Jag försökte vara stark igår. Det gick bra. Tills kvällen kom och jag skulle sova. Igår var det fyra månader sedan vår älskling lämnade oss, då han blev en ängel. Jag var stark hela dagen, tänkte fina tankar om den tid vi fick med honom, om alla hans framsteg. Jag grät, hysteriskt, när jag skulle sova. Det fanns inget slut på tårarna.
Det är orättvist. Livet. Att små barn ska behöva vara sjuka, dödligt sjuka. Att små barn inte har en chans till ett liv, vissa hinner inte ens se ljuset utanför magen innan de får lämna oss. Var finns rättvisan i detta?
Barnen är vår framtid, ändå berövas de livet. För vems skull? Jag har länge haft tanken att det ska vara jämnt på jorden. För går någon ner i vikt, går någon annan automatiskt upp i vikt. Föds någon, måste någon annan dö. Ingen borde dö. Men jag ser hellre att alla hemska människor borde dö, än att små oskyldiga barn ska det.
Jag älskar min son, lika mycket som föräldrar med levande barn älskar sina. För hur kan man inte älska sina barn? Det är för dem vi lever. Iallafall jag.
Jag heter Sara och hittade din vackra blogg via BT. Jag har inga egna ord så jag sänder dig en dikt som min mamma tyckte väldigt mycket om och en STOR kram!
SvaraRaderaAtt vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit