för alltid. Det är nåt vi änglaföräldrar får försöka leva med.
SvaraRaderaDu ska veta att jag tänker på dig ofta, även om jag inte alls vet vem du är....
Kram från Arvids änglamamma
Min sorg är mindre efter Leia idag, så att säga att sorgen inte blir mindre är kanske sant för vissa.. Visst gör det ont men jag är inert lika ledsen.Som du skriver, det är olika för alla.
SvaraRaderaNär jag är 103 år när jag ser tillbaka på mitt liv så vill jag veta att jag hade fler bra dagar i mitt liv än dåliga. Det är upp till mig att skapa dom dagarna, att leta efter bra saker varje dag att vara glad för. Det är mitt mål.
Jag tror att det finns de som sörjer fel, de som fastnar i sin sorg och de som skär sig i armarna, de tycker jag sörjer fel.
Det är destruktivt alltså.. inte så bra.
Sen finns det de som slår på sig själva och lägger skuld på sig själva och det tycker jag är fel med. Så jag tror faktiskt det finns fel sätt att sörja på. Finns de som försöker ta livet av sig med, jag tycker att det med är fel.
Därmed inte sagt att du sörjer eller tänker fel.
Sen tror jag att man någonstans också måste släppa taget och inte försöka sorgen att stanna bara för att vara nära. Jag har funderat mycket på det här.Leia och min kärlek till henne och Linnea..den kommer finnas kvar med. Alltid, men jag tänker som så att i början vill jag inte acceptera det, ville inte släppa taget. Men sen insåg jag att om jag stannade i det så skulle jag aldrig ta mig ur och vidare i bearbetningen heller...och jag vill det, gå vidare och vara lycklig. Jag vill ha ett liv och jag tror att mina barn skulle velat att jag levde, inte att jag inte släppte taget om dom. De skulle vilja att jag fick leva mitt liv och försöka göra det så bra som möjligt.Det skulle mina barn vilja. Glömma dom kommer jag aldrig göra, men min sorg blir mindre och mindre. Den förändras och blir något annat, jag har en annan sorg med mig också ett barn men innan maken.
en pojke...det var 2001. Jag har ingen sorg där alls nu. jag önskar och undrar hur det varit men jag känner ingen sorg alls.
Jag tycker att du ska göra som du vill och känner, jag vill bara säga att det finns många olika sätt bara och vi väljer det som passar oss själva såklart.
Men det är aldrig enkelt och det är de olika vägarna vi väljer som definierar oss i slutändan.
Jag väljer livet före sorgen vilken dag som helst, men ändå så tillåter jag mig att vara ledsen när jag behöver.
Det är viktigt att tillåta sig sörja.
Jag måste bara fråga en liten liten fråga?
Ödmjukt och försiktigt och snällt..är du inte rädd att bestämma dig nu för hur det kommer vara sen? det skulle jag vara. Jag vet aldrig hur jag är i framtiden sen..
Tänk om du har rätt om att ni är lika och att du kommer vara exakt där din kusin är nu?
Och vad händer om du har fel?
Stor kram!
hej vännen,
SvaraRaderasorgen kommer nog aldrig att försvinna, den kanske ändrar form under livets gång, men sorgen och saknaden bär man med sig som den djupaste jack i hjärtat. man kan ha många lyckliga stunder i livet, men lite då och då gör sig sorgen påmind, för det är faktiskt en familjemedlem som lämnat oss och det är vårt barn. och det är det värsta som kan drabba en mamma, att förlora ett kärt och efterlängtat barn. vi lär oss leva med förlusten men saknaden finns där ialla fall. livet går vidare och man är stundtals lycklig vi får mer erfarenhet och bra livskvalite men jacket finns där i hjärtat. .med tiden går det mesta lättare men vid högtider som jul , födelsedagar , dödsdagar, begravningsdag etc, då är man ledsen och nedstämd och jag tror att det är det vi får bära i sorg. just alla minnesdagar de skär i hjärtat för man vet ju att det saknas ett barn i familjen, oavsett vad man skaffar och får i livet. så är det alltid en som saknas hur man än vänder och vrider på detta.
jag är för det mesta glad och tacksam för varje ny dag. men sorgen ploppar upp lite då och då och tom det är jag tacksam för, för då är mina tankar helt hos denise de är våra små stunder tillsammans. för vi kan inte ses eller röra varandra men de små sorgestunderna då ligger mitt focus hos henne med henne. och det känns ganska bra, att få ha gett henne min tid, för livet bara rusar fram och ibland har jag inte tänkt på henne och så får vi de här stunderna till tanke och eftertanke, till kärlek, till alla de fina minnena man fick tillsammans.
sorg är kärlek som inte vill ta farväl, så ser jag på det i stora drag.
kram till dig // änglamamman pia <3