4 april 2011

Jag gjorde det man aldrig ska göra idag.. jag ställde mig på vågen! Usch säger jag bara. Ikväll känner jag mig som världens flodhäst, som om jag ska explodera eller få panikångest. Min mor har rätt, jag måste banta, jag är tjock!

Min förra chef ringde idag och undrade om jag kunde jobba i veckan, så har tagit på mig jobb imorgon och onsdag. En del av mig känner panik och en del av mig längtar ut till verkligheten. Även om jag känner rädslan över att spendera två hela dagar med barn, så MÅSTE jag klara det. Dessutom är det pengar i kassan.

Imorgon efter jobbet ska jag klippa mig, samt köpa mig ett par nya joggingskor så jag kan börja bränna fett. För tjock vill jag inte vara längre, tänker jag dessutom skaffa barn framöver så vill jag att det barnet ska leva i en bra kropp. Jag önskar bara att det fanns ett bra sätt att gå ner i vikt på, ett snabbt sätt. Funderar starkt på pulverdiet, men vet att jag inte mår bra på dom. Så varför inte försöka utesluta så mycket kolhydrater som möjligt?

Alla gamla minnen kommer tillbaka, alla hemska minnen. Från bantningshysterier, ätstörningar och hårda ord. För ja, jag har aldrig varit smal och kommer aldrig kunna bli det heller. Smalare kan jag bli, men aldrig smal. Jag är trött på alla hårda ord, både då och nu. Hur ska jag någonsin kunna vara nöjd med mig själv när du inte är det? Jag kommer aldrig glömma när jag satt och grät inne på skoltoaletten i högstadiet, kommer aldrig glömma hur det känns att aldrig duga, att aldrig vara bra nog. Jag är tjock, rent utsagt överviktig, jag vet att jag måste banta en massa. Men det ska vara för min skull, inte för att DU ska bli nöjd, för det kommer du ändå aldrig att bli!